träd, lindadt med näfver. Är luren rak och stackot (ɔ: kort), d. v. s. af två till tre fots längd, så får han i Wärend namn af stack-lur. Fyra till fem fot lång heter han rak-lur. Är han deremot lagd i krök, för att åt röret gifva ännu större längd, heter han i Wärends-målet krum-lur eller krok-lur. Luren blir förnämligast använd i skogen, på samma sätt som hornet. Han blir dock äfven brukad såsom bya-horn, och i byn Bästerna, af Slätthög socken, brukar åldermannen än i dag tuta ihop byalaget genom tutning i en kroklur.
_s457.jpg)
Pipan i enklaste form var ett rör, gjordt af tall eller annat träd, hvars kärna blifvit utvriden under saf-tiden. Hon heter då pipa, hvyssle-pipa, och förekommer med eller utan tapplehål. I mera utvecklad form förekom hon af ålder såsom tvär-pipa, säck-pipa och hoboja. Tvärpipan eller flöjten, omtalad i Kinnevalds dombok för 1628, begagnades förr allmänt till att leda dansen. Den som »bläste i tvär-pipa», fick i den tidens språk namn af pipare. Säckpipan var ännu år 1749 bruklig vid bröllopen i Kinnevalds härad. Men framför allt var hobojan ett älskadt ton-verktyg, och fick aldrig saknas i spelet vid en gammal wärendsk högtid.
Trumban, trumman har i Wärend, såsom i södra Europa, fordom varit brukad till dans. År 1614 hade en bonde i Eriksås, i Konga härad, tillika med
