omtalar således, att jättarne blefvo utdrifna ur Sverige och drogo bort till ett mörkt land, som heter Jätta-landet, och der finnas de än i dag. I beteckningen af jättalandet återfinna vi här de gamla folkens föreställningar om det nordiska (cimmmeriska) mörkret. Samma föreställnings-sätt möter oss äfven i den redan anförda sägnen om Klasa-gubbe, äfvensom i andra uppteckningar af samma forn-sägen, ifrån Skåne och från Åhs socken af Finveden. Vi anföra här den senare af dessa, såsom karakteristisk för de gamles uppfattning af det mörka jätta-landet i yttersta norden.
Det heter nemligen, att i Enskällabo-berg, i Bredaryds socken, bodde fordom en jätte, som drog bort när christna läran kom i landet; för han kunde inte lida ljudet af Bredaryds kyrko-klocka. En lång tid derefter hände sig, att en sjöman ifrån Bredaryd blef skeppsbruten, och dref omkring på vraket, och kom ändteligen i land i Norge, så långt upp, att der var ingen dager. När han så gått ett stycke, fick han se en eld som lyste i mörkret, och när han kom fram, fann han en gammal, blind jätte, som låg vid elden och hade en dräng, som skötte sig. Jätten frågade, hvem det var som kom. »Jo», svarade sjömannen, »jag är ifrån Bredaryd, i Westbo härad». »Åh», sade jätten, »är du från Bredaryd? Der har jag också varit hemma, på den tiden när jag bodde i Enskällabo-berg. Kom nu hit och räck fram näfven, så jag får känna om det är någon värme i Bredaryd-boarne!» Men drängen nyrnade åt sjömannen, att icke räcka fram handen. Sjömannen tog då jernstången, som låg i elden, och räckte fram,
