Efter återkomsten till bröllops-gården, dit brudparet intågade vid hvarandras sida, ålåg det vidare blosshållarne att tjena för bordet, genom att hålla brinnande facklor för gästerna under måltiden. Anmärkas kan, att vid denna måltid skulle, enligt gammal Westbo-sed, alltid brudsätan sitta hos bruden och presten taga plats emellan brud och brudgumme. Likaledes stodo blosshållarne under bruda-dansen, när man dansade kronan af bruden, uppställda på begge sidor om kron-stången med brinnande bloss i händerna, eller dansade sjelfva med tända bloss en dans, som fick namn af fackel-dansen. Slutligen ålåg dem äfven att bära ljus för bruden vid den högtidliga sängledningen, som afslöts med bön och sång. Under medeltiden sjöng man vid detta tillfälle den gamla latinska psalmen: »Veni, creator spiritus!»
I sammanhang med det ofvan anförda må här bemärkas, att giftermålen i forntiden afslutades genom trenne handlingar, stundom till tiden förenade och stundom sins emellan åtskilda. Den äldsta och enklaste af dessa var trolofningen, hvarvid de unga gåfvo hvarandra inbördes sina löften, hvilka efter gammal sed bekräftades med hand-sträckning. Det heter om en sådan trolofning i en af våra gamla domböcker, att »så blef bevisadt, att de trolofvades hemma, och skedde ingen fästning, utan de sjelfva räckte händer samman». Fästningen var nemligen den handling, hvarigenom trolofningen ytterligare bekräftades, hvilket skedde derigenom, att belen eller friaren gaf sin trolofvade en fäste-penning, fästninga-ring eller annan
