århundradet, att sedan folket badat och bredt julhalmen, begynte de sjunga jul-psalmer, hvarvid man dansade en dans, som fick namn af Ängladansen. Tydligen har denna dans varit en offer-dans, tillhörande den husliga kulten af dödingarne (jfr. § 124), och vidskepelsen trodde att äfven änglarne, d. v. s. de aflidnas andar, härvid sjelfva deltogo i dansen. De, som dansade ängla-dansen på julafton, troddes skola få lång hör (långt lin) till året. Äfven har vid de gamla bröllopen varit sed, att när brudfärden med trummor och klingande spel drog in i kyrkan, skulle bruda-småsvennerna stadna på stigen (ɔ: på gången), och utförde der, medan bruda-leken spelades, en slags dans, som af en gammal Finveds-qvinna blifvit sålunda beskrifven, att »de kockade, hoppade och snurrade omkring, slamrade med sina kedjor, höllo handen i vädret med sina bruda-menträd eller spiror, och vysstade upp och ner». När efter gudstjenstens slut hela skaran skulle gå ut och bruda-leken åter spelades upp, »begynte bruda-småsvennerna åter med samma lek, och med sitt kockande och hoppande, inne i sjelfva kyrkan».
Från de hedniska gillena öfvergingo offer-dansarne i mångfaldigt vexlande form till jula-gillet, påska-gillet och midsommars-leken, i hvilka man länge fortfor att efter hednisk sed dansa omkring en eld eller midsommars-stång. Olaus Magnus (XV: 8) omtalar, hurusom på hans tid konungens lif-vakt brukade dansa i ring omkring sina vakt-eldar, hvilka tillreddes af gran-ved, och beskrifver serskildt en praktfull dans, ännu bruklig på 1500-talet, under
