Kap. X.
Folk-seder.
§ 192. Ju mera vi intränga på det område,
som här sysselsätter vår forskning, desto klarare
framträder ock för betraktelsen det innerliga
sammanhang, som i forntiden egde rum emellan
folkseden och folktron, det yttre lifvet och det
religiösa åskådnings-sättet. Religions-känslan,
beherskande allt, grep nemligen mäktigt in på alla
områden af den menskliga tillvaron och famlade inom
sinnliga, af fantasien bestämda former, efter ett
uttryck för andens högre längtan till det eviga. Allt
hvad vi ännu ega qvar af nationel folksed var
derföre en gång tillika nationelt religions-bruk, skapadt
af ett yttre, men tillika helgadt af ett inre
menskligt behof. Och de enskilda bruken antogo i den
offentliga kulten blott en större allmännelighet. Vi
kunna derföre än i dag studera hedningarnes
guds-tjenst i våra lefvande nationela folkseder, likasom
den gamla guda-läran ännu afspeglar sig i vår lefvande
nationela folktro. Beggedera förtjena ock att
uppmärksammas, så väl för studiet af vår folk-anda och
folk-egendomlighet, som för utredandet af serskilda
frågor, dem vetenskapen med sitt äldre material icke
kunnat tillfreds-ställande besvara.
