namn af Svärds-dansen. Äfven vid bröllop och gästabud hafva kringel-dansar af olika slag varit allmänt brukade, och det är en otvifvelagtigt urgammal sedvänja, att, vid den s. k. bruda-dansen, brudens fader alltid skulle dansa fördansen med sin dotter och sedan dansa henne till brudgummen.
Öfriga gamla national-dansar, som i Wärend länge bibehållit sig, äro förnämligast följande:
fackel-dansen, ännu för femtio år sedan dansad med brinnande facklor vid stora bruda-hof eller kron-bröllop.
Elfva-leken, en mimisk ringdans, föreställande elfvornas dans i vågsvallet. Dansades ännu för 70 år sedan i Wislanda socken och finnes i det föregående (§ 74) närmare beskrifven.
Jänken, ännu för få år sedan ihågkommen i Östbo. Dansades af två personer, hvilka hoppade emot hvarandra, men blott på en fot i sender.
Långdansen, bruklig på andra och tredje dagens bröllop, då hela bruda-sviten gifver sig på väg uppåt grann-gårdarne, dansande i en lång rad, hela vägen fram.
Den mest karakteristiska af Wärends nationaldansar är dock Hvembo-dansen, hos Rudbeck Vinbo-dansen, ett slags vals, i medlersta Sverige känd under namn af Hambo-Polska. Hvembo-dansen blir ifrån början af 1600-talet flerestädes omtalad i våra domböcker, och hade sitt namn af Hvembo-lund, på Hvembo-ö i sjön Åsnen, der denna dans länge synes ha varit brukad såsom offer-dans. Rudbeck berättar, hurusom folket ännu på hans tid brukat