Häroldsspirorna, som ännu bäras före konungen, äro således blott en förändrad form af den brinnande facklan, likasom vi ock i den spira, som konungen sjelf bär, igenkänna samma heliga sinnebild ur den gamla sol-kulten.
§ 196. Äfven i de religiösa folkbruk, som tillhörde högtiderna i det enskilda lifvet, återfinna vi de gamla bränn-offren, ehuru under vexlande form. Elden, såsom en skär och helig magt, tjenade öfverallt till skydd emot onda tydor och förgerning af orena väsen, och vi kunna med visshet sluta af dess yngre användning vid barndop, bröllop o. s. v., att man fordom vid dessa tillfällen tändt offerbål och gjort högtidliga bränn-offer.
Ett hithörande uråldrigt och ytterst märkligt folkbruk har ännu i vår tid förekommit i Finveden (Rydaholms socken). Man har nemligen, efter en fornsed som otvifvelagtigt härrör ifrån bränn-åldern, brukat skära nyfödda barn med eld. Härvid har så tillgått, att man lagt barnet naket på ugnshällen emellan tvänne eldar, af hvilka den ena blifvit upptänd innantill i ugnen, och den andra utantill i ugns-munnen. Enligt folktron blir barnet härigenom skyddadt emot bortbytning och all annan förgerning af onda väsen. Anmärkas bör, att detta urgamla religions-bruk, som vi här funnit ännu lefvande, icke sällan blir omtaladt i de mythiska folksägnerna om bortbytta barn. Det är nemligen ett ofta återkommande drag i dessa sägner, att sedan qvinnan förstått hurusom hennes barn blifvit bortbytt, har hon efter den klokes råd
