När, vid midsommars-leken i det gröna samt i jula-gillet och lek-stugan, äfven qvinnorna togo del i leken, så utbyttes de ofvan nämnda hårdföra täflingarne emot spring-lekar, jul-lekar, dans-lekar och sitt-lekar af den rikaste omvexling, oftast mimiskt återgifvande en enkel handling, med beledsagande ord och sång. Vi hänvisa i detta afseende till den samling af folk-lekar, som förekommer i A. I. Arwidssons Svenska Fornsånger (Del. III.) och af hvilka ett icke ringa antal af ålder äro kända äfven i Wärend.
Med dessa folk-lekar var då öfvergången gjord till det slags ännu ädlare lekar, älskade i guda-hof och konunga-hof, i jula-gille och lekstuga, hvilka voro högsta uttrycket för nationens andliga lif, uttalande sig i toner, såsom sång-lek, fele-lek, harpo-lek, samt i tal och dikt, sägen och saga, gåta och ordstäf, såsom vitterlek och skalde-konst. Våra förfäder, ehuru okonstlade barn af naturen, voro nemligen inga råa barbarer. Tvärtom vittna alla spår, att de voro ett andeligen begåfvadt folk, med sinne för hvad som är stort i tanke och handling. Detta folk är då väl värdt att studeras i de minnen, som det lemnat i arf åt efterkommande. Ty det är i vårdandet af vårt nationela arf, som vi hafva att söka fäderneslandets framtid.
