Det heter således, i andra ännu lefvande folksägner ifrån Wärend (Slätthög socken), att jättarne kommo nordan ifrån, eller ifrån Nordlandet; men ville inte vara här i riket, utan drefvo söder ut emot hafvet. Slutligen drogo de så långt, att de kommo till Romara port. När de kommo dit, blef folket så förfäradt för deras ofantliga styrka, att ingen tordes stänga porten för dem, utan man förde till dem allt hvad de ville hafva. Jättarne drogo så in i staden, och som de inte hade några stall, så stallade de sina hästar i Romara kyrka. I sägner från Bergs socken berättas, att för mycket länge sedan var det en konung här i Småland, som gaf sig i krig, och ingen kunde stå honom emot. Så släppte han inte af, förr än han skulle in till Romara port. Och när han kom dit, så hängde han sina handskar på Romara-port. Men längre kunde han inte komma.
Vi återfinna på detta sätt, ännu lefvande, samma gamla märkliga folk-sägen, som år 1626 berättades inför Albo härads-rätt af den fällegamble Ingemar i Ön, och som, efter hans intyg, »hafver ståndit man efter man i öfver tusen år» (jfr § 14). Här kan dock icke rimligen vara fråga om de äldre jättarne, utan måste gälla om Huna-här, eller de skandinaviska Goterna, hvilka således i våra sägner uppträda såsom yngre jättar. Folk-sägnerna förbinda nemligen denna utvandring åt söder, med minnet af Veland, Hun eller Hune Smed, hvars son, den gotiske kämpen Widrik Werlandsson, skall ligga begrafven på Markaryds gamla kyrkogård (jfr § 15, anm.). Man visar efter denne Hun eller Hune-smed ännu
