om trollqvinnorna (§ 129), nemligen att de hade pattar (ɔ: bröst) så stora, att när de gifvit sina barn di, slängde de pattarne på axlen, eller att, när de hade brådtom, kastade de pattarne i kors på ryggen, likasom påsar.
Jättarne lågo icke sällan i strid med hvarandra. Således möttes en gång jättarne från stora och lilla Stockaberg, och från Gröns-kulle, i jätta-gatan på Moboda skog, och slogos sins emellan med stenkastning. Detta slagsmål omtalas under namn af Jätta-kriget, och de jättar som dervid föllo, tros ligga begrafna i en gammal jätta-graf på Arnhulta egor. Men framför allt lågo de i en ständig fejd med folket, det mindre folket, som kom efter (ɔ: de yngre invandrarne), så att de förödde både folk och fä, och hvarhelst jättarne ville gå in i en ladugård, tordes ingen säga ett ord deremot. Det heter ock, att de gjorde stor skada i landet och åto upp boskapen för folket, så att alla buro för dem en stor fruktan.
I sägnerna om jättarnes affärd framträder ännu tydligare förblandningen af äldre jättar (ɔ: Lappar) och yngre jättar (ɔ: Goter). Vi ha således redan anfört Wärends-sägnen, att det kom här i Sverige en konung, som het Ode. Han ville inte ha två slags folk i landet, utan dref hän jättarne, så att de spriddes öfver hela verlden; och afvel efter dem lärer ännu finnas i främmande land. Men i fråga om riktningen af jättarnes utvandring skilja sig folksägnerna, och den äldre sägnen hänvisar oföränderligen till en utvandring åt norden. En sägen, ifrån Hångers socken i Finveden,
