helgade åt solen, under olika skeden personifierad under olika namn och slutligen fattad såsom »Gud allsmäktig i himmelen». Dessa offer voro ifrån början ytterst enkla och bestodo af qvistar, brutna af något heligt träd, hvilka regelbundet vid solens upp- och nedgång kastades på solhögen, tills de bildade ett stort bål, som högtidligen uppbrändes å den natt, som föregick sol-skiftet. Denna dagliga offer-tjenst förekommer än i dag såsom lefvande folksed i Westbo, iakttagen af vallhjonen, hvilka sommartiden icke drifva sin boskap till eller från betet, utan att offra ris till ett bål, som efter vallgångens slut brännes på senhösten. Föga tvifvel återstår, att ju midsommars-bålen och påsk-eldarne ursprungligen blifvit hopkastade på enahanda sätt, och sjelfva bål-platsens gamla namn solvarf, solvarfs-kulle, af det gamla vb. varfa, varpa ɔ: kasta i båge, gifver härtill en osökt anledning. Jul-bålen hopkastades deremot af jula-bloss eller af jula-tannar, dem hvar och en bar med sig, för att lysa vägen till jula-gillet, och hvilka vid framkomsten offrades till ett bål på solhögen. Vi finna nemligen denna forn-sed ännu iakttagen vid åtskilliga Wärends-kyrkor, otvifvelaktigt öfverförd till den christna helgedomen från den äldre hedniska. Jul-ottan bibehåller derföre ännu hela karakteren af en religiös folk-fest. Krok berättar, att år 1749 brukade man i Urshults socken gifva sig från hemmet redan klockan 10 eller 12 på jul-natten, »då tid är att förfoga sig till kyrkan, i synnerhet för de längst aflägsna. Stora flockar slå sig då tillhopa och hafva bloss och facklor för
