fästninga-gåfva, som af henne emottogs. De voro ifrån detta ögonblick fäste-folk, och inbördes hvarandras fäste-pilt, fäste-sven eller fästeman, och fästemö eller fästepiga. Såsom vi tillförene anmärkt (§ 172), fäste våra förfäder sina barn redan vid unga år; fästningen skedde nemligen oftast genom föräldrarne, hos hvilka belen, genom sin fader eller annan nära frände, som fick namn af bönaman, högtidligen framställt sin begäran om flickans hand. Gästabudet vid en sådan fästning hette fästnings-öl eller friare-gille. Vid fästning iakttogs i Finveden, in på 1770-talet, ett gammalt folk-bruk, som bestod deri, att när de unga räckte händer samman, skulle närvarande fränder och vittnen bekräfta deras löften, genom att lägga hvar sin hand öfver deras händer. Först sedan detta skett, tog hvar för sig dem i hand och önskade dem lycka.
Till ett lagligt giftermål kräfdes dock i forntiden äfven målsmäns och närmaste fränders högtidligt gifna samtycke. Detta lemnades genom en handling, som fick namn af brudköp eller bröllop, och bestod ursprungligen deri, att brudgummen högtidligen köpte bruden, genom s. k. gåfvor, brud-gåfvor, till hennes föräldrar, syskon och närmaste fränder. Dagen efter brölloppet utfäste han ock till henne sjelf en serskild gåfva, som fick namn af morgon-gåfva. Seden, att vid bröllop gifva gåfvor till brudens närmaste slägt, är i Wärend ännu icke bortlagd, om än brud-facklorna efter hand slocknat eller förbytts till s. k. bruda-granar, och festen
