Flerestädes i vårt land har man, till och med ännu i senare tid, fästat en vidskeplig betydelse vid upprätthållandet af dessa hedniska symboler. Folket i Skäggalösa visste berätta för Rudbeck, om resestenen å Skäggalösa backe, att »om samma sten det ringaste lutar eller faller, kommer intet kreatur i hela byn hem efter sedvana om aftonen ur skogen, hvarföre ock bönderna, så snart de se honom det ringaste luta, låta de honom samtelige uppresa igen.» I Sörskog, af Bergs socken, fanns ännu år 1850 ett stort rör, kalladt Stång-röret efter en stång, som fanns upprest i dess midt. Denna stång måtte alltid hållas vid magt, emedan det eljest komme någon sjuka i gården, antingen på folk eller på fä. Om seden att vid midsommar resa en stång ha vi flerestädes talat. Försummas detta bruk, likasom om stugan icke bredes med julhalm på jul-afton, så skall, enligt folktron i Westbo, det bli ohell på grödan. Äfven må om stången hållas vakt i tre nätter, ty om hon bortföres eller någon fiende gör på henne skada, så vållas deraf olycka för hela gården.
§ 194. De religiösa bruken vid forntidens brännoffer kunna nu mera icke studeras, utom i de spår som de lemnat i den yngre folk-seden, likasom denna öfverhufvud torde få anses såsom vår bästa källa för kännedomen af äldre tiders bruk och seder. Vi meddela här några hithörande drag, hvilka efter all anledning ingått i den religiösa kulten redan i den hedniska bränn-åldern.
Såsom vi längesedan anmärkt blefvo brännoffren på de gamla solbergen eller solhögarne
