sitt namn, om den mythiska berättelsen, huruledes
Asarne kastade på Båld eller Balder, utan att
såra honom. Har således efter all anledning varit
öfvad vid sol-festerna redan ifrån äldsta tid, och
utvecklades i tidernas längd till ett ordnadt
båll-spel, för hvilket nationala nöje ännu de gamla
Wasa-konungarne hade ett eget bållhus tätt invid
kongliga slottet.
att skjuta till måls. Våra förfäders färdighet i
målskjutning blir icke blott prisad af Olaus Magnus (VII: 2,
XV: 1) utan ihågkommes ännu i sägner vid gamla
gränsen. Målskjutning »om penningar» blir flerestädes
omtalad i domböckerna från böljan af 1600-talet.
Utom dessa hufvud-former förekommo af kamp-lekarne äfven ett oräkneligt antal af-arter, ännu brukliga hos Wärends-allmogen. Vi nämna ibland täflingar i brottning: att draga hank, draga kafle, spänna båge, pjätta gylte, tämja stutar, taga nackaspänn o. s. v. Ibland kapplöpningar: att hoppa bock, springa hjort, gå hjulgång, hoppa med stång o. s. v. Ibland täflingar i kast: att hyssa sten, göra slungkast, slå trill, slå stenpick o. s. v. Dessutom förekom ett oräkneligt antal mimiskt utförda kraft-rön och täflingar, såsom kränga hare, smida söm, rida till kongs, stånge-leken, ickorna-dansen, ifverkutta-rullningen, varg-leken m. fl. m. fl., till en del uppräknade i den bekanta visan om Fordna Svears Kämpe-lekar, som begynner:
Jule-klubban,
Stå på stubben,
Draga gränja, torka malt o. s. v.
