uppgjort eld i ugnen och kastat bytingen derin, då trollet genast kommit och gifvit henne sitt rätta barn igen. Vi sluta af dessa sägners stora utbredning, att detta folkbruk ur elds-kulten en gång förekommit såsom allmänt religions-bruk, åtminstone i Göta rike.
Detta antagande vinner stöd genom en beslägtad folk-sed, som ännu allmänt iakttages öfver hela den småländska skogs-bygden, nemligen, att när barn födes och så länge det är hedet eller odöpt, må elden både natt och dag hållas brinnande på spisen (jfr. § 44). Om elden får slockna och barnet sedan missgår, gör modren sig deröfver de bittraste förebråelser och kan af ingenting tröstas. Åtskilliga andra drag af samma föreställnings-sätt äro i det föregående anförda, hvartill här må läggas, att man ännu alltid kastar eld i den första lögen. Detta hedniska bruk gifver då en enkel förklaring öfver det af Olaus Magnus (IV: 7) omtalade medeltids-bruket, att när barn döptes, måtte font-ljus alltid hållas brinnande vid font-karet eller dopfunten.
När barnsängs-qvinnan skall tagas i kyrko år likaledes Wärends-sed, att hon före afresan ur hemmet rökas med brinnande eld, och vid utgåendet stiger öfver brinnande eld, som före henne kastas utom dörren. Om detta uraktlåtes, så kan hon på kyrko-vägen blifva bortbytt eller förgjord. Kyrkogångs-qvinnor blefvo derföre under medeltiden införda i kyrkan med brinnande ljus. Samma föreställnings-sätt har ock gifvit anledning till det gamla kyrko-bruket, att vid jungfru
