hundar, och frågade Kettil, om denne ville låta honom få igen sin runo-skräppa. Men Kettil kastade en runo-kafvel, hvarmed han band begge hundarne. »Släpp mina hundar!» sade Oden. »Nej», svarade Kettil, »ty du låter dem göra mig skada». Oden sade: »du skall aldrig mer höra af dem; men möt mig i morgon, så skall jag skrämma dig!» »Det törs jag väl göra», svarade Kettil.
Andra dagen kom gubben i Ufvela-berg och hade med sig en stor tjur, och tjuren var så stark, att han bröt ned sjelfva träden i skogen. Men Kettil kastade den andre runo-kaflen och band tjuren. Då sade Oden: »släpp min tjur!» »Nej», svarade Kettil, »ty du låter honom göra mig illa». Oden sade: »du skall inte mer behöfva frukta honom. Men möt mig i morgon, så skall jag förskräcka dig!» »Ja, det är jag inte rädd för», svarade Kettil.
Tredje dagen möttes de åter och Oden hade då Haf-frun i följe. Men Kettil kastade sin tredje runo-kafle och band henne. »Släpp henne!» sade Oden. »Nej», svarade Kettil; »ty du låter henne göra mig ondt». Oden sade: »du skall ej mer behöfva frukta henne». Kettil löste så Haf-frun och dermed drogo de hvar till sitt. Men Kettil behöll runo-kaflarne och många sägner äro att om honom förtälja. Efter den dagen fick han heta Kettil Runske.[1]
§ 53. Oden heter i Slätthögs socken Ode, och omtalas såsom
en ond ande. Han håller till i hus, der folket lefver illa, och man
nyttjar härom sådana uttryck, som: »der och der lefva de så illa;
der är visst sjelfve Ode». Äfven i Skatelöfs socken
förekommer samma språk-form, så att Odens-tyg, Satans-tyg eller Pockers
följe ännu får namn af Oa-rot (icke Onrot, såsom ordet felagtigt
skrifves s. 228), d. v. s. Oda-rot, Odes-rot.
I en ny språk-form omtalas djefvulen, under namn af Foen. Man talar således ännu i Skatelöfs socken om Foens Oa-rot, och samma språkform, Foen, brukas äfven i Westbo (Hestra s:n). I det öfriga Wärend får samma väsen eljest heta Faen. Oden, Oen, Foen, Faen, äro således i Wärends-målet blott olika former af ett och samma ursprungliga namn.
Öfriga benämningar på det onda väsendet äro i Smålands-målet:
- Haen, Hammen, Hanningen, hvaraf svordoms-formeln: »Hanning grann!» »Hanningen grann!»
- Suen (ɔ: suden, af vb. sjuda). Suren.
§ 54. Hedendomens föreställningar om en Gud, som ljungar
i molnen och beherrskar den lägre luft-kretsen, äro ännu märkbara
- ↑ Prosten Petrus Hööks Berättelse till Antiqu. Collegium, dat. Alsheda d. 31 Jan. 1690. Hdsk. å K. Bibl.
