Wärend och Wirdarne/Kapitel I. Land och folk

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Titel och innehåll
Wärend och Wirdarne del 1
av Gunnar Olof Hyltén-Cavallius

Land och folk
Hedna-kult  →


[ 1 ]

Kap. I.
Land och Folk.


§ 1. Södra sluttningen af det Småländska höglandet, med vattendrag som mynna genom Blekinge, har så länge historien vet burit namn af Wärend. Detta land är till naturbildning en något skålig högslätt, omsluten af skogvuxna sido-åsar och inåt genomskuren af talrika vatten. Dessa vatten draga sig åt landets midt, der de träffa stora bäckenformiga försänkningar, alla med fall åt söder, och bilda så ett system af sjöar, bland hvilka de ansenligaste äro Helga-sjön, Salen och Åsnen. Alla dessa vattensamlingar ligga ännu på en höjd af från 5 till 400 svenska fot öfver hafvet. Tätt öster om sjöarne Åsnen och Mien begränsas den nämnda sänkningen af en låg landhöjd, som går ifrån norr till söder och afdelar ett mera östligt system af vatten, som likaledes mynna genom Blekinge. Detta nya vatten-system tillhör Wärends sydöstra del eller Konga härad, hvilket härad af ålder haft sin vestra rågång i den nämnda midtel-åsen. Längst i sydvest bildar landet ett hörn, som skjuter öfver in på Helge-åns vattenområde, så att gränsen här faller icke på den [ 2 ]naturliga vattendelaren, utan i den stora sjön Möckeln. I nordöstra delen af Wärend upprinna för öfrigt några strömmar, hvilka, efter att hafva genomlupit Kalmarläns skogsbygd och landtbygd, kasta sina vatten rätt öster ut till hafvet.

Landets beskaffenhet företer således en enkel och naturlig konfiguration, med bestämda gränser och skarp afsöndring ifrån grannländerna. Dessa grannländer voro: i norr Niudungen, i vester Finveden, i söder Blekingen och en del af Skåne, samt i öster Kalmarlandet och Möre. Gränsen bildades åt alla sidor genom djupa och vilda skogs-trakter. Dessa skogs-trakter intaga ännu åt söder, emot den gamla riksgränsen, ett bälte om flera mils bredd. Vestra gränsen var ännu för få år sedan, i trakten af sjön Tjurken, blott en vild hålskog, uppfylld af stenharg, myrar och oländig mark, och dertill utan väg, så att man blott vintertiden kunde färdas emellan Wislanda i Wärend och Ryssby i Finveden. När man från Wärend reser stora kungsvägen norrut, kan man knappast undgå att bemärka det stora afstånd och den obygd, som skiljer de nordligaste kyrkorna i Wärend från deras närmaste grannkyrka (gamla Hielmseryd) i Niudung. Och åt öster fortlöper den gamla Kalmarvägen än i dag genom de skärfviga och oländiga hålskogarne i Hälleberga och angränsande socknar, en vildmark, ödsligare än kanske någon annan af dem som ännu finnas qvar i gamla Göta rike.

§ 2. De äldsta underrättelser som stå att vinna om naturförhållandena i detta således af sina gränser fattade land-område, måste hemtas ifrån de gamla gårdnamnen. Dessa namn, hittills föga rådfrågade [ 3 ]af våra forskare, gifva nemligen, — om ock i de allra enklaste drag, — en historia om land och folk, vid den tid då det förra erhöll en fast, åkerbrukande befolkning. Rådfråga vi nu denna källa angående Wärend, så finna vi att landet, när det först bygdes af sin nuvarande folkstam, ännu till större delen upptogs af en mäktig urskog, som vid vattendragen på många ställen bildade ofantliga sammanhängande löfhult, och blott å den magrare grunden, på sand-åsarne och emellan kärr och myrar, har den vanliga högnordiska barrskogen. Allt efter olika landmån och jordmån bestodo löfhulten af olika slags träd, till en del af ädlaste art. Ofantliga jordvidder intogos af ek- och bok-skogar; deremellan framträdde lönnen, linden, asken och almen i täta lundar, medan björken bildade skogens hufvudstånd å den lättare jorden samt å sidder och i dalgångar. Det hela var en blandning af sydländsk och nordisk skogs-natur, lika omvexlande som landet sjelft och återgifvande alla de skilda lynnena hos vår fosterjord, ifrån den vilda, norrländska skogsmyren ända ned till det rika skånska bokhultet.

För att klart fatta den geografiska utbredningen af dessa forntidens praktfulla löfskogar, behöfva vi allenast efterse hvilka gårdar i Wärend som ha namn börjande eller lyktande på hult, hylta. Dessa ord bemärka nemligen i landets mål en skog af löfträd, förnämligast af ek eller bok. Och af dessa namn, äfvensom af andra sammansättningar i hvilka ingår namnet på något löfträd, förekomma i Wärend ett högst betydligt antal. Serdeles är detta fallet inom Albo härad, som ensamt räknar ej mindre än ett [ 4 ]hundra fyratiofyra gårdar med namn på hult eller hylta, af hvilka 41 i Wigerstad, 23 i Stenbrohult, 18 i Thorsås, 15 i Wislanda, 13 i Härlunda, 11 i Slätthög o. s. v. Hela södra fjerdingen af detta härad och stora skiften af fjerdingen norr om Blädinge-bäck ha således i forntiden bildat nära nog blott ett enda stort, sammanhängande löfhult. Nästan liknande har förhållandet varit i Kinnevalds härad, hvars södra fjerding räknar 11 gårdnamn på hult inom Urshult socken och 16 inom Almundsryd. I Konga härad förekomma dessa namn mera sparsamt: i Liuder 6, i Elmeboda 6, i Weckelsång 7, o. s. v. I Norrvidinge härad äro de allmännast i Bergs socken, som har 6, och i Asa socken, som har 7. Inom Uppvidinge räknar Nottebeck 7, Åsheda 12, Elghult 16, Algutsboda 16, o. s. v. Men om redan dessa gårdnamn tillåta oss en öfverblick af de stora sammanhängande löfhulten, — hvilka visserligen till det mesta bestodo af ek och bok; men jemväl af andra löfträd, såsom Lönshult, Lindehult, Elmhult o. s. v., — så visa de i Wärend ytterst allmänna gårdnamn, i hvilka ingår namnet på olika slags löfträd, att landet i alla dess inre delar varit fordom uppfyldt af löf-skogar, ehuru icke allestädes i lika slutna och sammanhängande skogsstånd. Vi hänvisa blott till gårdnamn sådana som: Ekemoen, Ekewarfven, Eke, Fagereke, Fröseke, Welleke; Bökemoen, Bökebacken, Böket, Wrångeböke; Ask, Eskås; Lönsås, Lönshult; Lindås, Lindefalla, Lindeberg, Linneryd; Almås, Elmisås, Elmeberg, Elmefall; Hässlemoen, Hässlebäck, Hässle, Rotehässle; Saxabörke, Lindbjörke, Björke o. s. v. Och detta slags namn [ 5 ]förekomma i Wärend, såsom vi redan antydt, till ett högst betydande antal.

I motsats till alla dessa namn, hänvisande på den fordna praktfulla löfskogs-vegetationen, framträder blott sällan minnet af gamla tidens barrskogar i gårdnamn lyktande på skog, såsom: Ulfvaskog, Mörkaskog, Ledaskog, Högaskog, Bondeskog, Holstensskog o. s. v. Största antalet af hithörande gårdnamn, nemligen tillsammans tolf, förekommer i det ännu på furuskogar rika Uppvidinge härad. Emedlertid hafva jemväl barrskogarne i forntiden haft en högst betydlig utsträckning, och antagligen hafva de gamla allmännings- och gränse-skogarne till det mesta bestått af dessa å magrare jord förekommande högnordiska trädslag. Vi blifva då i stånd att bilda oss ett ungefärligt begrepp om de fordna barrskogarnes vidd och utsträckning, genom antalet af de utmål, hvilka ifrån gårdarne i den äldre bygden blifvit tagna å de gemensamma, något sednare bebygda allmännings-skogarne. Dessa utmål heta på landets språk målar, och återfinnas talrikt i de yngre hemmans-namnen å sådana trakter, hvarest namnen på hult och hylta äro mera sparsamma. Konga härad ensamt har således ej mindre än ett hundra fyratio gårdar med namn på måla, de flesta belägna i häradets ännu af furuskogar uppfyllda södra och sydöstra del. — Elmeboda socken har ensam 45 sådana namn. — Deremot har Albo härad blott 14, hvaraf 7 vid södra gränsen i Härlanda socken. Kinnevalds härads norra fjerding har blott ett enda; men i häradets södra fjerding förekomma 37. I hela Norrvidinge härad finnas blott två sådana utmålshemman, deremot blifva de mer [ 6 ]allmänna i Uppvidinge, som utom de redan omtalade namnen på skog räknar 45 gårdar med namn på måla. Hurusomhelst visa dock alltid dessa gårdnamn på måla, att hemmanet icke är ett uråldrigt odalhemman, utan af yngre tillkomst, och således antagligen bygdt och odladt på en jord med ursprungligen svagare vextlighet.

Vid en allmän öfversigt af all denna skogs-vegetationens fordna rikedom i Wärend, som flerfaldigt prisas i den år 1205 författade legenden om S. Sigfrid, blir lätt att fatta, huru konung Gustaf I:s hårda mandater emot fällande af ek, bok och bärande träd kunde blifva en af de verksammaste orsakerna till den blodiga Dackefejden. I ett land, hvarest nära nog all för åkerbruk tjenlig mark i omätliga sträckningar upptogs af ek- och bokhult, såg sig bonden genom dessa författningar våldförd i sin eganderätt och obilligt inskränkt i det fria bruket af sin jord. Visserligen hade han någon ersättning genom den stora mängd svin han vissa år kunde göda på ollonskogen; men denna afkastning föll ojemnt och var ovissare än skörden på åkern eller svedjelandet. Löfskogen, äfven den ädlaste, blef sålunda för gården en börda och betraktades af jordegaren med ett slags fiendtlighet. Vi finna spår af denna stämning hos folket i den skonsamhet häradsrätterna fordom gerna visade i fråga om förseelser emot skogs-lagarne. Vid de mångfaldiga åtal som skogafogden anställde vid Wäreds-tingen under kon. Carl IX:s och Gustaf II Adolfs regering, var det blott sällan förbrytaren blef straffad. Nämnden synes i allmänhet ha varit föga benägen att iakttaga lagens skillnad emellan [ 7 ]»bärandes trä» eller »ek axuldigra», och »dödveda trä» som saklöst kunde fällas. Denna fiendtlighet, understödd af vår sednare slappa skogs-lagstiftning, har fortlefvat ända in i vår tid. Ännu på 1830-talet såg förf. »lågorna» eller »trås-vältorna» af en präktig ekpark vid sjön Tjurken, lemnade att ruttna på marken. Efter flera århundradens utrotnings-krig återstår således nu mera blott svaga spår af skogs-verldens fordna herrlighet, och magra ferebuskar tvina nu på många af de åsar, hvilka ännu i mannaminne kransades af de praktfullaste ek- och bokhult. Både lagstiftning och folk synas lika hafva förgätit, att skogarne äro ett vilkor för vårt lands beboelighet. Om således å ena sidan skogs-lagarne icke böra onödigt och våldsamt ingripa i den enskildes rätt att bruka sin jord, så är det å andra sidan blott en rå och falsk uppfattning af eganderätts-begreppet, som ej vill inse, att denna rätt ej får sträckas utöfver hvad som kan förenas med landets och samhällets eget bestånd. »Ty», skrifver gamle konung Göstaf i sitt mandat af den 28 Febr. 1558, »J mån sjelfve kunna besinna, att en hop skön bärande skog (der riket och den menige man kunde hafva mycket gagn utaf) är snart förspilld och ödelagd, för en ringa nytta skull; men ganska sent uppvext och kommen till makt igen».

§ 3. Landets djurverld har naturligtvis delat öde med den landskaps-natur, hvari hon lefde. Så vidt vi kunna döma efter gård- och ortnamn, samt efter ännu lefvande sägner, har denna djurverld omfattat de flesta af svenska Faunans högre djurarter. Af de kolossala Uroxar, hvilkas lemningar stundom uppgräfvas i de skånska torfmossarne, lefver i Wärend [ 8 ]ännu namnet och minnet af den s. k. Elfva-oxen (Bos Urus, Nilss.). Ett kruthorn ifrån gården Dackemåla (Henstorp) i Konga härad, enligt uppgift gjordt af ett Sådant Elfva-oxa-horn, är 2 fot 2 tum långt och har vid roten 4½ tums tvärmått[1]. En annan art, hörande till samma slägte och förmodligen stammen för södra Sveriges n. v. boskaps-racer, var de s. k. Jättakorna, hvilka omtalas i skånska sägner såsom till färgen svarta; men i Wärends-sägnen såsom hvita eller brokiga. Hvilket djur som rätteligen bör förstås med den i sägnerna ofta omtalade Bäckahästen (Necken) torde numera bli svårt att afgöra. Samma är förhållandet med sägnernas Haf-oxar och Haf-kor, en natur-myth, som dock ifrån början otvifvelaktigt gömmer hågkomsten af någon i Wärend sedd, men sällsyntare djur-art. Vid landets ensliga skogs-vatten byggde Bjuren eller bäfvern sina hyddor, i folkets mål kallade bjur-hus, och hvilka annu någon gång igenfinnas vid sänkning af sjöar och skogsgölar. En gård i Kinnevalds-delen af Skatelöfs socken heter ännu efter denna djur-art Bjurkärr. En mad i Hjortsberga socken kallas Bjurs-ängsmaden och en sjö i Norrvidinge härad Bjursjön. Djupa hålor i gungflyn, sådana som ofta träffas i kärr och mader, heta i Wärendsmålet bjuraskutor, — ett namn, som visar att man fordom ansett dem vara skjutna ɔ: gräfda af bäfvern. En urgammal Wärends-slägt, Bjur, har likaledes tagit namn efter detta djur. — Af det ädlare villebrådet förekommo: Elgen, hvars namn återfinnes i Elghult, Elgabeck, Elganäs; Hjorten, som [ 9 ]en gång gifvit namn åt Hjortsberga, Hjortåsen (i Asa socken), Hjortelid, Hjortholmen samt Rået, Råbocken, Rågeten, Rådjuret eller Djuret, som gifvit namn åt gården Djurhult samt åt den gamla Wärendska ätten , och äfven återfinnes såsom ett allmänt brukadt Wärendskt mansnamn, Djur (såsom qvinnonamn Djuret). Gårdarne Råamåla, Råatorp, Djuramåla, Djuratorp erinra således i andra hand om samma djur-art. Af rofdjur förekommo Björnen, hvars namn återfinnes både såsom mansnamn och såsom ättenamn, och dertill i flera gårdnamn (Björnhult, Björnamo, Björneke, Björnelycke), uppkallade dels efter djuret sielf, dels ock efter någon dess namne. Ulfven eller vargen har lånat sitt namn åt den gamla Wärends-ätten Ulf, och medelbart eller omedelbart åt Ulfvaskog, Ulfvahult, Ulfvamo (en skog i Långasjö socken), Ulfvagrafven, Ulfön. Räfven uppkallades både i ättenamnet Räf och i gårdarne Räfveberg, Räfvakulla. Efter vildsvinet, som i medeltidens språk kallades Basse, Vildbasse, har en Wärendsslägt ännu i början af 1600-talet ättenamnet Basse, och vid samma tid hette det ännu ofta om skogsmän och biltoga, att de »gingo såsom villebestar (ɔ: vildsvin) vid skogen». Gräflingen återfinnes både såsom namn på en ännu lefvande Wärends-ätt och i gårdarne Gräflingeberg, Gräflingaryd, Gräflingatånga. Af foglar gåfvo vattenfoglarne namn åt Foglasjö, och Tranorna åt Transjö; Odensvalan åt Odensvalehult; Hägern (äfven ett ännu lefvande ättenamn) åt Hägerhyltan, Hägersjöhylte, Hägeryd, Hägerhult. Hjerpen förekommer både såsom ättenamn och i gårdnamnet [ 10 ]Hjerpanäs. Ramnen (ɔ: korpen), vare sig ätten eller foglen, gaf sitt namn åt gården Ramneberg; Ufven åt Ufvasjö; och Örnen så väl åt berget Örnaberg (i Hofmantorps socken), som åt gårdarne Örnhult och Örnhyltan. För att här icke tala om de fogelarter som gifvit upphof till de i landet allmänna sägnerna om Odens jagt, Gasten, Nattramnen o. s. v.

I sammanhang härmed torde böra anmärkas, hurusom i Wärends-målet åtskilliga högre och lägre djur förekomma under egna eller mindre vanliga benämningar. Vi anföra här exempelvis: ifverkutte, ilekutte ɔ: igelkott; ikane (n.), ickonn (m.), gran-oxe ɔ: ekorre; lakatt ɔ: vessla; läderlapp ɔ: flädermus; mullskute (m.) ɔ: mullvad; angelmus, ångermus ɔ: näbbmus; fjärhane, fjärtopp, fjärhöna, fjärhöns ɔ: tjäder, tjäderfogel; rya ɔ: orrhöna; åkerhöna, åkerhöns ɔ: rapphöna, rapphöns; äringsfogel ɔ: sädes-knarr; elling ɔ: and-unge; akane-skrika ɔ: nötskrika; alika ɔ: kaja; bäckastränta ɔ: strandgyckla; gatuvippa, tätteltink (vit-ord), plog-ärla ɔ: sädes-ärla; glänta (vit-ord) ɔ: glada; spink, gråspink, gulspink, snöspink ɔ: sparf, gråsparf, gulsparf; gölinge ɔ: en art hackspett; hackspjutt, veda-knarr, parrfogel ɔ: hackspett; horsagök ɔ: snäppa; klera ɔ: talltrast; solsvärta ɔ: koltrast; måsapytta, måsatippa ɔ: ljungspole; måk ɔ: fiskmås; nattbatta, nattblacka, nattsjoa, spånakäring ɔ: nattplacka; våtakaja ɔ: qvidfogel; — bose ɔ: svart huggorm; ringhals ɔ: snok; fyrlefot, fyrfota ɔ: ödla; fröa ɔ: groda; — ferla ɔ: fjäril; locke ɔ: spindel; grimsbett ɔ: en art mask, onda bettet; amma ɔ: en stor mörkröd, luden larf med ögonformiga fläckar (mycket fruktad); glismark ɔ: [ 11 ]lysmask; tidande-skrubba ɔ: en art svart skalbagge (tros båda tidningar) o. s. v.

Den djurverldens rikedom, som vi här korteligen antydt, var redan i början af 1600-talet mycket förminskad; men långt ifrån försvunnen, tack vare de lagar, som sökte skydda icke blott den ädlare skogen utan ock det ädlare villebrådet. Elgen, denna de nordiska skogarnes prydnad, lefde då ännu i vår lands-ort. År 1617 ransakades på Norrvidinge härads ting om »en elg, som Asa herregårds skyttar hade rest på gårdens enskilda egor». Hjorten förekom likaledes. År 1624 blef Jöns Andersson i Lusseboda af Slättö socken, som »skjutit två hjortdjur» sakfälld att böta för hvarje djur sex oxar, eller tillsammans tolf oxar, af hvilka åtta tillföllo kronan och fyra jägmästaren. Rådjuren förefunnos på denna tid ännu till stort antal, och på adelns sätesgårdar höllos enkom för deras skuld s. k. djuraskyttar, likasom åtal för djureskjutning mycket ofta förekommo vid härads-tingen, i anseende till de derå satta höga böter. Enligt mandatet borde nemligen den skyldige plikta tre däckergilla oxar för hvarje fäldt djur, vare sig hjort, hind eller rådjur. Således var år 1614 en man i Kinnevalds härad af skogvaktaren tilltalad att hafva skjutit två rådjur. Han sökte försvara sig, »menandes, att när han icke var säker på sitt lif, så var icke heller rågeten fridgängd»; men blef i trotts af denna invändning dömd att böta 20 daler. År 1626, vid tinget med Albo härad i Sköldstad, anmälde skogafogden Oluff Hansson, att en knekt, Peder i Elmhult, för honom bekänt, att medan han tjente Gudmund Gudmundsson i Strömhult, hade han [ 12 ]på några år skjutit »öfver fyratio stycken högdjur, nemligen hjortar, hindar och rådjur», hvilka alla fördes till Strömhult och der förtärdes i hushållet. — År 1627 begärde en man i Albo härad sjelf att »komma åt Ingermannaland», för djur som han skjutit och för sju ekar som han fällt. — Till och med presterna beträddes någon gång med oloflig jagt. Vid tinget med Norrvidinge härad i Tolg, den 29 Oktober 1618, blef vällärd man Herr Joen i Tolg framkallad för rätten och af befallnings-mannen öfvertygad att han haft rådstek på sitt bord, såsom ock sändt befallnings-mannens hustru en »råstöfll», och långt tillförene sålt en luden råbocka-hud för en mark till en skomakaredräng vid nanm Sven. Presten sökte undskylla sig, och sade sig icke veta »att det var så hårdt presterna förbjudet djureskjutning, som androm». Icke förty blef Herr Jon af rätten sakfälld till sina tre oxar; många andra exempel att förtiga.

Den tidens jagtlagar sökte skydda äfven den ädlare skogsfogeln under hans lek- och liggtid, serdeles tjädern, eller som han i ortens mål kallas, fjärhanen, fjärtuppen, fjärhönan. Denna fogel-art synes ock hafva förekommit serdeles ymnigt. År 1623 blef en man i Uppvidinge härad dömd att böta sina 40 mark, derföre att han i foglaleken skjutit fjorton fjärhöns. Emedlertid låg det i sjelfva sakens natur, så väl som i det orimliga missförhållandet emellan böterna för en dödad fogel och för en dödad menniska, att blott ett ringa antal brott emot jagtlagarne kunde lagligen åkäras, och i trotts af de höga böterna, eller kanske tillföljd af dem, voro skogsfogeln, likasom högdjuren och »Konungens eget frikallade [ 13 ]djur, Rå» fortfarande prisgifna åt skogsboarnes obetänkta jagtlystnad.

Följden af detta råa utrotnings-krig, så väl som af skogarnes uthuggning har varit, att både elgen, hjorten och rådjuret nu mera försvunnit i vår landsort. Omkring år 1830 underhölls en råget såsom en sällsamhet å Kronobergs kungsgård. I den aflägsna Nöttja socken af grannhäradet Sunnerbo förekommer dock ännu någon gång detta ädla villebråd. Efter bäfvern, som omkring år 1770 ännu förekom i norra delen af Kalmar län[2], träffas nu mera hos oss blott sällan några förfallna bjurhus; men djuren sjelfva äro längesedan försvunna. Björnarne äro likaledes utrotade; de sista fälldes i det närgränsande Sunnerbo härad år 1825. Men ännu söka vargarne sig hiden i de skärfviga gränseskogarne emot Kalmar län, serdeles inom Hälleberga socken. Vildgåsen kläcker ännu hvarje sommar vid skogssjöarne på gränsen emot Sunnerbo, serdeles vid sjön Tjurken i Wislanda socken. Af den sällsynta Härfogeln (Upupa Epops) visade sig ännu för få år sedan några ensliga individer vid landets södra gräns inom Härlunda socken. Wärends djurverld erbjuder dock nu mera föga interesse, och då jagten förr var medelklassens yppersta tidsfördrif, är det nu allt mera sällan som man på herremannens gård mötes af jagthundarnes muntra skall, eller ser väggarne i arbetsrummet prydda med jagtredskap och segerbyten från det fordna glada lifvet i skogen.

§ 4. Rådfråga vi folkets egna minnen om det eller de urfolk, hvilka i en ytterst aflägsen tid först [ 14 ]uppträdt i Wärend och med hvilka landets sednare bebyggare vid sitt inträngande kommo i beröring; så möta oss djupt ur forntiden de dunkla sägnerna om Trollen (Troll-gubbar, Trollkäringar, och i en något förändrad mening: troll-karlar, troll-konor, trollbackor). Detta namn, som sednare blifvit användt för alla slags onda eller öfvernaturliga väsen (såsom käll-troll, hafs-troll o. s. v.), synes ifrån början vara ett rent folknamn. Det blir dock i sägnerna tillagdt tvänne bestämdt skilda folkstammar af alldeles olika lynne, lefnadssätt och seder. Den äldre af dessa stammar går och gäller i Wärendssägnen under sitt egentliga och ursprungliga namn af Troll. Den yngre åter synes egentligen ha varit kallad Jättar eller Bergafolk; men fått benämningen Bergatroll på sig öfverflyttad såsom ett smädenamn.

Trollen, sådana de uppträda i den äldre Wärendska folksägnen äro icke »folk», »christet folk», utan ett främmande slägte af sällsamma och misstänkta egenskaper; i den yngre sägnen blifva dessa egenskaper rent af onda och öfvernaturliga. I motsatts till jättarne äro trollen små till vexten, icke större än »halfvuxna barn», hvaraf de ock i norra Skåne allmänneligen få namn af Pysslingar. Till utseendet äro de stygga, och när någon ännu skämtvis kallar en annan »ditt leda troll», »ditt stygga troll», eller säger »du ser ut som ett troll», är det visserligen icke för att beteckna någon slags fagerlek. Trollqvinnan, och serdeles skogsnufvan, har långa, hängande bröst, hvilka hon när hon löper slänger upp på skuldrorna. Trollen gå eljest klädda i grå kläder, med en röd pinnhätta, batt-hätta (toppmössa), på hufvudet, och med [ 15 ]håret hängande ned på axlarne. Deras röst är gnällande, hvadan de i norra Skåne jemväl få namn af Peblinge. De bo »i backarne», »i bergen», »under jorden», djupt in i skogarne och långt ifrån menniskobygder. Der har man stundom sett röken från deras kulor stiga upp ur jorden eller ur någon gömd skrefva, hvaraf minnet bibehåller sig i det ännu gängse uttrycket att »det är trollen som kölna (ɔ: elda)», när dimman eller solröken om sommaren stiger upp kring kullarne. Det är blott sällan som de nalkas någon menniskoboning, men när det var sträng vinter och mycket kallt »kommo de fordom in i stugorna, satte sig i grufvan och jemrade och uslade sig». Serdeles synas de ha kommit fram till bygderna vid julatiden — likasom seden ännu är i Wärend med tiggare från gränseskogarne; — men voro hos bondqvinnorna föga välkomna gäster, ty de togo oförmärkt det söta af vörten vid bondens ölbrygd, och dels gjorde åtskilligt annat förfång, dels troddes med sina trollkonster bringa ohell öfver folk och boskap; alldeles så som man ännu tror om Lappar, Finnar och Tatare, efter hvilka man af sådant skäl vid utgåendet kastar ett brinnande eldkol.

Till skaplynne äro trollen listiga, elaka, tjufaktiga och sinnliga. De spela folket tusen spratt, hvarhelst så kan åtbära. När vandraren går i skogen »förvilla» de honom, så att han icke »råkar» fram, utan alltjemnt återkommer till samma ställe; ja, så att han till sluts icke igenkänner sin egen stuga. Om han ropar i skogen, »så svara de» ur bergen och backarne, och allt emellanåt hör han deras hånskratt eller förnimmer deras prat och hviskningar i snåren. De [ 16 ]bortstjäla hans boskap och taga den in till sig i berget. Sådana bortstulna kreatur sägas derföre vara »bergtagna». Men trollen »bergtaga» äfven barn, serdeles före döpelsen, och unga qvinnor som aflägsnat sig ifrån hemmet, eller barnsängshustrur förrän de blifvit kyrkotagna. När trollqvinnan stjäler barn af christet folk, lemnar hon gemenligen sin egen trollunge i stället. Sådana troll-ungar äro vederstyggliga till utseende, äta så mycket man gifver dem, vexa blott till buk och hufvud och få namn af bytingar, bortbytingar. Trollkäringen far icke illa med det barn hon sålunda tillbytt sig, utan lögar det i vatten och sköter det såsom en mor skulle göra. Bergtagna flickor användas af trollen till hvarjehanda bestyr och skickas emellanåt ned i bygden att stjäla. De göras då osynliga genom en »hätta» som drages öfver deras hufvud. Dylika hättor nyttjas äfven af trollen sjelfva, när de gå ut att stjäla. Detta är orsaken, att man aldrig kommer på dem vid deras tjufverier, och så kunna de icke allenast ligga under golfvet och dricka det söta af bondens ölbrygd, utan jemväl sitta emellan gästerna vid bordet och äta sked om sked med dem utur fatet. Detta är ock orsaken, hvarför maten på många ställen blir så odryg. För öfrigt är det en känd sak, att trollen sällan bli synliga, utan när det är mulet och regnigt i luften. Man får då se dem antingen framför sig eller bakom sig; men aldrig som de gå förbi. Somliga påstå till och med, att trollen icke tåla vid att se solen; ty om de det göra, så »spricka de».

När trollen äro ute på resor, fara de osynliga i luften. Då uppstår en väderhvirfvel, som på landets [ 17 ]mål får namn af horfvind eller horfvinda. Serdeles visa sig dessa horfvindar om sommaren, kort förrän det börjar åska, och om våren, när bonden sår sin åker. I förra fallet är det trollen som fly hem till sina hålor, af fruktan för Gofar, och man hör ännu ofta vid uppkomsten af vindkåror sådana talesätt, som: »se, så trollen få brådt om att fara hem; nu börjar snart Gofar köra»; i sednare fallet är det »trollen som äro ute för att stjäla sädes-säd». Detta tillgår så, att trollkäringen vandrar framför såningsmannen och uppfångar det kastade kornet i sitt förkläde. Det är på detta sätt som det sedan »blir tunnsäd och s. k. löndafjärgar på åkern».

När den oerfarne drängen eller bonda-heren kommer ut i skogen, mötes han stundom af någon trollqvinna, serdeles af skogsnufvan, likasom denna ock gör besök hos fiskaren eller kolaren, der han om qvällen sitter ensam framför elden i sin fiskarehytta eller kolkoja. Hon antager då alla slags förföriska later, tager skepnad af en fager jungfru och söker locka honom till kärlek. Men om han låter förleda sig, vinner hon sådan makt öfver honom, att han sedan både natt och dag längtar till hennes möte i skogen, och slutligen blir »från vettet». Detsamma inträffar äfvenmed qvinnor som blifvit bergtagna. När de sedan återfinnas äro de alltid »förvillade», d. v. s. underliga och sjuka till sinnes, och få nästan aldrig vettet igen såsom de voro tillförene.

Trollens egentliga näringsfång är jagt och fiske. De råda öfver skogen och dess villebråd, öfver sjön och dess fiskar, samt öfver vädret och vinden. De [ 18 ]kunna samla till sig skogsfogeln och villebrådet, likasom fisken i sjön, och ega vissa dem serskildt tillhöriga djur, trollharar, trolltuppar (ɔ: tjädrar), skällgäddor o. s. v., hvilka ingen kan döda eller fånga, utan som alltid gå fria. Gamla skyttar och fiskare söka derföre gerna ställa sig väl med skogsnufvan eller skogsrå’t, och med sjörå’t, för att få lycka vid jagt och fiske. Stundom får man äfven om nätterna se ett litet bloss fara över sjön; det är då »trollgubben som är ute och ljustrar». Ingen fiskare vågar då skjuta sitt »skepp» ifrån land, och man väntar sig storm och oväder, likasom trollens uppenbarelser gerna åtföljas af häftiga vindkast och dön och gny i luften.

Ehuru sorglig trollens tillvaro än i allmänhet är, hafva de dock sina fester, då de glädja och fröjda sig. Detta inträffar förnämligast om julen. De tända då upp eldar, så att hela berget, backen eller stenen synes stå på guldstolpar, och förlusta sig med dans, sång och lekar. Dryckeshornet eller bägaren går då äfven flitigt omkring laget, likasom hos »folk». Men orsaken till deras fröjd är, att de, likasom nordens natur-vättar, »hoppas vinna förlossning på domedagen.»

Trollen bli mycket gamla, ja, så gamla, att de stundom fått se »tre eke-skogar vexa upp och tre eke-skogar ruttna ned». Efter någras mening »dö de aldrig». Detta är dock oriktigt så till vida, som de förföljas och dräpas både af Oden, som jagar dem med sina hundar, och af Thor eller Gofar, som slår ihel dem med sin vigge. Äfven en eller annan gammal skytt har varit i stånd att döda dem; men då alltid med hjelp af några hemliga konster, såsom [ 19 ]genom att skjuta med silfverkula, eller med en kula omlindad med ett af trollets hufvudhår o. s. v. Serdeles gäller detta om skogsnufvan, som icke sällan blifvit förrädiskt ihelskjuten, sedan jägaren ledsnat vid hennes kärlek.

Trollen kunna skifta hamn och antaga skepnad af hvad som helst, såsom af ihåliga träd, stubbar, djur, nystan, rullande klot o. s. v. Äfven kunna de vända syn på folk, så att föremålen visa sig helt annorlunda än de verkligen äro. Derföre, när någon blir bergtagen, ser han i berget likasom stora hus och granna rum och fin mat; medan der intet finnes utom en usel bergskrefva med mossa till bädd och ormar och ödlor till föda. Likaledes förstå de att på mångfaldiga andra sätt förtrolla, förhamma, förhecka, förvilla, förgöra och kusa folk och fä, att i luften tillskicka dem trollskott eller sjukdom, och på deras sinne och handlingar öfva ond inflytelse. Alla dessa hemliga konster, hvilka sammanfattas under det allmänna begreppet af trolldom, överfördes i ett sednare föreställningssätt ifrån de gamla trollen till de yngre s. k. trollbackorna, trollkonorna, trollkäringarne. Vi få tillfälle att om dessa yttra oss något längre fram, och vilja här allenast hafva anmärkt, att, efter hvad sjelfva ordens härledning tydligen innebär, har med dessa benämningar ifrån början menats ingenting annat än rätt och slätt trollens egna qvinnor eller qvinno-trollen.

§ 5. Det bör icke gerna kunna uppstå något tvifvelsmål, det ju under dessa i grunden rent ethniska, men sednare af folk-fantasien fattade och med äldre mythiska föreställningar om ovättar och onda [ 20 ]naturväsen sammanparade sägen-drag, gömmer sig den dunkla historiska erinringen af ett vildt jägarefolk, med främmande seder, ofullkomliga redskap och skilda religiösa begrepp, lefvande i jordhålor uti skogarne och vid vatten, och med hvilket våra åkerbrukande förfäder kommit i en långvarig, fiendtlig beröring. För så vidt frågan hittills blifvit vetenskapligt pröfvad, gifver äfven fornforskningen stöd åt denna mening. De undersökningar af forngrafvar och andra fornlemningar, som hittills blifvit gjorda, gifva nemligen otvetydigt vid handen, att redan i en förhistorisk tid, medan det inre af medlersta Europa ännu var uppfyldt af urskogar och moras, har södra delen af Skandinavien emottagit sin första, längs vattnen framträngande befolkning. Af hvad stam denna nordiska urbefolkning varit är ännu oafgjordt; men af den skarpa motsats, enligt hvilken trollen i folkföreställningen betraktas icke såsom »folk», utan såsom främmande onda väsen, låter sig med visshet sluta, att de varit af en ifrån våra förfäder alldeles skiljaktig folk-race. Hursomhelst meningarne härom må dela sig, så mycket är dock afgjordt, att nordens förhistoriska urfolk en gång utbredt sig icke blott till det n. v. Danmark och Skåne, utan jemväl till Halland, Bohuslän, Westergötland, Blekinge, Öland och delar af Småland. I alla dessa landskap träffar man nemligen forngrafvar, byggda i halfkors-form eller ock såsom stora stenkistor, med tunga täckhällar, öfverhöljda med kullersten med eller utan jordfyllnad, och innehållande obrända lik och redskap af sten och ben; men föga eller intet af metall. Och af dessa uråldriga forngrafvar förekommer i Wärend ett högst [ 21 ]betydligt antal, serdeles vid sjöarne Åsnen, Salen, Helga-sjön och närmaste vattendrag, oaktadt mängden af dem som redan blifvit förstörda. Förf. har inom en trång rymd af Albo härad sett dylika forngrafvar öppnade å hemmanen Hullingsved, Hiulsryd, Ås, Oby, Ströby, Sågsberg o. fl. st. De få hos allmogen namn af rör, kiste-rör, och träffas nästan alltid på åsar, i grannskapet af sjön eller af något uttorkadt vattendrag. Fornvetenskapen antager obetingadt, att dessa grafvar med obrända lik hafva tillhört nordens äldsta bebyggare, och, efter allt hvad man hittills vet om dessa urbyggares seder och lefnadssätt, hafva de utgjorts af ett vildt natur-folk, stående på just den grad af odling, som folksägnen tillerkänner åt de forntida trollen.

Men om man således kan antaga för historiskt gifvet, att yngre, ännu råa, men boskaps-skötande och i någon mon äfven åkerbrukande stammar, vid sitt inträde i landet funno före sig ett i kultur underlägset folk af vildar, hvars grafvar ännu kunna påvisas, och hvars seder och skaplynne hufvudsakligen instämde med hvad vi känna om andra vilda folk i olika delar af verlden; så återstår spörsmålet, hvad som blef denna eller dessa vilda urstammars slutliga öde. Historien vet ingenting derom; men af hvad som annorstädes inträffar vid sammanstötningen af folk på olika odlings-grad kunna vi med visshet sluta, att de dels blifvit gjorda till slafvar, dels ock undanträngda till obygder, der deras fåtaliga lemningar i spridda, ensliga hushåll sannolikt fortlefvat långt fram i en yngre tid. I det förra af dessa afseenden bör anmärkas, att slafveriet fordom allmänt förekom i [ 22 ]Wärend och icke lagligen upphäfdes förr än fram emot medlet af 1300-talet, samt att slafvarne här såsom annorstädes i vårt land kallades trälar, ett namn, som sannolikt är samma ord med det gamla folknamnet troll. Minnet af dessa forntida trälar är nu mera försvunnet hos folket; men en dunkel qvarlefva efter trälväsendet och den ursprungliga stamskillnaden synes ligga i det vida afstånd, som ännu skiljer den jordegande och jordbrukande dannemannen och hans slägt ifrån den obesutne torparen eller backstugusittaren, och som gör att giftermål emellan besutna och obesutna slägter ännu höra till undantagen. Huru högt våra förfäder än skattade jordbesittning såsom oberoendets fasta grund, är likväl det nämnda afståndet ännu alltför stort, för att icke synas snarare grundadt i en uråldrig stamfördom och i det fordna ärftliga förhållandet emellan husbonden och hans trälar eller frigifna. För öfrigt lefva orden träl, träldom, och de dervid fästade begrepp ännu i Wärends-målet. Att trälbärja någon, heter ännu i folkspråket, när man slår någon brun och blå, såsom blott kan göras åt en träl; men som, öfvadt emot en friboren man, är vanhederligt. Att trälgå någon, är att envist hänga efter någon med tiggande och böner, såsom det likaledes blott kan höfvas en träl, men icke en friboren. Ordet trälagtig betyder ännu detsamma som lågsinnad, lågtänkt. — I Elmeboda socken af Konga härad förekomma tvänne gårdar, som efter någon forntida träl fått namn af Trälebo och Trälebonäs. Ordet Tjynne (n.), förmodligen detsamma som Ty, Tyende i Danskan, nyttjas ännu i Wärends-målet för att [ 23 ]beteckna hushållet, husets folk. »Tack för både mig och mitt tjynne!» är en vanlig helsnings-formel, när man efter ett gästabud tackar för sist. Ett berg i Hofmantorps socken af Konga härad heter Ambotaberg, af det gamla ordet Ambot ɔ: trälqvinna, och måhända hör till samma rot äfven det gamla Wärends-ordet Amlö, Amle (i Rimkrönikan amblode), som betyder en halfvuxen och blott halft förfaren tjenare, och således nyttjas i motsatts till »fulltakanes dräng» eller »fulltakanes piga».

Hvad åter angår de spridda lemningar af det gamla troll-folket, som, undanträngda till djupet af skogarne, der sannolikt bibehållit sig under många århundraden, så lefver deras hågkomst ännu i folkföreställningen, i folkmålet och i oräkneliga lokalsägner. Det urgamla wärendska ättenamnet Trolle synes äfven gömma minnet af härkomst eller annan slags förbindelse med detta urbyggare-folk. För öfrigt kunde denna stams öde, så vidt han i spridda hushåll ännu bibehöll sin frihet, icke blifva något annat, än att likt andra vilda folk antingen utdö, eller ock att upptagas i, och under tidernas längd sammansmälta med stamförvandter bland de frigjorda trälarne, och slutligen med den öfriga åkerbrukande befolkningen. Spåren af trollens seder och lefnadssätt äro dock icke helt och hållet försvunna. På sjön Åsnen och på småsjöarne i Kinnevalds härads södra fjerding brukades för hundra år sedan allmänt, och ännu i dag någon gång, ett slags lätta kanoter, hvilkas konstlösa beskaffenhet gifver skäl att antaga, det de härleda sig från vårt lands vilda urbyggarefolk. Dessa kanoter fingo namn af ekestockar, och [ 24 ]gjorde skäl för benämningen så till vida, som de i verkligheten icke voro annat än urholkade naturliga stockar af ekträd. En sådan ekstock, som år 1855 ännu fanns qvar vid ett fiskaretorp under Jätsbergs gård, hade en längd af 7 alnar. Bottnen, kullrig

Ek-stock från ett torp under Jätsbergs gård vid sjön Åsnen.

men något afplattad, hade 3 tums tjocklek och en bredd om 24 tum. Sidorna, 14 tum höga, voro likaledes utvändigt kullriga, så att stockens bredd i öfre kanten var blott 22 tum. Fören var något uppstående och i aktern var inskuren en s.k. fjöl eller sittbräda, för roddaren, som förde ekstocken medelst ett styre eller kort åra om 2½ à 3 alnar, hvilken kastades åt begge sidor i vattnet. Bakom fjölen var en slå med ett hål, hvari man, vid ljustring för bloss, satte halstret eller ljuster-lyktan; halstret kunde dock äfven få plats i fören, då fiskaren med ljustret ställde sig midt i stocken. Dessa urgamla fiskarekanoter voro således beräknade för blott en enda man, men kunde bära äfven tvänne. De voro utomordentligt lätta, och flöto äfven på det grundaste vatten; men genom sina afrundade sidor voro de jemväl ytterst ranka, så att det fordrades all vildens [ 25 ]eller den öfvade roddarens smidighet, för att med dem »väja böljan» och undgå att kantra[3].

Ett annat spår efter de gamla trollen, och efter den afsky som de yngre invandrarne hyste för allt som erinrade om deras bruk och seder, torde ligga deri, att man ända in på 1600-talet begrof stora missdådare, efter trollens fordna skick, i rör uti skogen. Vi hafva funnit ett sådant fall omtaladt i Konga härads dombok för den 17 April 1615, der det förekommer om Åke i Hemmingsmåla, att han blef »ihelskjuten och lagder i skogen uti ett rör».

Men ännu en omständighet, och såsom det vill synas af stor ethnografisk märklighet, är, att man, ifrån urminnes tider och ännu i denna dag, på de vilda gränseskogarne i Wärend träffar spridda hushåll, hvilka, [ 26 ]utan boskaps-skötsel eller åkerbruk, likt de fordna trollen lefva i kulor under jorden. Dessa jordbyggare förekomma inom Albo härad, i Thorsås och den derifrån utbrutna Harlunda socken (i sistnämnde socken serdeles på hemmanet Karsamålas egor), på den gamla häradsskogen Horjemo, samt nära sjön Möckeln icke långt ifrån Elmhults jernvägs-station; de finnas dock äfven på gränseskogarne i Konga härad och i de till Wärend angränsande Finved och Niudung. De äro ett halfvildt slägte, lefvande om sommaren af tillfällig arbets-förtjenst och om vintern af tiggeri, drifvet såsom yrke. Till lynnet äro de ofta fromma och enfaldiga; men stundom äfven ondskefulla och misstänksamma. I likhet med de fordna frigifna trälarne åtaga männen sig gerna, att, emot andel i afkastningen, — oftast »till halfnads» — åt bönderna svedja fällor på skogen, sätta jordpäron o. s. v. Deras underjordiska bostäder, hvilka få namn af jordkulor, jordkojor, jordhyttor, jordstugor eller backastugor, äro af den allra enklaste anordning. Vanligtvis äro de nedgräfda i någon backe eller sluttande sandkulle, sålunda, att fördjupningen bildar en fyrkantig grop, med åtta till tolf fots tvärmått, hvars sidor äro invändigt klädda med kullersten eller med läkten och granris. Taklaget är antingen kupigt eller ock uppbäres det af en ryggås, mot hvilken stödja sig oskalade läkten, öfvertäckta med granbark eller näfver, och torf. På golfvet, som ofta består af nakna jorden, är en flat häll eller några kullerstenar, som bilda eldstaden; stundom förekommer dock, i hörnet till venster om dörren, en enkel spisel, uppförd af kullersten sammanfogad med lera. Röken utsläppes i taket

genom ett s. k. rökhål, som utvändigt kan stängas [ 27 ]
Jord-kula i skogen vid Sjöstabygd nära Möckeln, 1/2 mil från Elmhult.
Boningar - Backa-stuga i Konga härad (Wärend och Wirdarne II s164).jpg
Boningar - Jord-koja i Östra härad af Niudung (Wärend och Wirdarne II s163).jpg

med en lämm, eller ock genom en låg skorsten af kullersten, likaledes täckt med en lämm, som kan lyftas eller nedfällas utanför medelst en stång. Dagen intränger antingen genom rökhålet eller genom dörren, hvilken stundom är sluttande, som på, ett tält, och om sommaren för det mesta hålles öppen. Sedd utifrån visar sig således jordkulan blott som en »hög» eller som en grön kulle, och när jordbyggaren inträder i sin boning, är det nästan som om han försvunne i jorden. Man finner dock äfven jordhyttor med ett timradt gafvelröste samt med ett litet fönster i taket eller på gafveln; ja, äfven med tvänne gafvelrösten och ett litet fönster på framgafveln. Det är oftast i detta skick, som de få namn af backastugor. — I Östra härad i Niudung förekomma jordkojorna kupiga, som lapp-kåtor, med en liten utbyggnad för [ 28 ]eldstaden, som har en låg skorsten, alldeles såsom kolbrännarnes skogshyttor [4]. — Vi behöfva icke påpeka det uråldriga och ethnografiskt märkvärdiga i dessa mennisko-boningar, hvilka, med sin konstlösa enfald, sin ytterliga fattigdom och sin undangömda enslighet i någon vild stenbacke djupt in i skogen, ännu i vår tid qvarstå såsom minnesmärken af sederna och kultur-tillståndet hos de urstammar, som före åkerbrukets införande befolkat vårt land, och, efter sina boningar, redan i de gamla Edda-sägnerna om Thors kamp emot troll och jättar, få namn af jordhålornas folk eller klippans söner.

§ 6. Efter och vid sidan af trollen, stundom med dem förvexlade, framträder i landets sägner ett nytt slägte, vanligen benämndt Jättar, men äfven (likasom i Eddan) Berga-folket (Berga-gubbar, Berga-käringar), samt i den yngre sägnen, genom förblandning och såsom vites-ord, Berga-troll. Såsom tydligt angifves redan genom benämningen Berga-folk, äro jättarne i folkföreställningen inga främmande, vilda, onda och halft öfvernaturliga väsen, såsom trollen, utan betraktas såsom »folk», hvilka bodde i landet och lefde alldeles såsom andra menniskor. Det är blott i den yngre sägnen och i den egentliga folksagan eller äfventyret, som deras rent menskliga tillvaro är stadd på flygt ifrån verklighetens till mythens område.

Om jättarnes tillkomst förtäljer en wärendsk folksägen, att de växte upp ur jorden af frön, som blifvit utsådda af trollen, för att sålunda kunna drifva den »christna tron» ur landet. Sedan de i tolf år [ 29 ]stått i jorden och vuxit såsom stjelkar, fingo de lif, höljet föll af och de blefvo till jättar. Om deras färd går vidare ett gammalt tal, att »de inte kunde trifvas utan att jemnt få slåss»; att de gjorde stor skada i landet, åto upp boskapen för »folket» (d. v. s. de yngre invandrarna), och utödde både folk och fä. Det är förmodligen af denna kamp-lystnad som jättarne i flera landsorter blifvit kallade Kämpar, ett namn som äfven höres i Wärend, och återfinnes i namnet på de tolf första dagarne af Göje månad eller af julen, hvilka ännu vid slutet af 1600-talet af Wärends-allmogen kallades Kämpa-dagarne. En mycket hårdför och storvext bondslägt i Asa socken (slägten Bet, Adlerbet) bibehöll likaledes ända intill början af 17:de århundradet namnet Asa Kämpar, och i Kinnevalds härad förekom en gammal bondslägt med namnet Kämpe. — Jättarne äro således i sägnen hvarken troll eller »christet folk» (d. v. s. yngre invandrare), utan rätt och slätt en folkstam, med hvilken dessa sednare vid sitt första inträngande i landet kommo i en fiendtlig beröring.

Jättarne, sådana de uppträda i Wärends-sägnen, äro ett storväxt och resligt folk med mer än menskliga kropps-krafter. De gå klädda i skinn-kläder. Deras boning är i bergen och de uppehålla sig mest på landets högländta skogs-åsar. Deras näringar äro fiske, boskapsskötsel och åkerbruk. Sägnen minnes ännu, huru man sett berga-gubben fara omkring på sjön och ljustra, eller mött berga-käringen vallande sina kor på bergen. Jätta-korna äro till färgen hvita eller brokiga och bättre än alla andra kor; deras spår synas till och med ännu någon gång [ 30 ]om vintern i den djupa snön i skogarne. Jättarnes åkerbruk var inskränkt; de upptogo åt sig små hackland i skogen hvar de kommo. Deras qvinnor förstodo att koka gröt, baka stenkakor och brygga öl, och ännu när dimman vältrar sig kring berg-åsarne hör man folket säga, att det är »berga-käringen som brygger».

Jättarne voro mycket rika; att vara »rik som ett berga-troll» är ännu i Wärend uttrycket för det högsta mått af rikedom. Deras »medel» bestodo i silfver och guld, och de utlånade någongång brudbälten och annat bruda-silfver till sina vänner. Äfven hade de stora bingar fulla med »hvita pengar», hvaraf de, i den yngre sägnen och i folkäfventyret, göra hedersamma föräringar. Koppar-kittlar omtalas jemväl, ehuru mera sällan. Deras vapen voro: hackebillar eller yxor af sten, samt sten-klubbor och slungstenar. Stora gråstens-hällar i skogen, med hål uti, få ännu hos allmogen namn af jätta-yxor; stora lösa stenblock tros likaledes vara fordna jätta-klubbor, och stora rullstenar (jätta-stenar, jätta-kast) visas mångenstades, hvilka blifvit kastade af jätten, eller slungade af jätteqvinnan eller jättesan i hennes hårband. Om berga-trollen förtäljes stundom i folk-äfventyren, att de haft stora förgyllda svärd. Men för öfrigt synas jättarne icke hafva kännt hvarken vapen eller redskap af jern, och bland Wärendska folksägnerna äro icke minst märkliga de, i hvilka någon ung jätte, eller dräng af berga-folket, tager tjenst i bygden, för att i lön bekomma en yxa af jern eller en gammal jern-lie, med hvilken han hoppas vinna seger öfver fiender bland sitt eget folk.

[ 31 ]Med de yngre invandrarne kommo jättarne i mångfaldig beröring, och denna beröring var icke alltid fiendtlig, utan jemväl fredlig. Vi hafva nedan omtalat, huru berga-käringen lånade ut sitt brudasilfver och huru den unge jätten sökte sig tjenst i bygden; härförutan omtala sägnerna jemväl, huru bondqvinnorna gjorde besök uppå berget hos berga-käringen och »löskade» henne, hvilket fordom ansågs som tecken till den högsta förtrolighet; huru den fattiga torparen bjöd den rike berga-gubben på barns-öl, huru berga-trollen emot undfägnad i mat och öl biträdde vid skörden, huru jätten halp till vid kyrko-bygget o. s. v., ja, en märklig sägen förtäljer till och med, huru en dräng eller here fick se berga-gubbens fagra dotter stå utanför berget och borsta sitt hår, och huru han fattade kärlek till henne och gifte sig med henne, sedan hon lofvat att först »döpa om sig». Ett genomgående drag är dock, att dylika bekantskaper eller förbindelser ansågos opassande, och derföre höllos hemliga eller ock hade olycka med sig i följe.

Jättarne omtalas såsom till later klumpiga och tunga, samt mycket stor-ätna. Rudbeck har upptecknat en folksägen om en Kämpe på Bolmsö, som skulle bära tolf tunnor smör till Kronoberg, såsom skatt ifrån bönderna i Westbo. När han kom fram skulle han få en måltid mat, då han åt upp en tunna smör, med bröd till, och drack ut ett helt kar med Öl; och så gick han hem igen. — Till lynnet voro jättarne enfaldiga och dumma. Folk-äfventyret har gjort sig detta till godo i sagor, der jätten alltid blir bedragen af någon klippsk vall-here, och samma drag [ 32 ]återfinnes äfven i lokal-sägnen. För öfrigt voro jättarne råa hedningar. Sägnen förvarar ännu minnet om deras samfärd med Oden och Thor, af hvilka den förre jagar berga-käringen (dock oftare skogsnufvan) med sina hundar, och den sednare tänder eld på jättens fähus och dräper honom sjelf. När de första christna kyrkorna skulle byggas, läto jättarne stundom intala sig att biträda vid arbetet; men blefvo här, såsom alltid, af någon listig munk bedragna på den utfästa lönen. Oftare förekommer då, att när kyrkan begynte resa sig ned i dalen, stod jätten eller jättesan ofvanföre på berget och sökte slå ned henne med en kastad eller slungad sten. När sedan kyrkoklockan låt höra sig, kunde jätten icke lida ljudet af »den stora skällekon», utan drog bort öfver bergen till andra nejder.

Jättarne offrade till sina gudar på stenkummel och stenrösen, hvilka efter dem i Wärend få namn af Jätta-rör. Sina döda brände de å bål och begrofvo antingen i stenrör, hvilka då i landets mål få namn af Jättagrafvar, Jättakistor, eller inom stensättningar af olika form, om hvilka, — såsom vid Ingelstad — bönderna ännu på Rudbecks tid visste säga: »att i dessa ringar voro stora Jättar begrafna och detta var deras lägerställe och ätteplatser.» Till minne af berömda män uppreste de höga och stora stenar, hvilka i Wärend fordom och ännu kallas Jättastenar. På flathällar och andra ställen i bergen visar man ännu s. k. Jätta-spår, och ett slags runda, af vattnet utsvarfvade hålor få namn af Jätta-grytor eller Jätta-brunnar. Äfven en gammal Wärends-ätt har ännu i början af 1600-talet namnet Jätte; ovisst, om på grund af härkomst eller af annan anledning.

[ 33 ]§ 7. Då det i ethnologiskt afseende är af stor vigt, att skarpt beteckna och fasthålla de drag fornsägnen åt oss bevarat af de gamla jättarne, och då tvifvel kunde uppstå, väl icke om motsattsen och stamskillnaden emellan troll och jättar, men huruvida Wärends-sägnens berga-folk (berga-gubbar, berga-käringar) i allmänhet äro verkliga jättar och ej riktigare höra till trollen, med hvilka de blifvit sammanförda i det gemensamma vites-namnet berga-troll; och slutligen, då denna fråga endast på grund af inre kriterier kan lösas; meddela vi här nedan några ytterligare bidrag till jätte-folkets karakteristik. De äro lånade ur folksägner ifrån Skåne, serdeles från det med Wärend stamförvandta Willands härad, intagne ibland Skånska presterskapets berättelser om antiquiteter, år 1624, på begäran af O. Worm, infordrade af Kon. Christian IV [5]. Dessa sägner ega således fördelen af en jemförelsevis tidig uppteckning och derpå beroende relativ äkthet. Den uppfattning de lemna af det gamla jätte-folkets lynne, seder och lefnads-sätt, kan derföre tjena så väl till kontroll af vår yttrade åsigt om jättarnes och bergafolkets allmänna identitet, som att ytterligare belysa de vigtiga ethnologiska spörsmål, som tillhöra frågan om Göta rikes äldsta boskapsskötande och åkerbrukande folkstam.

Jättarne uppträda i den gamla skånska sägnen under den vexlande benämningen af Jättar (»Jetter», Jätte-käringar, »Jette-kierlinge») och Kämpar (»Kiemper», Kämpa-qvinnor, »Kiempe-qvinder». Äfven [ 34 ]förekomma deras qvinnor någon gång under namn af Berg-qvinnor (»Bierg-qvinder»), Bergafruar (»Biergefruer»). Men de skiljas alltid ifrån trollen, bergatrollen (»Trolder, Bierg-trollder»), hvilka sällan omtalas, och då såsom mythiska väsen, boende i berg och högar (t. ex. i berget Ellekuld ɔ: Elfve-kullen, nära Wange by, och i Maglesten vid Ljungby, begge i Willands härad), samt för öfrigt likartade med trollen i den wärendska sägnen.

Jättarne eller Kämparne förete i skånska sägnen alldeles samma karakters-drag, samt lefva under alldeles enahanda vilkor, som Jättar, Berga-folk och Berga-troll i Wärends-sägnen, blott med den skillnad, att de i Skåne uppträda såsom ett folk med en tillstymmelse af ordnad samhällsförfattning. De bodde, likasom berga-folket och berga-trollen, i bergen, i s. k. Jätta-stufvor (»Jetta-stuffver»). I Baalsberg, öster om Filkestad i Willands härad, visades ännu år 1624 en sådan »stufva, jätta-stufva», i hvilken kämpen Baal fordom varit boendes. I berget Kyge Kulld, norr om Kyge by i Kieby socken af samma härad, visades likaledes hålan efter en forntida jätta-stufva. Deras närings-fång voro, likasom i Wärend, boskaps-skötsel och åkerbruk. I berget »lille Eg» af Villands härad bodde fordom en jätta-käring, som »höll fäherde gemensamt med folket östan-till i Fielkinge by». All hennes boskap, som hon lät drifva för fäherden, var svart till färgen. I Wange by (af Willands härad), som förr hette Bursby och låg östan upp under Wange berg, voro fordom tvänne Kämpar, som delade byamarken sins emellan, och uppreste fyra hörnstenar såsom »råmärke och skäl emellan åkrarne».

[ 35 ]Förhållandet emellan de gamla Jättarne eller Kämparne och »folket» eller de nya invandrarne var icke alltid fiendtligt; någon gång omtalas äfven en fredlig beröring. Vi hafva redan talat om jätta-käringen i berget lilla Eg, som höll fäherde gemensamt med sina grannar i byn. På byamarken vid Valsjö by i Färs härad fanns år 1625 en eke-lund, som kallades Thules lund, och om hvilken det sades, att han blifvit sådd af en man vid namn Thule, som stått i kärleks-förbindelse med en berga-qvinna eller berga-fru, men ej kunde blifva henne fri, förrän han sått en säd som aldrig skulle höstas. Förbindelser emellan de olika stammarne bringade således äfven här ingen lycka med sig.

I afseende på Jättarnes eller Kämparnes seder upplysa sägnerna, att jätta-käringen i berget lilla Eg i Fielkinge »låtit döpa sina barn i tvänne ihåliga stenar som finnas på berget, och äro nämnde stenar invändigt glatta och urholkade såsom en dopfunt». Således förmodligen tvänne jätta-grytor eller jätta-brunnar. I byn Stora Slogerups vestra vang i Skytts härad visades en sten, »på hvilken Kämpar i gamla dagar haft deras klot-bana (»klode-bane»).» I stenen syntes små hål, förorsakade af klotets nötning. I det höga berget Halde, öster om Oppmanna by af Willands härad, är en klyfta, der två jättar sprungo kapp och täflade att hoppa öfver.

De skånska jättarne höllo ordentliga ting. Nordost om Synderby, i Oppmanna socken af Willands härad, stå på ängen flera uppresta stora stenar, om hvilka gammalt folk visste berätta, att »der varit Kämparnes ting i fordom tid». Likaledes funnos [ 36 ]förr en stor hop uppresta stenar i Haslöfs fälad, utanför vangen (ɔ: ängen), i Wieby socken af samma härad. Dessa stenar fingo namn af »Stenedansen» och gammalt folk visste jemväl om dem att säga, »att jättarne derstädes hållit ting och stämma i fordna dagar»

Jättarne eller Kämparne synas ha dyrkat sina gudar i lundar. Åtminstone fanns ännu år 1624 emellan Eslöfs by och Sallerup i Haragers härad en lund, kallad Taabe-lund, som troddes vara sådd af en kämpa-qvinna vid namn Taabe. I lunden var en (helig) ek, kallad Gylde-ek (»Gylde Eeg»), »vid hvilken i gamla dagar varit mycket spökeri» och som ännu med vördnad helsades: »god morgon, Gylde! god afton, Gylde!» af alla förbigående. Således ett heligt träd. För öfrigt voro de råa hedningar och ytterst fiendtliga emot christendomen, för hvars framträngande de hellre veko ur landet. Sålunda kunde »Kämpen Baall» (Balder) i Baalsberg, när Filkestads kyrka var byggd, »icke lida den stora kon med hennes stora bjällra», utan flyttade ifrån sin bostad och ingen vet hvart han tagit vägen. Detsamma var förhållandet med en Kämpe eller jätte från byn Jättenryd i Willands härad, som för »den hvita kon i Ifvetofta» (ɔ: Ifvetofta kyrka) flyttade öfver till ön Rügen (»Lann-Rüen»), der han, gammal och blind, träffades af några sjömän. Att likväl icke hela stammen utvandrat, bekräftas af de märkliga sägnerna, att en jätte, som hette Sigvar Trane, uppbyggt Wieby kyrka i Willands härad, äfvensom ock de äldsta i samma socken år 1624 visste förtälja, om en ganska stor hop upprättstående stenar, kallade Grystenarne [ 37 ](»Grüstene»), att »jättarne haft i sinnet på detta ställe bygga en gemensam kyrka för Rinkaby och Wieby socknar».

Jättarne voro, likasom de Wärendska bergatrollen, öfvermåttan rika på guld och silfver. Den gamle Kämpen eller jätten ifrån Jättenryd, som af sjömännen träffades liggande blind vid sin eld på Land-Rügen, gaf dem så mycket guld och annat dyrbart gods, att de dermed kunde »fylla sitt skepp». En annan Kämpe, vid namn Alle, hade ett förgyldt svärd, som nedlades hos samma Kämpe i hans graf vid Allerup i Ifvetofta socken (Willands härad). Jättarnes vapen voro eljest icke annat än stora stenar, som männen kastade, men qvinnorna slungade med sina fläteband (hår-band). Tvänne sådana stenar ligga på ett berg, norr om Synderby i Willands härad, hvilka af en jätte-flicka blifvit kastade ifrån berget Stora Ege i Fielkinge, emot en Kämpe som varit hennes fästeman, men som lupit ifrån henne.

Såsom vi ofvan anfört om Kämpen Alle, lades Kämparnes eller jättarnes vapen i grafven hos sina egare. Dessa grafvar bestodo af sten-ringar eller högar, och få namn af Jätta-grafvar. En sådan »jätta-graf» omtalas i Espö socken af Wämmenhögs härad. Kämpen Alle vid Allerup i Willands härad ligger begrafven i en ring eller krets af stora stenar. En Kämpe, vid namn Rungel, är begrafven på Rungels Lier i Bara härad »i en stor graf som är omlaggd med stenar», och jätten Sigvar Trane ligger begrafven i en hög eller backe, kallad Korshögen, i Haslöfs vang af Wieby socken i Willands härad.

[ 38 ]Vi hafva redan i det föregående anfört, att Jättarne i Skåne, likasom i Wärend, omtalas såsom stor-ätna, tölpiga och dumma; men dertill öfvermåttan starka och kamplystna. Den gamle jätten från Jättenryd, som sjömännen träffade på Land-Rügen, förtäljde, att han hopkastat det stora stenröret vid Jättenryd, medan hans oxar åto en boga bjugg eller hafreklippor. När han sedan bad sjömännen räcka sig handen, vågade de icke, utan värmde i stället en jern-stång i elden och räckte honom. Jätten tog om henne så fast, att hon brast i två stycken. En i Wärend ännu lefvande sägen förtäljer om en stor strid, som en gång stått emellan jättarne inbördes vid gården Weddegry i Mellby socken af Göinge härad i Skåne. Man har derom följande rim:

När Weddegry
blef Jätteryd,
hördes ett gny
i himmels-sky.

För att karakterisera jättelynnet, och vårt folks uppfattning af den kamp, som en gång försiggick emellan det enfaldiga, men ärliga gamla jätte-folket och en yngre, i vapen, odling och list öfverlägsen invandrarestam, må det slutligen tillåtas oss, att, efter samma källa, anföra sägnen om Råby Stompe Pilt och Ubbe eller Gubbe Findsson (Finnsson); desto hellre, som samma sägen, ehuru mindre fullständig, äfven återfinnes i Småland, der han blifvit förlagd till Enskällabo-berg, på gränsen emellan Kulltorp och Bredaryds socknar af Westbo härad i Finveden.

»Nedanför Baals berg, i Filkestads socken af Willands härad, ligger en liten by som heter Råby. I [ 39 ]sydost derifrån är en hög, kallad Stompe-kulle (Stompe-kulld). I denna kulle skall fordom ha varit »ett spökelse» (en jätte), som het Stompe-Pilt

»Det hände sig en gång, att en geta-herde, vid namn Gubbe eller Ubbe Finnsson, dref sina getter upp öfver Stompe kulle, der Pilten hade sitt hem. Då kom han ut förtörnad och sade till Gubbe: »kommer du mer igen att göra mig oro och förtret med dina bjällror och skällor, skall jag krama dig så små som jag gör med denna sten». Härmed tog han upp en flintsten ifrån jorden och söndersmulade honom emellan fingrarne, så att han blef små som sand och gnistorna flögo vida omkring. Nar Gubbe Finnsson såg detta, tog han frimodigt upp en trind nygjord ost ur sin väska, krystade vattnet ur honom, att det droppade ned på jorden, och svarade: »ja, då skall jag krysta dig så tunn, som vattnet som jag krystar ur denna sten». Pilten sade: »så vilja vi slåss med hvarandra!» Gubbe svarade: »detsamma tycker jag ock; men då må vi blifva rätt vreda på hvarandra». Pilten säger: »huruledes?» Gubbe svarade: »gack du hän på den högen; jag vill blifva här, så vilja vi först banna hvarandra. Ty af bannor kommer vrede och af vrede slagsmål». Pilten sade: »det må väl så vara; dock vill jag banna dig först». Gubbe svarade: »så banna nu det värsta du kan!»

»Pilten sade då: »du skall få ett kroknäbbigt troll.» Men Gubbe spände en styf båge, lade deruppå en skarp pil och sköt till jätten, sägande: »då skall du få en flygande fanden»; men pilen gick Pilten i lifvet ända in till fjädrarna. Då grep han hasteligen till, för att utdraga pilen; men ju hårdare han ryckte, [ 40 ]desto värre pina led han. Då sade han till Gubbe: »hvad är det som du sände mig?» Gubbe svarade: »det är en banna». Pilten sporde: »hvarföre har hon fjädrar?» Gubbe svarade: »för att hon skall flyga hastigt fram» Pilten sade ytterligare: »huru sitter hon så hårdt och fast i lifvet?» Gubbe gaf till svars: »det är för att hon skall bita på och bli rotfast.» Pilten sporde än framgent och sade: »har du ännu flera sådana onda bannor?» Gubbe sköt åter en pil till honom i det han svarade: »ja, der har du ännu en.» Pilten sade: »äst du icke ännu vred?» Gubbe svarade: »nej, det är jag icke; för jag har ännu intet bannat dig nog.» Då sade Pilten: »jag kan rätt illa fördraga dina bannor, mycket sämre dina hugg. Jag vill sätta en annan i mitt ställe att slåss med dig, när du blifver vred.» — Härmed blef en ända på deras strid och träta, och vet man intet vidare att förtälja om Stompe Pilt, utom allenast, att han ännu mycket lång tid derefter plägade förvilla folk, som färdades fram öfver Råby och Råbelöfs marker».

§ 8. Vid noggrann jemförelse och granskning af dessa rent ethniska drag, hemtade ur den lefvande sägnen i tvänne skilda landskaper af gamla Göta rike, blir påtagligt, att vi här icke stå på mythisk grund, utan i sägnen återfinna den historiskt-traditionela erinringen af ett verkligt folk, som en gång intagit vida sträckningar af södra Skandinavien. Detta folk var våra yngre invandrande förfäder underlägset i vapen och odling. Det kände icke, såsom de, jernets bruk; men hade prydnader af guld och silfver och någongång »förgyllda svärd;» ehuru dess vapen eljest i allmänhet icke voro annat än klubbor, [ 41 ]hackebillar och yxor af sten. Till följe af sina redskaps ofullkomlighet hade det inga ordentligt timrade hus, utan bodde, likt trollen, i hålor och »stufvor» i bergen. Dess näringsfång var boskaps-skötsel och ett åkerbruk, sådant detta kunde drifvas med hjelp blott af elden och hackan. Det hade början till en samhällsförfattning, och samlade sig under bar himmel till ting och stämmor. Dess religion, som otvifvelaktigt hade mycket gemensamt med den inträngande yngre guda-kulten, var en enkel naturdyrkan; man hade heliga lundar (berg, vatten och källor), och tillbad heliga träd. Rimligtvis dyrkade man uppå bergshöjderna äfven Oden, Thor och Baal eller Balder. Barnen »döptes» eller vatten-östes i heliga källor, och de döda (brändes å bål och) begrofvos med sina vapen i stora rör och i stensatta högar. Många af stammen drogo sig undan för det inträngande nya folket och den nya tron; de flyttade nedåt hafvet, eller bortöfver hafvet; men många stadnade ock qvar, lefde efter fädrens vis på bergen och i skogarne, och blandade sig efterhand med det nya folket, som stundom sökte giftermål med deras fagra qvinnor.

Sådan är i korthet folksägnens uppfattning af detta uråldriga folk, och denna instämmer på det allra nogaste med just de resultater, till hvilka den moderna fornforskningen och ethnografien kommit på helt andra vägar. Vid undersökning af de yngre kummel-rören och andra forngrafvar från samma tid, har man således inom en kistformig stensättning funnit lerkrukor, med aska efter brända lik, samt redskap och vapen icke blott af sten, utan ock af brons. Beskaffenheten af dessa redskap och vapen antyder, [ 42 ]att de tillhört ett folk, stående på just den grad af odling som folksägnens jättar. Inom Wärend äro redskap af detta slag, så väl af sten och flinta, som af brons (svärd, pålstafvar o. s. v.), funna till en stor mängd så i äldre som nyare tider, och serdeles vid utgräfning af de i det föregående omtalade s. k. jätta-grafvarne. Vetenskapen kan då icke förneka den historiska tillvaron af detta forntida folk, hvars grafkummel och öfriga råa, men storartade minnesmärken återfinnas längs kuster och flodstränder, icke blott i de förut af förhistoriska folk (troll) intagna och bebodda danska länderna, med Skåne, Halland, Bohuslän, Westergötland, Blekinge, Småland och Öland, utan derutöfver sträcka sig jemväl till Östergötland och trakterna närmast omkring Mälaren.

§ 9. Antaga vi nu dessa omständigheter såsom vetenskapligt bevisade, och derjemte noga fasthålla så väl den utomordentliga seghet och trohet, hvarmed folksägnen gömmer och bibehåller ett en gång emottaget intryck, som ock dess art, att efter inre rent poetiska lagar omgestalta detsamma, i den mon det aflägsnas i tiden eller i rummet; så finna vi, i erinringen af Göta rikes jättar och troll, en enkel nyckel till de nord-skandinaviska mytherna om väsen af samma namn, såsom naturvättar, i fiendtlig kamp emot Thor och Asarne. Inom verklighetens område finna vi äfven samma namn och föreställningssätt sednare hänförda på Kväner och andra finska folk, med hvilka nord-skandinaverna kommo i fiendtlig beröring. Men, utom det ljus, som, ifrån en noggrann utredning om de syd-svenska jättarnes lefnadssätt och seder, faller öfver hela nordens äldre [ 43 ]mythologi och alla dess historiska befolknings-förhållanden, gifves det äfven ett annat spörsmål, som hittills icke kunnat af våra fornforskare fullt utredas, men som på denna väg torde tillfredsställande lösas. Detta är, om de ännu lefvande folk-minnena af en s. k. Hackare-tid (i Westbo: Hack-äfva). Det har nemligen ända ifrån Saxo Grammaticus och intill vår egen tid icke kunnat undgå uppmärksamheten, att i hela södra Skandinavien förekomma öfverallt, ända i djupet af skogar och obygder, en otalig mängd rörkastade öde-åkrar. Inom Wärend förekomma dessa gamla åkrar till oräkneligt antal, likasom i Finveden, Kalmar län, Ydre, norra Skåne o. s. v. Vid den flerfaldiga granskning, de ända ifrån Linnés tid varit underkastade, framgår såsom till fullo ådagalagdt:

att rören blifvit hopkastade med stenar, som aldrig äro större än att de af en enda man kunnat upptagas och bäras;

att åkrarne till vidden intaga minst tre eller fyradubbelt större yta än landets hela, i denna stund befintliga åker-jord;

att de således oundgängligen förutsätta tillvaron af en forntida befolkning, mångfaldigt större än den nuvarande, och

att hvarken myllan å dessa forn-åkrar har det djup, som i de gamla odal-åkrarne vanligen finnes, ej heller balkarne vid rör och renar på långt när uppnått jemförlig höjd med dem i de sistnämnda [6].

[ 44 ]Af dessa skarpsinnigt iakttagna omständigheter har man ledt sig till den slutföljden, att »odlarne af dessa rymder varit utan arbets-biträde och ensamme hvar om sin intaga», samt att dessa ödeåkrar således härleda sig ifrån frigifna trälar och en genom dem ökad åkerbrukande befolkning, som sedermera till en stor del utdött i den vid midten af 1300-talet härjande diger-döden. —

Emot dessa slutföljder kunna dock göras åtskilliga inkast. Redan antagandet, att detta åkerbrukande slägte till stor del (ɔ: till största delen) utdött i digerdöden, förefaller mera radikalt än historiskt berättigadt. De många i vårt land före digerdöden uppbyggda kyrkorna antyda ingalunda genom sin storlek, att Sverige på denna tid haft en större folkmängd än nu; snarare tvärtom. Genom trälarnes frigifning blef den åkerbrukande befolkningen väl näppeligen ökad, blott annorlunda fördelad, enär jordbruket redan förut fanns till såsom landets hufvudnäring. Att trälarne skulle ha arbetat ensamme hvar för sig, alltid och allestädes, strider så väl emot urgammal svensk folksed, som emot sakens egen natur, enär äfven i trälens hushåll funnos uppvexande söner och döttrar. Den framställda åsigten kan då, efter vår tanke, näppeligen betraktas annorlunda, än såsom en mera snillrik än i sak välgrundad förslags-mening.

Vända vi oss nu ifrån våra lärda forskare till den enkla folk-sägnen, för att vinna upplysning om tillkomsten af dessa vidlyftiga forn-åkrar, så öfverensstämma de ännu lefvande sägnerna oföränderligen deri, att dessa åkrar »härstamma från Hackare-tiden (Hack-äfvan)», och att »rören äro Hackare-rör, [ 45 ]ifrån den tiden, när jättarne med hackan redde till ett litet åkerfält eller hackland hvar de kommo[7]. Den föraktliga benämningen hack-hemman eller hack-hide gifves ock än i dag, i Wärends-målet, åt sådana små i skog och obygd upptagna lägenheter, hvilka skötas för hand, utan egna dragare eller fullkomligare redskap.

Vid granskning af alla till denna fråga hörande omständigheter, kunna vi, för vår del, icke tveka om att antaga folksägnens fullkomliga äkthet och dess deraf beroende historiska betydelse. Vi tro derföre obetingadt, hvad folket trott under mer än ett årtusen, att dessa rörkastade åkrar härleda sig icke från tiden näst före diger-döden, utan ifrån en aflägsen ur-tid, och att deras beskaffenhet helt enkelt hänvisar på ett uråldrigt jordbruks-sätt, då man ännu icke kände plogen, utan skötte åkern för hand med hacka och andra enkla redskap, alldeles såsom det sker i Wärend än i dag, å små i skogen undangömda hack-hemman och eljest när man nedhackar säd å svedjeland. Ett annat jordbruks-sätt, än med eld och hacka, var öfverhufvud knappast möjligt för ett folk på en lägre odlings-grad eller utan redskap af jern. Hvad åter beträffar sägnens uppgift, att dessa forntida hackare varit jättar, så instämmer detta fullkomligt så väl med Pytheas berättelse, att man redan på hans tid (300 år f. Chr.) i Thule odlade säd, hvilken tröskades under tak, som ock med hvad mera vi redan känna om jätte-folkets lefnadssätt och odlings-tillstånd. Frågan vinner ytterligare [ 46 ]ljus och vår mening får allmän historisk giltighet, i fall det, såsom vi förmoda, genom framtida forskningar skulle kunna ådagaläggas, att hackare-rören aldrig förekomma utom i landskaper, der man jemväl anträffar jätta-grafvar, med brända lik, redskap af sten och brons, samt andra minnes-märken af den forntida jätte-stammen.

§ 10. Frågan bragt till denna punkt, återstå dock tvänne spörsmål, de vigtigaste af alla: hvilket historiskt folk förstås med dessa fornsägnens jättar, och hvad blef det af detta talrika jätte-folk, som en gång var utbredt öfver hela det gamla Göta rike och äfven förekom i de äldsta bygderna af egentliga Svea-land? — Till det förra svara vi, att så väl häfde-forskningen, som fornforskningen i dess sednast vunna resultater, gifver vid handen, att i en aflägsen tid före vår n. v. tide-räkning, och redan före Goternas uppträdande i Tyskland, hafva stammar af skandinaviska Goter framträngt ur det östra Europas inre till norden, och bildat detta lands första åkerbrukande befolkning. De omtalas, såsom der boende, redan af Ptolomæus i 2:dra århundradet. Procopius i 6:te århundradet omtalar ännu Goter (Gauter) i Thule, och enligt isländska källor, Skalda och Rimbegla, kallades jemväl allt Dana- och Svea-rike fordom Gotland och folket Got-folket (GodÞiod). Det var dessa skandinaviska Goter som en gång nyttjade redskap af sten och brons, och efter vår åsigt är det ursprungligen just samma folk, som under namn af Jättar (Jotar, Gotar, Forn-Jotar, Jotnar, Gotnar, GodÞiod) uppträder i den nordiska folksägnen, fornsagan och mythologien. — [ 47 ]Hvad åter beträffar det sednare spörsmålet, så torde det rättast böra besvaras sålunda, att Goterna till stor del åter utvandrat ur Skandinavien, och att de qvarblifna dels efterhand blandats med nya inträngande beslägtade folkstammar, och sålunda ingått såsom en grund-beståndsdel i vår n. v. befolkning, dels ock blifvit undanträngda till landets inre skogar och bergs-trakter, der deras afkomlingar, nästan oblandade, förekomma ännu i våra tider.

§ 11. Minnet af att Skandinavien varit den härd, hvarifrån Goter under en konung Erik eller Berik fordom drogo ut, för att, i förening med sina stamfränder söder om Östersjön, kasta sig öfver det romerska väldet, möter oss redan hos den gotiske historieskrifvaren Jordanes. Men likasom folkvandringens stora rörelser utgingo från norden, så har ock hågkomsten af Goternas första utvandring ur vårt land längst bibehållit sig i norden sjelf. Kämpa-sångerna om Goternas hjeltar, serdeles om den gotiske konungen Thidrik af Bern (Theodorik af Verona), sjöngos under medeltiden såsom folkvisor, icke blott hos de tyska, utan ock hos de skandinaviska Goternas qvarlemnade stamfränder. Bland de sednare bibehöllo de sig ingenstädes längre än i Wärend, der de, enligt P. Rudbecks vittnesbörd, voro allmänt kända af folket ända in i slutet af 1600-talet. Ett lika förhållande egde rum med de om samma gotiska hjeltar gängse folksägnerna, och den redan i början af 1200-talet efter dem hopsatta norska kämpasagan åberopar icke blott tyska, utan ock danska och svenska mäns qväden och berättelser. Ibland [ 48 ]dessa folksägner hafva sagan om den mythiske VerIand Smed (Völund), och om den historiskt kände gotiske hjelten Vidrik Verlandsson (Jordanes' Vidicula eller Vidigoia, Thidreks-Sagans Vidga eller Videke) varit lokaliserade i Wärend, och ända in i vår tid der betraktade såsom rent nationela minnen. — Vid konung Gustaf II Adolfs kröning tornerade man till försvar för den satsen, att de verldsstormande Goterna utgått ifrån Sverige, och ännu vid slutet af 1600-talet sjöngs, i Westergötland och Dalsland, den af Johannes Magnus på latin meddelade folkvisan om Goternas utvandring till Witalahed eller Söderland (ɔ: Got-landet söder om Östersjön), under den gamle redan af Jordanes kände konungen Erik. Hos våra äldre historiska författare möta oss samma hågkomster. Saxo Grammaticus, som lefde i Skåne och der skref sin bekanta krönika redan i början af 1200-talet, förtäljer icke allenast om Jätta-ätten, såsom nordens äldsta hedningar, hvilka störtas af ett svagare men i odling öfverlagset slägte, utan talar jemväl om en stor forntida utvandring ur Danmark, efter hvilken landet blifvit ganska folkfattigt och till en del öde. Minoriter-munkarnes i Wisby diarium, likaledes ifrån början af 1200-talet, uppgifver, att vid år 686 utvandrade Longobarderna ifrån Jutland och Hunerna ifrån Sverige, till följe af en trängande hungersnöd. Then Gambla Svenska Crönica omtalar konung Eriks utvandring ur Götaland till Witala-hed (förmodligen efter folkvisan), samt hans son Goderik, »som drog först med här utaf Götaland och vann Tyskland, Wälskland och flera land, som nog finnes i de länderna om honom skrifvet». [ 49 ]Minsta Rim-krönikan upprepar samma sägner. Stora Rim-krönikan förtäljer om Sverige, huruledes

»här var fordom så dristig allmoge,
att de med stor här utländes droge
och vunno med makt mång rike och land
och hade dem länge under sin hand.
Rom, Neapolim och allt Walland.»

Laurentius Petri förtäljer, efter Jordanes, om Göthernas (Goternas) första uttåg här af Sverige, och tillägger: att »störste parten bekänner att de af Sverige skola utgångne varaOlaus Petri omtalar icke blott »ett allmänneligt rykte och mening här i vårt land derom, att Göther (Goter) skola vara här utgångne», samt »den klubbohären, som säges hafva gångit här utaf landet, efter som ett gammalt tal och rykte hafver allt sedan gångit här i riket», utan förmäler ock om »ett gammalt rykte, att Hunahär skulle hafva gått här ut af Sverige» o. s. v.

§ 12. Vid den kritiska behandling, som vår svenska historia varit underkastad allt ifrån Olaus Petri, har man trott sig med misstroende böra emottaga alla dessa sammanstämmande uppgifter. På samma gång nemligen en skärpt granskning ådagalade, att den först emellan åren 1449 och 1476 till Sverige införda »Didrik van Berns fabel» icke i vanlig mening finge betraktas såsom svensk historisk källa, äfvensom att de utländska Goternas bedrifter och konunga-längder icke rätteligen kommo Sverige vid; fattade man äfven misstro till så väl Jordanis [ 50 ]uppgift, som till den uråldriga och vidt utbredda historiska sägnen om (de skandinaviska) Goternas utvandring utur Skandinavien. I den förvirring, som uppstod genom förblandandet af skandinaviska Goter med vårt eget lands yngre Götar, kom man på detta sätt att »kasta ut barnet med bad-vattnet», som man säger, och att på samma gång undantränga icke blott de för oss alldeles främmande tyska Goterna, utan ock hela Göta rikes äldsta gotiska stamfolk, utur vårt fäderneslands häfder.

Det blir på tiden att det dit återvänder. Men då så väl aflägsenheten i tiden, som bristen på historiska urkunder gör denna fråga till ett spörsmål, snarare för ethnografien och arkeologien, än för den egentliga häfda-forskningen; måste vi för dess lösning ännu en gång lyssna till fornsägnen och folkets egen hågkomst, såsom här vid lag vår nästan enda och dyrbaraste källa. Och vid sidan af Jordanes' bestämda vittnesbörd om Goterna och Olai Petri tal om en forntida klubbo-här, utgången ur vårt land, genljuder då till oss, djupt ur seklernas natt, den syd-svenska sägnens fruktansvärdaste folkminne, — hågkomsten af den väldiga Huna-här och af en stor forntida utvandring ur Göta rike.

§ 13. Hvarthelst vi då vända oss inom detta gamla rike, d. v. s. just inom de svenska landskap, hvarest ännu befintliga jätta-grafvar, med brända lik och fynd af sten- och brons-redskap, hänvisa på en forntida gotisk befolkning, mötas vi af samma uråldriga folkminne om Huna-hären, — ett ord, hvars ursprung och betydelse ännu icke äro fullt och bestämdt utredda. Man har deri velat återfinna namnet på ett [ 51 ]folk, Huner eller Hunner, och har till stöd för denna mening kunnat åberopa så väl folksägnen och Wisbymunkarnes ofvan anförda diarium m. m., som ock, att, hos gamla normandiska författare, icke blott Huner omtalas boende i Skandinavien, utan ock Normanderna sjelfva någon gång erhålla detta namn [8]. I de tyska Goternas fordna hemtrakter förekomma jemväl sägner om Huner, samt gamla Huna-grafvar (Hünengräber) o. s. v., likasom ock i Isländarnes skaldestycken de fordna kämparne stundom få namn af Húnir (här icke ett folk-namn, utan en poetisk omskrifning, som betyder björnar, af sing, húnn). Sannolikt härledes dock ordet riktigare från det gamla præfixet hund-, som i vårt fornspråk bemärker en mångdubbel förökelse af storhet eller antal och derföre brukas såsom förstärkande præfix. Vi återfinna denna præfix i de högsvenska sammansättningarne: hundhedning, hundfatt o. s. v. och såsom rot till räkneordet hundra, samt i Wärendsmålet: i talesätten, »dä va hunnen», »dä va hundana», »alltid ästu ett ohunnen», för att uttrycka någonting bålstort och en deraf framkallad häpnad och förvåning. Enligt denna tolkning skulle således Huna-här betyda den öfvermåttan stora hären, likasom södra Sveriges otaliga lokal-namn, börjande med Hun- Hunne-, f. ex. Hunaskog, Hunneberg o. s. v., skulle häntyda på ett ovanligt mått af storlek, ɔ: den öfvermåttan stora skogen, berget o. s. v. Hurusomhelst ordets härledning må förklaras kan dock här anses vara af underordnad vigt; enär hufvud-spörsmålet alltid måste blifva, om [ 52 ]sjelfva sägnens tillvaro såsom lefvande folkminne och dess härpå grundade rent historiska betydelse.

I nämnde afseende synes vitsord icke kunna frånkännas de uppteckningar af Hunahärs-sägnerna, som redan för omkring hundra år sedan blifvit gjorda i Westergötland, och som oemotsägligt bevisa dessa sägners allmänna utbredning i detta landskap [9]. Ifrån Östergötland möta de oss likaledes. När Östgötabonden Lars Jonsson år 1538 uppreste sig emot konung Gustaf I, förklarade han »vilja resa en Huna-här och slå ihel allt ridderskapet och adeln». Att samma sägen förekommit äfven på Gotland, ha vi redan efter Wisby-munkarna anfört. Men ingenstädes synas dessa sägner ha varit mera spridda, eller djupare ha inträngt i folkmedvetandet, än inom Wärend. Den nitiske samlaren af detta lands folkminnen, Regements-Qvartermästaren P. Rudbeck på Huseby, som vid slutet af 1600-talet skref sina Smålands Antiquiteter, har härom mycket att förtälja. Sedan han egnat en stor del af sitt arbete åt sägnerna om Werland Smed, samt dennes förmodade son, den gotiske Widrik Werlandsson, hvars äfventyr naturligen knyta sig till minnet af en urgammal förbindelse emellan de nordiska och syd-europeiska Goterna; öfvergår han till berättelsen om striden emellan (yngre) Götar och Huner, och meddelar en vidlyftig förtäljning om »Huna-härs grufveliga fältslag». Enligt de af Rudbeck åberopade sägner, skulle en forntida strid emellan dessa folk ha stått å den gamla Bråvalla-hed i Wärend, nära sjöarne Åsnen [ 53 ]och Salen, vid Hunna by och på Huna skog; i hvilken strid Hunerna blifvit besegrade. På Rudbecks tid visste »hvart barn i byen» att derom tala. Folket visade en källare, vid hvars ingång stod en resesten, i hvilken källare Hunerna haft sitt dricka; icke långt derifrån i gärdet var Huna Kongs-hög och 28 ättebackar, kallade Huna högar, i hvilka Hunernas konung och förnämsta kämpar sades ligga begrafna. En resesten derinvid kallades Huna hall; och hade manfallet i striden varit så stort, att, enligt sägnen, Torps och Torne åar blifvit alldeles uppfyllda af döda män och hästar, så att de gifvit sig ur sina rätta lopp och måst utskära sig annorstädes, »det man i denna dag görligen kan skönja».

Så långt Rudbeck, hvars historiska åskådningssätt upptogs af Erik Dahlberg, som i sitt stora verk öfver fordna och närvarande Sverige lemnar en teckning öfver Huna slag. Vid skärpt granskning torde man dock af Rudbecks hela framställning knappast våga draga någon vidare slutsats, än att sägner, om Huna-här och om stora forntida rörelser hos folken i Göta rike, ännu på hans tid voro lefvande i Wärend, samt att dessa sägner, i följd af namnlikhet, blifvit lokaliserade till Hunna by och omgifvande fornminnesmärken.

§ 14. Vid sådant förhållande är det en lycklig tillfällighet, som låter oss återfinna samma märkvärdiga fornsägen i en vida äldre form, och under omständigheter, der uppteckningens äkthet icke af någon kan dragas i tvifvelsmål. Hon förekommer nemligen i en brottsmåls-ransakning, vid tinget med Albo härad i Lekaryd d. 29 April 1626, förd i närvaro af [ 54 ]Ståthållaren på Kronoberg och öfver dess län, ädle, välborne Erik Jöransson, item Arrendatorn, välförståndig Peder Olsson samt härads-nämnden. Handlingarne i denna sak äro ännu till finnandes, och vi meddela af dem ett utdrag efter domboken.

Orsaken till denna rättegång var sålunda, att ett allmänneligt tal och rykte var utkommet efter välbördig Kapiten Cammel, och Fältväbeln Jakob Eriksson samt förredaren (fouriren) Jöns i Washult, att en »fellegammal» man, benämnd Ingemar i Öna i Wigerstad socken, skulle i deras närvaro ha låtit falla några otillbörliga ord, den tid desse förenämnde gästade honom.

Och hade Ingemar i Öna begynt sitt tal sålunda:

»Jag hörer, Kapten Cammel, att J hafven haft bud i Jönköping, och förnimmer, att Fältmarskalken hafver påbjudit klöfveskatten och utskrifningen.» Härtill svarades: »det är sannt» Ingemar återtog: »det faller allmogen alltför svårt.» Han fortsatte:

»Det hände i Konga härad i gamla tider, att en man, benämnd Hunesmed, hade en borgelägersknekt. En gång, när bonden kom hem af skogen, hade de eldat ugnen; ty på den tiden var så sed, att de skulle bada i ugnen. Då sade bonden till hustrun 'gif mig mat!' Borgelägers-knekten svarade: 'nej, hustrun skall först bada mig'; såsom ock skedde. När nu knekten blifvit badad, tog bonden ned en yxa och afhögg hans hufvud. Sedan gick han till sin granne och bad honom göra sammaledes, och så allt fort, tilldess de blefvo så starka, att de upplade sig emot herskapen både i Sverige och Danmark, och gingo så vidt, att de stallade [ 55 ]sina hästar vid Roma port. Och är spådt det skall ännu så ske, och är nu dertill likt, eftersom tungan är stor.»

»Item skall ock Herr Tyke Bragde hafva spått, att en hvit skata skulle värpa i en hagtorn vid Helsingborg. Derefter skulle följa ett stort krig, så att spjut och sköld skall flyta i blod och allmogen blifva rebellisk emot öfverheten.» Ingemar tillade, svarande sig sjelf: »Gud gifve det sker icke i min tid!» — Detta var Kapten Cammels berättelse.

Jöns i Washult, hörd såsom vittne om Ingemars yttranden, vittnade detsamma, »både om badandet i ugnen och om att Hunesmed slog ihel sin gifve-galt och sedan bragte sin granne att göra detsamma, intill dess att de blefvo så starka, att de stallade sina hästar i Roma kyrko». Ingemar hade tilllagt: »råde Gud, det sker icke än en gång; ty det lägges så mycket på allmogen, att de aldrig förmå det utgifva.»

Samma sak företogs andra gången, uppå Wexiö rådhus, den 2 Maj 1626, i närvaro af Ståthållaren, välborne Erik Jöransson, item välbördig Bengt Jönsson till Lästa, desslikes Arrendatorn Peder Olsson samt Borgmästare och Rådmän i staden.

Denna dag förhördes den gamle mannen Ingemar i Öna och tillfrågades, om han sådant tal haft hafver. Ingemar bekände att han fört sådant tal, det han ock sjelf på rådhuset ord ifrån ord upprepade, sägandes, »att han var en liten pojk, när han först hörde sådant tal, och visste dermed intet ondt, ej heller sade det i någon ond mening. Icke heller var det han som samma tal begynnt, »utan det hafver [ 56 ]ståndit man efter man i öfver tusen år»; och aldrig förstod han det skulle vara förbudet härom tala, såsom han icke förstod det vara förbudet tala om Dacke-fejden, och annat som i gamla tider skedt är».

Rättens slutliga dom blef frikännande, nemligen så, att rätten ej kunde tänka att Ingemar talat sådana ord i arg mening, såsom en mytmakare, den allmogen förföra ville och göra afspänstig, utan hade han eljest i enfaldighet talat om framfarna, aflupna tider och de ting som skedda äro här i riket, hvilka bedrifter mest allom förståndigom af historierna och gammal relation äro kunniga och icke förbudne att omtala.

§ 15. Vi hafva här framför oss sägnen om Hunahären och om Goternas utvandring, såsom detta folkminne ännu lefde i Wärend vid medlet af 1500-talet. Genom höfdingens namn Hunesmed, anknyter sig denna sägen till de likaledes i landet hemmahörande yngre sägnerna om den gotiske hjelten Widrik Werlandsson, som efter sin fader, Werland Smed (i sägnen förvexlad eller sammanförd med den mythiske Wölund), förde en smedje-hammare och tång i sitt sköldemarke. Märkligt nog, träffa vi samma identifiering af Hunahärens anförare och kämpavisornas berömde folkhjelte, i ännu en annan uppteckning af folksägnen, gjord af kyrkoherden Carolus Bolhemius i Markaryd den 26 April 1667. Denna berättelse, som officielt afgafs till Kongl. Antiquitets-Collegium, i anledning af Kongl. Maj:ts påbud om gamla minnesmärken, innehåller, att presten noga sökt och ransakat alla anbefallda stycken, men intet funnit, utom allenast detta:

[ 57 ]»att den Gamble Hund föregifves ligga här i Markaryds kyrkogård, sunnan om kyrkan och midt på kyrkogården. Vid hans graf står en liten gråhall (gråstenshäll), hvarpå äro uthuggna en smedjehammar och tång. Om samma graf är till att akta, det ingen här i socknen på så lång tid som någon man minnes tillbaka, har velat icke heller för denna tiden vill begrafva sina döda nära intill den griftplatsen. »Då jag hafver somliga derom tilltalat, hvarföre de så göra, hafva de af sin enfaldighet och efter gammal sägen gifvit till svar, att om någon gräfver der förnär, eller sjelfva grafven uppkastar, så uppstår och uppkommer af nyo igen Hune här, hvilket jag förlagt hafver, med flitig förmaning till att frukta Gud med alfvar i allan tid, och afstå med sådan vidskepelse» etc.

§ 16. Vid ett sådant sammanstämmande af historiska vittnesbörd med en till sin äkthet bestyrkt fornsägen, tveka vi, för vår del, icke att åt denna tillmäta full historisk giltighet. Vi antaga således obetingadt den af alla omständigheter bestyrkta meningen, om en stor Gotisk utvandring ur det gamla Göta rike. För att fatta denna i sitt inre och yttre sammanhang, måste vi dock kasta en blick på förhållandena jemväl i det öfriga Europa. Vi se då, att omkring tiden för början af vår tideräkning begynte en stor gäsning bland folken i södern. Det romerska verldsväldet, som länge tryckt på alla angränsande folk, men som jemväl åt dem lånat något af sin odling, begynte nemligen underkufvande framtränga icke blott åt norr och nordvest, utan ock åt nordost och åt öster. Följden blef en mäktig [ 58 ]folkrörelse, i riktning emot Östersjö-länderna, der vi ännu göra fynd af romerska mynt ifrån första och andra århundradet. Vid denna påbörjande stora rörelse hos folken, fördes ur det sydöstra Europas innandömen åtskilliga nya stammar, med en jemförelsevis högre kultur, till Skandinavien, der de före sig funno en stamslägtad befolkning. Dessa nya stammar, hvilka med långa mellanrum intrångde i vår nord, voro förnämligast: Jutar på Jutland, yngre Götar, längs Göta elf och från Sveriges östra kust, till Göta-länderna omkring Wettern, Daner i Skåne och på Danska öarne, Wirdar i Wärend, Svear öfver Ålands haf till trakterna omkring Mälaren, och Nordmän öfver och norr om Bottniska viken. De yngre af dessa stammar brukade allmänt vapen och redskap af jern, och hade redan länge varit påverkade af den romerska kultur, som, förnämligast öfver Byzanz, utbredde sig emot norden.

När dessa nya stammar i allt talrikare skaror från alla sidor inträngde i landet, måste efterhand uppstå en tryckning mot och en sammanstötning med de äldre inbyggarne, af hvilken både westgötiska och wärendska folksägnen bevarat hågkomst, i förtäljningen om »Huna härs grufveliga slag.» Slutet kunde dock ej blifva annat, än att de äldre, i odling underlägsna stammarne dels upptogos i den nya befolkningen, dels undanträngdes eller tvingades att utvandra. Häraf ett starkt återtryck ifrån norden emot södern, och en orsak till de nya mäktiga rörelser ibland fastlandsfolken, som alltifrån tredje århundradet kastade tallösa folksvärmar in öfver det romerska riket; medan, å andra sidan, nya folkhopar fortforo [ 59 ]att ifrån öster invandra i vår nord. Först omkring början af 6:te århundradet kan man således antaga, att hela Skandinavien fått en fast befolkning. Men ännu länge fortfor den inre kampen emellan de stamskilda folk-elementerna, — en kamp, hvarutur framgick de yngre, med jern-redskap och högre odling utrustade stammarnes delvisa, och slutligen allmänna öfvervigt öfver de äldre, den sålunda betingade uppkomsten af en mängd små sjelfständiga samhällen, samt dessas ordnande i större grupper och ändtliga förening till en förbundsstat, med Svea-konungen såsom gemensamt stats-öfverhufvud. I ursprungliga stam-olikheter, och deraf beroende olika mått af traditionel odling, ha vi således att söka nyckeln till det äldre nordens samhälle och stat, likasom i stamförhållandena jemväl ligger förklaringen till alla dessa väldiga folkrörelser utåt, hvilkas efterdyningar ännu århundraden sednare frambryta i Vikinga-tågen.

§ 17. Vi hafva redan i det föregående antydt, att Jättarne, d. v. s. de skandinaviska Goter, hvilka ifrån uråldrig tid funnos bosatta hufvudsakligen i Sverige Sunnanskogs, vid de nya stammarnes inträde dels utvandrade med Huna-hären, dels ock undanträngdes från den äldre och bördigare bygden, för så vidt de icke delvis blandat sig med den nya inträngande befolkningen. Att så måste ske, är gifvet redan genom vidden och beskaffenheten af den geografiska yta, på hvilken Goterna voro utbredda, för att ej tala om rörelselagarne för ett utvandrande folk, som omöjligen kan flytta sig annorlunda än i spridda skaror och med långa mellanrum. Ehuru många Goter som lemnade sitt fädernesland, ha vi [ 60 ]således skäl att antaga, att de qvarblifna ännu voro nog talrika, för att i många trakter af vårt land bilda folkstockens kärna. Detta öfverensstämmer ock med den märkvärdiga traditionen hos Saxo Grammaticus, som omtalar en tredje ätt af vanliga menniskor, ursprungen ifrån en blandning af Jätta-ätten och ett yngre, invandradt, i odling öfverlägset folk, som med jättarne fört stora krig. På alla sidor tryckta af nya beslägtade folk-elementer, måste de qvarblifna Goterna dock småningom förlora egenheterna i sitt språk, och med detta sin skilda nationalitet, likasom i sednare tider skett med Finnarne i Wermland och med Kvänerna i Norrland. Men i många trakter af vårt land visa sig ännu hos befolkningen, i anletsdrag, väsen, lynne och seder, spåren af det gammalnordiska, tunga, alfvarliga, råa, men ärliga och kraftfulla jätte-blodet. Goternas eget namn lefver ännu i namnet på ön Gotland; i flera svenska folkmål, synnerligast i Gotlands-målet, framträder ännu tydligen en stark Gotisk språk-grund, och öfverallt i våra äldre landskaper upptäcka vi hos folket skiljagtigheter i kroppsbildning och sinnes-art, hvilka icke kunna förklaras annorlunda, än från ursprungliga stamskillnader; men af hvilka många drag hänvisa snarare till de fornnordiska jättarne, än till det öppnare, intelligentare, friskare och lefnads-modigare svenska lynnet.

Hvad nu serskildt beträffar Wärend, visar sig detta lands befolkning nu mera hufvudsakligen likartad, och de skiljaktigheter, hvilka fordom egde rum emellan olika härader och socknar, äro icke serdeles märkbara. Den tid är likväl icke ännu långt [ 61 ]aflägsen, då man på olika trakter, och stundom i till hvarandra gränsande socknar, fann icke blott en olika brytning i folkmålet och en olika klädedrägt, utan ock starka skiftningar i lynne och kroppsställning. Serdeles var detta fallet inom Konga och Uppvidinge härader. Ännu för en mans-ålder sedan kunde således folket i Elmeboda, Ljuder och Långasjö serskiljas ifrån sina grannar, redan genom sitt yttre utseende. Inbyggarne i dessa socknar voro nemligen mera »ljuta» eller mörklagda, med mörklett hy, mörkt hår och gråblå ögon. De voro dertill jemväl af en mera sluten kroppsbyggnad och af ett råare lynne. Enahanda var förhållandet i Norrvidinge härad, hvarest folket i Tolg och Tjureda likaledes skiljde sig från det mer ljusletta folket i den angränsande Asa socken; andra exempel att här förtiga.

Men om dragen af den gamla jätte-stammen sålunda nu äro mindre märkbara hos det egentliga Wärendsfolket, utom måhända i landets östra och sydöstra gränstrakter, så blifva de mera igenkänliga, när vi öfverse det småländska höglandet i sin helhet. Det ligger nemligen i sakens natur, att då en ny befolkning på alla sidor inträngde, dels ifrån de ofvan belägna yngre Göta länderna, dels ock ifrån hafskusterna och längs vattendragen, böra oblandade lemningar af den äldre Gotiska befolkningen stå att söka — om någonstädes — i de magra, ödsliga trakter, som å ömse sidor omgifva den genom landets norra del åt öster framstrykande midtel-åsen. Här finna vi ock ett höglands-folk, som, änskönt utan eget tungomål eller annan bestämd nationel egendomlighet, dock i lynne och jemväl i utseende [ 62 ]söndrar sig från sina grannar. Detta folk är nemligen till kroppsbyggnad tyngre, till ansigtsfärg och hår mörkare, i rörelser långsammare än den omgifvande befolkningen. Det har i väsen och skick någonting betryckt, och talar med ett klagande tonfall. Till lynne är det ytterst tarfligt, sparsamt, arbetsamt, ihärdigt och betänksamt, dertill utmärkt genom höflighet, foglighet, fredlighet och en djup religiös stämning. Det fasthänger envist vid sina vanor, nyttjar ännu föga jern, och bygger omkring sjön Bolmen sina hus, lador och båtar med naglar, lås, hakar o. s. v. af träd, utan så mycket som en spik af jern. Sin hembygd älskar det öfver allt annat och sköter sin magra, sandiga jord på nästan samma ofullkomliga sätt som urfäderna. Detta folk, som vi icke tveka att anse för rena lemningar af de undanträngda Goterna, utbreder sig ifrån gränshäraderna i Westergötland, genom vidsträckta delar af Westbo, Östbo, Westra, Östra, S. Wedbo och Aspelands härader i Småland. Vi hafva redan i det föregående anfört en folksägen, som visar att man fordom i Wärend betraktat Westboarne såsom Kämpar eller Jättar. Inom Aspelands härad har samma folk fordom burit namn af Åsboar, hvaraf häradets namn Asboland eller Åsbyggarnes land. Men hos sina grannar inom Kalmar-län och hos Ölänningarne får denna bygd namn af Das-landet, och inbyggarne sjelfva helsas med det föraktliga vedernamnet Dasar, af sing. dase ɔ: dåse, en trög, tung och enfaldig menniska. Åt Westgöta-sidan få gränshäraderna inom Westergötland på samma sätt namn af Knalla-bygden, och inbyggarne helsas för Knallar, ett ord som härledes [ 63 ]af knall ɔ: bergshöjd, kulle, och således jemväl ursprungligen betyder högländare, åsboar. Äfven knallarne anses, åtminstone inom Wärend, för enfaldiga och dumma, och göras, likasom skånska slättboarne, till hjeltar i hundrade bjerta folk-äfventyr. Sjelfva dessa gamla äfventyr visa dock påtagligen, att en tid funnits, då Wärendsbon och Knallen kommit i närmare beröring såsom grannar, och då således Knallabygden varit förlagd äfven inom Småland, ungefärligen der, som man nu skämtvis förlägger den s. k. Geta-bygden eller Geta-Småland. I verkligheten får man ock ännu höra vedernamnet knallar, skålaknallar, fata-knallar, gifvas icke blott åt gårdfarihandlarne ifrån Westergötland, utan ock åt de Östboar och Westboar (förnämligast från Gnosjö, Kulltorp och Åsenhöga), hvilka, fordom allmännare än nu, gingo omkring med svarfvade träfat, skålar, dosor, samt med häktor, kardor, ståltråd, tagelsiktar och andra alster af folkets slöjdflit. Hurusomhelst, uttrycker sig så väl i de nämnda folknamnen och i den fördom hvarmed dessa åsboar af sina grannar betraktas, som i deras lynne och utseende en skiljagtighet, som icke ensamt kan förklaras ur yttre förhållanden, utan bestämdt hänvisar på en i stamskillnad grundad olika kropps- och sinnes-beskaffenhet.

§ 18. Den nya folkstam, som vid jättarnes undanträngande uppträder i Wärend, framstår under det egna folk-namnet Wirdar, ett ord som tydligen är beslägtadt med landets eget gamla namn Wärend, Wärends land, och som anses ursprungligen betyda män, eller, efter en annan tolkning, bålda män, hedersmän.

[ 64 ]Wirda-stammen har ifrån början utbredt sig öfver de fem Wärends-häraderna: Kinnevalds, Albo, Konga, Norrvidinge och Uppvidinge, samt derutöfver till norra delen af Blekinge, nästan hela Östra Göinge och delar af Willands härader i Skåne, till södra delen af Westra härad i Niudung, till Rydaholms socken i Östbo samt till Agunnaryd, Pietteryd och några af de östligaste gränssocknarne i Sunnerbo härad af Finveden. Hela stammen utmärker sig i physiskt afseende genom en mindre sluten, ofta reslig kroppsställning, hurtigt väsen, lätt rörelse, brunt hår, blå ögon, rödlett ansigtsfärg. Ansigts-bildningen är rund, ofta med fina och vackra drag. Till själsegenskaper äro Wirdarne ett högst intelligent, lifligt qvickstäldt, villigt, artigt, stolt och krigiskt slägte. De tala sitt eget mål, Wärends-målet. Detta landskaps-mål (»lands malit» i Legenda S. Sigfridi), som renast talas i Kinnevalds, Konga och Albo härader; men som i Åsheda, Nottebäck, Elghult och några andra socknar af Uppvidinge härad är starkt färgadt af Kalmare-dialekt, har en stor mängd egna dialektord; men utmärker sig förnämligast genom sitt starkt diftongerade uttal. Den djupa vokalen e i högsvenskan öfvergår såldes i Wärends-målet till tveljudet oi, såsom: sten ɔ: stoin, ben ɔ: boin, se ɔ: soi, mena ɔ: moina o. s. v. Det högsvenska å diftongeras likaledes i många fall till au, såsom: gå ɔ: gau, lång ɔ: laung, många ɔ: maunga, mönna. Medljudet v, efter h och s, uttalas såsom det engelska w eller som ett kort o, och s framför v aspireras till sch, t. ex. hvit ɔ: hwit, hvem ɔ: hwem, hvilken ɔ: hwecken, håcken; svart ɔ: schwart, Sven ɔ: Schwen, svin ɔ: schwin o. s. v.

[ 65 ]§ 19. Vid hvad tid Wirda-stammen först började intränga i vårt land, torde vara svårt att bestämma; men Wirda-målet, änskönt egendomligt, har ingen serdeles ålderdomlig pregel, och allt leder att förmoda, det Wirdarne äro en af de yngre stammar som invandrat i Sverige sunnanskogs. Då härtill kommer, att Wirda-folket ännu vid christendomens införande knappast hunnit fullt utbreda sig öfver det i besittning tagna området, torde man icke gerna kunna föra deras uppträdande längre tillbaka, än till 4:de eller 5:te århundradet af vår nuvarande tideräkning. Deremot bör knappast något tvifvel uppstå om hvad väg de följt vid sitt inträde i landet. Allt bebyggande af ett skogsland sker längs vattnen, och Wirdarne hafva otvifvelaktigt, till en början, med lätta fartyg gått uppför Mörrums-elfven och tagit fast fot på öarne och norra stranden af sjön Åsnen, som en gång varit stammens medelhaf. I detta afseende förtjenar serskildt anmärkas, så väl att alla båtar, med undantag af ek-stockarne, ännu i det inre Wärend få namn af skepp, som ock att folksägnen ihogkommer, huru ett skepp, lastadt med »guld och silfver», en gång sjunkit i en grop på Runemad vid Sjöby. Ifrån sjön Åsnen har invandringen gått i tvänne hufvud-riktningar: den ena rätt i norr, längs Helige å (Husaby ån), till Salen, der hon grenat sig dels efter Moheda ån till sjön Stråken, dels efter Helige ås öfre lopp till Helige sjö och de deri från norr infallande vatten, såsom Asa sjö, Bergs sjö och andra små-sjöar i Norrvidinge och i Uppvidinge härads vestra hörn; den andra åt [ 66 ]nordost, längs Thors-ån, till Åryds-sjön och vidare emot Uppvidinge. Begge dessa invandrings-strömmar hafva således bidragit att befolka landet emellan Åsnen och Helga-sjön, som också utgör kärnan af Wärend. Åt vester och sydvest har en annan folkström framträngt ifrån Åsnen till sjön Femblingen och Wigerstad-sjön, och gifvit bebyggare åt Albo härads södra del. Befolkningen har således åt alla håll spridt sig ifrån sjön Åsnen, såsom utgångspunkt, och Kinnevalds härad på detta sätt en gång gifvit bebyggare åt Albo, Norrvidinge och stora trakter af Konga och Uppvidinge. Samtidigt med, eller något sednare än den stora hufvudströmmen, har en annan svagare invandring dragit uppefter Hoby-ån, till sjöarne Tiken, Ygden och Nislingen, samt uppefter Rottneby-ån till sjön Rottnen, der hon sammanträffat med invandringen längs Thors-ån. Då hufvudriktningen alltid gick åt norr, äro ock södra fjerdingarne af så väl Kinnevalds som af Albo härader jemförelsevis sednare bebygda. De bestodo långt fram i tiden, likasom sydöstra delen af Konga härad och vida trakter af Uppvidinge, af stora, oskiftade gränse-skogar.

§ 20. Att landets bebyggande verkligen försiggått på den väg vi här angifvit, styrkes af alla omständigheter. Först och främst anträffas i de angifna riktningarne landets ansenligaste fornminnesmärken, så väl efter Jättarne, ifrån en äldre tid, som ock de jemförelsevis yngre, hvilka ingendera långt aflägsna sig ifrån vattendragen. Vi anmärka, ibland dessa yngre fornvårdar, förnämligast de s. k. skeppssättningarne, hvilka i Wärend talrikt förekomma och väl rimligast böra hänföras till Vikinga-tiden, i [ 67 ]hvars rörelser Wirdarne, följande den kända vägen till hafvet, otvifvelagtigt varit verksamma deltagare. Namnet Viking, bevaradt i gårdnamnet Vikings-äng (af Gårdsby socken), erindrar ock om denna tid. Vidare är det blott i de nämnda riktningarne som vi träffa landets gamla helgelundar, dess heliga vatten, ortnamn efter hedna-gudarne, och andra qvarlemningar efter forntida hednisk kult. Landets uråldriga borgar och herresäten, såsom: Boslott, Hakeslott, Hvembo, Allatorp, Brändeborg, Tofta, Bergqvara, Kronobergs slott, Eknaholm, Hofmantorp, Asa gård o. s. v., likasom dess få större byar följa allt samma regel. Slutligen finna vi ett säkert intyg om bygdernas relativa ålder i hemmanens olika storlek. Då man vid den äldsta mantals-sättningen, såsom norm för besutenhet, afsåg allenast den befintliga odal-åkern och ängen, men icke utmarken; måste naturligen inträffa, att de äldre och således redan fullt uppodlade gårdarne sattes högre i mantal, än de yngre hemman, som ännu icke hunnit ifrån vildmark till odal upptaga någon större jordvidd. De gamla mantalen fingo derföre jemförelsevis liten ego-rymd, i förhållande till de yngre, först i en sednare tid uppodlade. I full enlighet härmed finna vi ock, att de gamla mantalen längs Hakeqvarns-å (ɔ: Mörrums-å) och vid stränderna af Åsnen och Helga-sjön i allmänhet äro små, ofta icke mer än 2 à 300 tunnland, hvaremot egorymden ökas för de yngre hemman som ligga på ut-ringen, så att längst borta vid den gamla riksgränsen finnas mantal om ända till tvåtusen tunnlands ego-rymd.

I öfverensstämmelse härmed se vi ock, att vid christendomens införande fingo de äldsta socknarne [ 68 ]en mindre vidd än de yngre. Socken-indelningen skedde nemligen icke efter areal, utan efter befolknings-förhållanden, och i den äldsta bygden, der uppodlingen mera framskridit, var naturligtvis äfven folkmängden tätare samlad. Vi kunna således äfven af socknarnes allmänna storlek draga slutsatser om bygdens relativa ålder. Granska vi nu förhållandet i Kinnevalds härad, så finna vi, att likasom Wexiö redan ifrån denna tid framstår såsom landets hufvud-ort, så träffas derinvid, i häradets norra fjerding emellan Åsnen och Helga-sjön, icke mindre än elfva socknar, om ifrån 7 till högst 30 små eller medelstora mantal; hvaremot fjerdingen söder om sjön innehåller blott tvänne socknar, med i allmänhet stora och vidlyftiga mantal, så vidt vi undantaga de små hemman som ligga invid sjelfva ån. Då vi nu veta, att vester om sjön låg Albo härads gamla allmänning, Horjemo, och att öster om sjön häradets norra och södra fjerdingar sammanhängde genom en smal landremsa, likaledes tillhörande härads-allmänningen Möcklehult [10]; men att på södra stranden och på öarne i sjön låg en liten, nu försvunnen socken vid namn Hvembo, så kunna vi äfven häraf leda oss till den slutsatsen, att den äldsta invandringen icke gått igenom skogarne, vare sig vester eller öster om sjön, utan först tagit land vid öfre loppet af Hakeqvarns å, och vidare, öfver Hvembo-ö och de andra öarne i sjön, utbredt sig åt norr, der hon, på sätt vi redan [ 69 ]anfört, samlat sig i häradets norra fjerding emellan Åsnen och Helgasjön. Den södra fjerdingen, så snart vi aflägsna oss ifrån sjelfva den nämnda ån, är således af en relativt yngre befolkning.

Med Albo härad är förhållandet likartadt. Af häradets 16 socknar finna vi tio, de minsta, belägna i häradets norra del eller i fjerdingen norr om Blädingebäck. Äfven denna befolkning har således ifrån början tätast hopat sig norrut, ofvanför sjön Salen, dit hon framträngt öfver Åsnen genom nedre loppet af Helige å.

Konga härad följer samma regel. Vi träffa 7 af dess minsta socknar, och således dess i forntiden tätaste befolkning, i norra fjerdingen omkring Thorsån, omkring sjön Rottnen och upp emot Helga-sjön. Vester ut träffa vi äfven tvänne små socknar vid sjöarne Tiken och Ygden. Deremot ha de återstående 6 socknarne icke blott stort hemmantal, utan ock, om vi undantaga sjelfva Rottne-ådalen, gårdarne en betydlig egovidd. Ifrågavarande socknar hafva ock långt fram i tiden varit föga annat än stora gränse- och allmännings-skogar, å hvilka utmål blifvit tagna ifrån den äldre bygden. Många af dessa utmål, hvilka inom häradet, och serdeles i denna del deraf, förekomma till ett antal af ej mindre än 140, erindra ännu, sedan de blifvit sjelfständiga hemman, om bolgården som de ifrån början varit tillskiftade, såsom: Bastanäs, Bastanäsmåla; Högeboda, Högebodamåla; Torahult, Torahultamåla; Tafvastehult, Tafvastehultamåla o. s. v. Dessa hemmans-namn angifva således icke blott gången af landets uppodling åt denna sida, utan bekräfta ock hvad vi redan anfört, om [ 70 ]befolkningens sednare utbredning öfver södra och sydöstra än öfver norra delen af häradet.

I Norrvidinge härad, som fått sitt namn deraf att det ligger i norr om landets medelpunkt, blir förhållandet naturligtvis omvändt. Vi träffa der häradets fem minsta och äldsta socknar söderut, omkring Helgasjön, hvaremot mantalen ökas både till antal och storlek i de öfre gräns-socknarne, Berg, Tolg och Asa. Vi kunna häraf med visshet sluta, att, vid christendomens införande, Wärends norra gräns-trakter emot Niudung ännu voro blott svagt bebyggda.

Uppvidinge härad är, såsom vi redan anfört, ibland alla Wärends-häraderna det sist befolkade. Dess första bebyggare hafva inträngt dels ifrån Konga härad, längs Thors-ån och Rottne-ån, dels ock ifrån Norrvidinge, längs östra stranden af Innaren. Här finna vi ock, vid christendomens införande, landets minsta socknar, Häråkra, vid Thors-åns och Rottne-åns källor, samt Dref och Hornaryd, emellan sjöarne Innaren och Örken, ingendera socknen uppgående till 20 mantal. Häradets öfriga socknar äro för det mesta yngre, och derföre stora till hemmantal och till egovidder; de utgöras ännu, såsom fordom, till stor del af oländiga skogs-trakter. På häradets östra ytterkanter möta folkströmmar ifrån Niudung och Kalmar län, hvilka, på sätt vi redan anmärkt, starkt färgat folkmålet i Åsheda, Nottebeck, Elghult och flera socknar. Öfverhuvud är Uppvidinge den oregelbundast bebyggda delen af Wärend, och den enda, hvars befolkning synes sammansatt af i någon mån stamskilda bestånds-delar.

[ 71 ]§ 21. Det sålunda i Wärend inträngande och utbredda Wirdafolket har af ålder varit betraktadt såsom ett folk för sig, likasom det en gång bildat en egen, sjelfständig förbunds-stat, med egna lagar och till och med egen konung. Den gamla Westgöta-lagen, som, fasthållande Götarnes egendomlighet såsom stam, endast räknar West- och Öst-Götar till »inländska» män, inbegriper visserligen äfven Wirdarne under det allmänna folknamnet Smålänningar; men hänför dessa, likasom Svearne, till utländska män inom riket. Men äfven i förhållande till Smålänningarne, eller åtminstone till de Smålänningar, hvilka icke likt Finvedsboar och Niudungsboar med Wirdarne förenat sig, framträder af ålder denna Wirdastammens sjelfständighet. I den gamla stadgan om konungens eriksgata bestämmes, att »Wirdarnes lagman och Smålänningarne med honom» ega möta konungen vid gränsen af Östgötarnes lagsaga, på skogen Holaveden, samt följa honom till Jönköping. »Der eger konungen Wirdarne och alla Smålänningarne ed sin svärja, och de honom» o. s. v. Wirdarne voro således på denna tid betraktade såsom hufvudfolket, icke blott inom Tio-häraders lagsaga, utan i hela Småland, och derjemte såsom stamskilda ifrån »alla Smålänningarne.” Ericus Olai, som skref sin latinska krönika i sednare hälften af 1400-talet, skiljer ännu emellan Wärend och Småland, såsom olika och hvar för sig sjelfständiga folkländer. Han omtalar nemligen Göta rike, såsom äldre än Svealand och omfattande Östergötland, Westergötland, Wärend, Öland och Småland, o. s. v. Detta serskiljande synes ock vara fullt berättigadt, redan om vi, utan afseende [ 72 ]på Wärends äldre historia och samhälls-utveckling, bygga allenast på rent ethnologiska grunder.

Om vi nemligen granska folk-förhållandena i de Wärend omgifvande små länderna (Små lönd, Småland), så träffas åt vester i Finveden (ɔ: Finnskogen, Finnmarken) en skild, ehuru beslägtad stam, med ett eget folkmål. Detta mål, Finveds-målet, talas öfver nästan hela Sunnerbo härad, med undantag af några bland de östra gränssocknarne, i hela Westbo och i största delen af Östbo och Mo härader; men ingenstädes så rent som i Westbo. De utmärker sig hufvudsakligen genom en stark diftonering af den högsvenska vokalen e, som efter fornnordiskt sätt uttalas ai, såsom stain ɔ: sten, bain ɔ: bein, maina ɔ: mena. »Ja sulle gau te Braiare mä att braiv, å sau kum dar ain hun, å bait me i bainet så ja skraik» ɔ: jag skulle gå till Bredaryd med ett bref och så kom der en hund och bet mig i benet så jag skrek. — Det svenska sjelfljudet å uttalas deremot i de allraflesta fall såsom a, f. ex. anger (ɔ: ånger), tang, lang, sang, stang, mans-aller (ɔ: mans-ålder), manga, ganger o. s. v. I vestra delen af Finveden, på gränsen af Halland och Westergötland, får denna dialekt en egen släpig skiftning. Obestämda artikeln heter här an, a, att, såsom: an åxe (ɔ: en oxe), a kaou (ɔ: en ko), att träa (ɔ: ett träd); a fain an fänta (ɔ: en fin fänta). Vokalen e uttalas här icke ai, utan som ett släpande a, såsom: stan (ɔ: sten), ban (ɔ: ben), ran (ɔ: ren), vat (ɔ: vet), bat (ɔ: bet), slat (ɔ: slet), o. s. v. — Så väl af dessa språkförhållanden, som af andra omständigheter blir sannolikt, att af Finveds-folket Sunnerboar och Östboar en gång trängt upp längs [ 73 ]Lagaådalen, och Westboarne längs efter Nissan, der de sednare jemväl befolkat Mo härad. Stammens medelhaf har varit sjön Bolmen, der han haft sitt gemensamma guda-hof vid gården Stora Hof på Bolmsö, i hvars grannskap, på sjelfva ön, träffas Helga-sjön och en gammal helgelund vid Husaby. Lokalnamn efter de hedniska gudarne (såsom Odensjö, Thorskinge, o. s. v.) och hedniska offerställen (såsom Thorskulle m. fl.) träffas likaledes i sjön Bolmens omgifningar. Det är efter bosättning på olika sidor om denna sjö, som Finveds-folket delat sig i Sunnerboar, Westboar och Östboar. Ehuru mycket Finvedsboarne än må hafva gemensamt med sina grannar Wirdarne, häntyda dock alla omständigheter derpå, att de bildat en egen, svagare, men jemväl råare och i odling underlägsen folkstam, hvilken, på sätt vi redan tillförene antydt, ursprungligen inneslutit mäktiga beståndsdelar af i landet qvarsittande eller dit undanträngda fornnordiska Jättar eller Goter.

Vända vi oss nu åt norr ifrån Wärend, så mötas vi i Niudungen af Smålands tredje landskaps-mål, eller af en munart, som, efter allt att döma, rättast bör betraktas såsom en afart af Östgöta-målet. Detta mål talas i större delen af Westra härad, i Östra härad, i Norra och Södra Wedbo och Tveta härader, och förmodligen i större delen af Kalmarelän. Det utmärker sig genom ett långt och släpigt uttal af vokalen a, som jemväl får ersätta bestämda artikeln -en, såsom: jaret ɔ: gärdet, mara ɔ: märren, på tvära ɔ: på tvären, träa ɔ: träden, hästa ɔ: hästarna. Plural-formen -orna uttalas -era, såsom: koera ɔ: korna, tröjera ɔ: tröjorna. »Kattera springa ätte [ 74 ]råttera oppför trappera, långa raera» ɔ: kattorna springa efter råttorna, uppför trapporna i långa rader. Konsonanten g uttalas j, f. ex.: mōjen ɔ: mogen, skōja ɔ: skogen, plōja ɔ: plogen, o. s. v. Föröfrigt framträder denna munart, som i Östra härad talas med den starkaste brytningen, mindre såsom ett sjelfständigt landskapsmål, än som en qvarlefva af flera blandade folkmål, ibland hvilka Östgötiskan är det förherrskande.

Detta instämmer ock med landets ethnologiska förhållanden, så vidt vi icke blott ifrån språket, utan ock ur andra grunder kunna bedöma dem. I norra och östra Småland äro nemligen, efter all anledning, Norra och Södra Tjust samt Sefvedes härader, längs kusten och Stång-ådalen, bebygda af Östgötar. Detsamma gäller om Tveta, Wista och Norra och Södra Wedbo härader, hvilka likaledes äro utflyttningar ifrån Östergötland, hvadan ock Finvedsbon än i dag säger sig »fara till Östergötland», så snart han har att färdas öfver den bergås, som bildar gränsen emellan hans land och de nämnda häraderna. Hvad beträffar Östra härad, synes dess befolkning hafva inträngt dels ifrån norr, dels ock längs Ämm-ån ifrån öster, likasom densamma icke blott talar Östgöta-dialekt, utan ock i sitt lynne ådagalägger Östgötens benägenhet för prakt, vällefnad och skrytsamhet. I Westra härad deremot finna vi en befolkning af flerfaldigt blandad härkomst. Denna stamblandning framträder ingenstädes tydligare, än i häradets splittrade kyrkliga indelning. Vi finna således inom Westra härad en sockendel, eller s. k. skate, som söker till kyrka i Östra härad; fem dylika skatar [ 75 ]söka till kyrkor i Östbo, och en till kyrka i Tveta härad, hvaremot tre dylika skatar inom Tveta härad på samma sätt söka till kyrkor i Westra härad. Äfven språket är blandadt. I de nedersta gränssocknarne talas Wärends-mål, i det öfriga häradet mest Östgöta-mål. Allt visar således, att invandringsströmmar ifrån Östergötland, Wärend och Finved här sammanstrålat, och blandat sig med hvarandra och med en ursprunglig befolkning af qvarsittande eller hit förträngda Goter. Och hvad serskilt beträffar förhållandet till Wärend, röjer sig den olika härkomsten icke blott i de afvikande munarterna, utan ock i olika utseende, folklynne, seder och form på redskap.

Hvad slutligen beträffar Wärends grannländer åt öster och söder, så äro Biug (ɔ: Stranda och Handbörds härader) längs Ämm-åns nedre lopp, och Möre-landet längs Ljungby-å och Ryssby-å, — det sednare kändt redan i 9:de århundradet — begge befolkade ifrån kusten, och synas med Wärend hafva föga eller intet gemensamt. Annorlunda är förhållandet med Blekinge, som likaledes nämnes i Ottars och Ulfstens resa såsom i 9:de århundradet tillhörande Sverige. För att döma af språk, folklynne, seder och utseende, kan nemligen intet tvifvel uppstå, det ju icke detta land, åtminstone i dess norra del, likasom Östra Göinge och en del af Willands härader i Skåne, är bebygdt af, eller åtminstone innesluter starka elementer af Wirda-stammen. Möjligtvis kan detta härröra från de utflyttningar, som egde rum ifrån Wärend under konung Erix XIV:s krig; men går sannolikt tillbaka till äldsta tider. [ 76 ]Blekingsfolket synes nemligen ifrån början vara af blandad härkomst och man träffar ännu nedåt skärgården, serdeles i Ramdala socken och på öarne Sturkö, Tjurkö, Hasselö, Aspö och Stenhamn, lemningar af den gamla, äkta Blekings-stammen, en vacker men mera mörklett folk-typ, med skär hy, mörkbrunt hår och ögonbryn, och mörkblå ögon.

§ 22. Den stam-skiljaktighet i förhållande till grannarne och den politiska öfvervigt framför de egentliga Smålänningarne, som af ålder utmärkt Wirda-folket, har naturligtvis ej kunnat undgå att qvarlemna djupa, ännu igenkänliga spår i folkminne och folklynne. Wirden tänker derföre stort om sig sjelf. Vi hafva redan i det föregående anmärkt, huru han anser Knallen för dum, och älskar att göra honom till hjelte i löjliga folk-äfventyr. Detsamma gäller om Skåningen (ɔ: slättbon), som framhålles såsom dum, dåsig och stor-äten, och förlöjligas för sin kärlek till gröt. Om Westra härads-bon heter det gerna skämtvis, att »folk äro tre slags, manfolk, qvinnfolk och Westra-härads-boar», och om Östra härads-bon, som ännu lärer betala den i Kalmar-län vanliga s. k. spring-skatten [11], nämner man med förakt, hurusom denna skatt blivit häradet ålagd derföre, att i Bländas strid emot Danskarne, qvinnorna från Östra härad af räddhåga sprungo sin väg. De ännu för få år sedan icke bortlagda stora slagsmålen vid alla marknader (såsom vid Bo, Stolpastugan, o. s. v.) der Wirdarne i flock kunde träffa samman med sina grannfolk, vittnade ock om uråldriga stamfördomar. Om sig sjelf, sin härkomst, [ 77 ]sina qvinnors fordna tapperhet och derpå grundade företräden, sina uråldriga lika arfslagar o. s. v. talar deremot Wirden med en naturlig, ehuru sällan med en stötande stolthet. Hela folket betraktar sig sjelf af ålder såsom en privilegierad stam, såsom ett folk af adelsmän, ungefär såsom de spanska Baskerna. Detta drag är genomgående och framträder redan i deras ytterliga känslighet för hvarje missaktning, i deras fordna benägenhet att genast i blod aftvå hvarje tillfogad skymf, och i den stränga etikett, det krus och den sirliga höfviskhet, som, fordom mera än nu, iakttogs vid alla förhandlingar, möten och samqväm. Stundom framträder likväl denna stegrade national- och sjelfkänsla såsom en öppen bördshögfärd. Hela stammen yfves således ännu öfver sin härkomst ifrån Blända och hennes sköldmör. Åsheda-boarne i Uppvidinge härad, hvilka anse sig förnämare än andra Uppvidingeboar, få ordspråksvis benämningen Åsheda Riddare. Inbyggarne i Asa socken visste för få mansåldrar sedan att tala om sin härkomst från den fordna s. k. Asa slägt eller Asa kämpar. Kinnevaldsboarne sunnan om sjön, hvilka längst af alla bibehållit den gamla näfrätten och seden att gå beväpnad, höra sig ännu gerna benämnas Knifva-herar eller Ifverknifvar, likasom deras land får namn af Knifva-bygden. Vigerstads socken var ännu omkring år 1770 delad i fyra fjerdingar, af hvilka hvar och en bildade en slägt för sig, som sällan tillät giftermåls-förbindelser utom fjerdingen, långt mindre utom socknen. Denna folksed hade visserligen sin rot i grundsatsen, att inom slägten bevara den fasta förmögenheten; men grundade sig tillika på [ 78 ]börds-stolthet och börds-fördomar. Och, om man får sätta tro till folksägnen, fanns väl aldrig någon an-dryghet som var mera berättigad. Ty, medan fornsägnerna och fornsångerna om konung Thidrik af Bern och hans tolf starka kämpar bibehållit sig i hela Wärend såsom ett kärt folkminne, så yfdes Wigerstadboarne att vara ättlingar af den ypperste kämpen i denna sago-krets, — af de gamla gotiska folkens berömde national-hjelte Widrik Werlandsson.

§ 23. I sammanhang härmed är det en anmärkningsvärd omständighet, att Wirda-folket, såsom det vill synas ifrån äldsta tider, varit deladt i ätter med egna ätte-namn. Dessa ätte-namn låta ännu till en stor del återfinna sig i de af ätten först bebygda och efter densamma uppkallade gårdar, och man torde häraf få sluta, icke blott att de i allmänhet gå tillbaka till hedenhögs, utan ock att de tillhöra den stam af yngre invandrare, som först utbytte det förra rörliga svedjelands-bruket emot ett fast åkerbruk med skiftad jord och bebygda gårdar. Vi meddela här nedan en på detta sätt, efter gårdnamnen, uppgjord förteckning öfver Wirdafolkets äldsta och ansenligaste ätter; likväl utan anspråk vare sig på fullständighet eller full noggrannhet, enär åtskilliga af dessa namn, under seklernas lopp, antagligen varit utsatte för vilkorliga förändringar i uttal och rättskrifning. Äfven böra vi hafva anmärkt, dels att flera bland dessa ätte-namn, f. ex. Arne, Björn, Bonde, Bose, Bror, Bruse, Faje, Gise, Grim, Grimmel, Humle, Inge, Krok, Lage, Orm, Tyke, Udd, Ulf, Ur, Ygge, Åre, jemväl förekommit såsom i landet brukliga mans-namn, hvadan vi här anföra dem [ 79 ]såsom ättenamn endast i det fall, när de i Wärend varit såsom sådana bevisligen brukade; dels ock att ibland dessa namn förekommer ett antal, om hvilka man stadnar i ovisshet, huruvida de rättare böra betraktas såsom fornåldriga mans-namn eller såsom verkliga ättenamn. Vi anföra exempelvis namn med aflednings-andelsen -ing, såsom: Beting, Billing, Bleding eller Bliding, Dåning, Hulling, Klobbing, Kunning, Miding, Nisting, Rönning, Seding, Spåning, Stening, hvilka å ena sidan erbjuda analogi med de kända ättenamnen Bökling, Ejsing, Fösing, Gyding, Klipping, Skåning, Sneding, Sterning; men å andra sidan närma sig de kända och i Wärend fordom, såsom till någon del ännu, brukliga mans-namnen: Löfving, Skering, Svening, Söfring, Viking. Till samma kathegori höra jemväl åtskilliga namn på -land, såsom Gulland, Hilland, Thorland, men hvilka vi, i analogi med namnet Willand, här betrakta icke såsom ättenamn, utan såsom enkla mans-namn.

Gamla Wärendska Ätte-namn, utdragna ur namnen på landets gårdar.

(Kin. h. ɔ: Kinnevalds härad. K. h. ɔ: Konga härad. A. h. ɔ: Albo härad. N. h. ɔ: Norrvidinge härad. U. h. ɔ: Uppvidinge härad).


Arne. — Arnanäs A. h. Arneskruf U. h.

Arpe. — Arpamåla K. h.

Askumme. — Askummatorp Kin. h.

Bade. — Badeboda U. h.

Bagge. — Baggaboda U. h. Baggatorp U. h. Bagganäs K. h.

Bark, Barke. — Barkeboda K. h. Barkahult U. h.

Bas. — Bastorp A. h.

[ 80 ]Bate. — Batamåla K. h. Batahult K. h.

Beting. — Betingetorp U. h.

Bill. — Billsboda A. h. Billarp A. h. Billa K. h.

Billing. — Billingetorp A. h.

Bister. — Bisterhult K. h..

Bjelfve. — Bjelfvatorp. N. h.

Bjeller — Bjellerhult Kin. h. Bjellerberg A. h.

Bjesse. -- Bjessebohult K. h.

Björn. — Björnakulla K. h. Björnalycke K. h.

Björsse. - Björssamåla. Kin. h.

Black. - Blackemåla K. h.

Bleding, Bliding. — Bledinge A. h. Blidingsholm Kin. h.

Blomme. — Blommagården (i Öpestorp) Kin. h.

Bläse. — Bläsamåla K. h.

Bock. — Bockaboda A. h.

Bonde. — Bondeskog K. h.

Borste. — Borstatorp U. h.

Bose. — Bosatorp K. h.

Brand. — Brandstorp U. h.

Bror. — Brorsmåla. Kin. h., U. h.

Brun. — Brunsmåla K. h. Brunemåla K. h. Brunamåla, K. h. Brunshult A. h.

Brände. — Brändetorp A. h. Brändebol U. h. Brändeqvarn A. h. Brändeborg Kin. h. Brännemåla K. h. Brännebo K. h.

Bubb, Bubbe. — Bubbetorp U. h. Bubbemåla K. h.

Bunge. — Bunganäs K. h. Bungamåla. K. h.

Buske. — Buskaboda Kin. h. Buskahult Kin. h.

Bänk. — Bänkaboda, K. h.

Dacke. — Dackemåla (Henstorp) K. h. Dackevången (under Elmtaryd i Agunnaryd s:n).

[ 81 ]Dalbo. — Dalbogård i Hof. Kin. h.

Dam. — Damsboda N. h. Damsryd A. h.

Damp. — Dampemåla U. h.

Diekne (Gekne). — Dieknabygd A. h.

Drake. — Drakemåla Kin. h. Drakastugan (Arnön) A. h.

Drobb. — Drobbenäs K. h.

Dubb. — Dubberås U. h.

Dufva. — Dufvemåla U. h. Dufvelycke A. h. Dufveryd A. h.

Dun. — Dunatorp U. h. Dunshult Kin. h. Dunsmåla. Kin. h.

Dånge. — Dångebo K. h. Dånganäs K. h.

Däning. — Däningelanda Kin. h.

Elg. — Elgalycke K. h.

Elling. — Ellingsmåla K. h. Ellingeryd K. h. Ellingsås A. 11.

Fisk. — Fiskestad K. h.

Flake. — Flakemåla U. h.

Flyge. — Flygeboda Kin. h.

Fläding. — Flädingsnäs K. h. Flädingsmåla K. h.

Flök. — Flöxmåla K. h. Flöxhult K. h.

Forne. — Fornamåla K. h.

Frank. — Frankanäs Kin. h.

Fröne. — Fröneskruf U. h.

Fåle. — Fåleboda Kin. h.

Fösing. — Fösingsmåla K. h.

Garp. — Garpatorp u. h. Garphyltan A. h.

(Gedda. — Gäddeboda, Sunnerbo h.)

Get. — Getamåla K. h. Getasjö U. h.

Gierne. — Giernesmåla K. h. Jernemåla Kin. h.

[ 82 ]Giesse. — Giessemåla Kin. h.

Gise. — Gisshult N. h.

Gosse. — Gossagård (i Thorsås) K. h.

Gran. — Gransboda A. h.

Grim. — Grimslöf A. h. Grimmagärde U. h. Grimsgöl K. h.

Gris. — Grisebo R. h. Grisnäs K. h.

Gräfling. — Gräflingetånga K. h. Gräflingaryd Kin. h. Gräflingeryd K. h.

Grönte. — Gröntaboda Kin. h.

Gucke. — Guckatorp U. h.

Gul. — Gulaboda K. h.

Gutte. — Guttamåla K. h.

Gye. — Gieboda N. h. Gyvik A. h.

Gylta. — Gylteboda A. h.

Hadde. — Haddamåla U. h.

Hane. — Haneholm N. h.

Hare. — Harebo K., h.

Hielm. — Hielmaryd A. h., N. h. Hielmhorfva U. h.

Hierpe. — Hierpanäs A. h.

Hiort. — Hiortatorp A. h.

Holk. — Holkhult A. h. Holköa A. h. Holkemåla Kin. h.

Holme. — Holmesås N. h. Holmahult K. h. Holmåkra K. h.

Hulling. — Hullingsved A. h.

Humle. — Humlaryd A. h. Humlebeck U. h.

Hvit. — Hvitahult K. h. Hvitteryd A. h. Hvitabråten N. h. Hvitthult U. h.

Hård. — Hårdahult A. h. Håralycke A. h.

Häger. — Hägeryd Kin. h. Hägerhult U. h.

[ 83 ]Häring. — Häringetorp Kin. h. Härensås Kin. h.

Hätta. — Hättemåla U. h. Hättekärr U. h.

Hök. — Höketorp A. h. Hökeboda. A. h. Hökaryd A. h. Hökemåla, K. h. Hökamåla K. h. Hökaskruf U. h., N. h.

Höna. — Hönetorp A. h. Höneskruf U. h. Hönestöm U. h.

Ihre. — Ihremåla K. h.

Kamping. — Kampingemåla K. h.

Kare. — Kareboda U. h. Karatorp Kin. h.

Karsse. — Karsamåla A. h. Karssamåla K. h. Karssahult Kin. h., U. h.

Katt. — Kateboda A. h.

Kiexla. — Kiexleboda A. h.

Klobbing. — Klobbingsmark U. h.

Knap. — Knapagården A. h. Knapatorp A. h. Knapanäs K. h. Knapetorp Kin. h.

Koppe. — Kopperås A. h. Koppekull U. h.

Kopping. — Koppingebygd A. h.

Korpe. — Korpemåla K. h. Korpalycke K. h.

Krabbe. — Krabberödja U. h.

Krampe. — Krampamåla A. h. Krampanäs A. h. Kramphult N. h.

Krok. — Kroksmåla K. h. Kroxebo K. h. Krokstorp U. h. Krokshult Kin. h., A. h. Kroksnäs A. h.

Krubb. — Krubbetorp U. h.

Krum. — Krumsås A. h.

Kruse. — Krusamåla K. h. Krusseboda U. h.

Kråk. — Kråketorp A. 11. Kråkamåla U. h.

Krämme. — Krämmemåla K. h.

Kunning. — Kunninge Kin. h.

[ 84 ]Kure. — Kuramåla R. h.

Kutte. — Kutteboda U. h.

Kyle. — Kyletorp Kin. h. Kyleskruf U. h.

Kåre. — Kåramåla K. h. Kåralycke K. h. Kåragården (i Risinge) K. h. Kåranäs K. h. Kårestad K. h. Kåraböke A. h.

Käring. — Käringsberg R. h.

Labb. — Labbemåla U. h.

Lage. — Lagemåla Kin. h.

Ljunge. — Ljungesåkra Kin. h.

Locke. — Lockegård A. h. Lockhult A. h. Lockakulla A. h. Lockarör Kin. h. Lockarön Kin. h.

Lumme. — Lummemåla A. h.

Lång. — Långstorp Kin. h.

Läppe. — Läppamåla K. h.

Mager. — Magersryd U. h.

Make. — Makesmåla K. h.

Miding. — Midingstorp Kin. h. Midingsbråte Kin. h.

Mille. — Milleboda Kin. h.

Måk. — Måketorp U. h.

Mård. — Mårdslätt K. h. Mårslycke K. h.

Mörk. — Mörkaskog U. h.

Nisting. — Nistings-ö K. h.

Orm. — Ormesberga N. h. Ormeshaga K. h.

Penning. — Penningetorp N. h.

Puke. — Pukatorp U. h.

Rabbe. — Rabbetorp U. h.

Raft. — Raftanäs K. h.

Ram. — Ramsåkra A. h. Ramdala Kin. h. Ramsberg Kin. h. Ramsnäs Kin. h.

Rim. — Rimshult Kin. h.

[ 85 ]Ring. — Ringstorp U. h. Ringshult A. h.

Rink. — Rinkaby Kin. h.

Ris. — Rislycke U. h. Rismåla U. h. Risinge K. h.

Robb. — Robbagården (i Täfvelsås) Kin. h. Rubbatorp A. h.

Romme, Rumme. — Rommeslycke A. h. Rummamåla K. h.

Ruda. — Rudeboda K. h.

Runge. — Rungeboda K. h.

Runne. — Runnemåla K. h. Runneboda A. h.

Rå. — Råamåla K. h. Råatorp A. h.

Råcke. — Råckatorp Kin. h.

Rånne. — Rånnemåla K. h.

Räf. — Räfveboda Kin. h. Räfvemåla K. h.

Röd. — Rössmåla K. h., Kin. h. Röshult A. h.

Rönning. — Rönningaryd A. h.

Seding. — Sedingshult A. h.

Sele. — Selemåla U. h.

Silfve. — Silfvatorp A. h.

Sjue. — Sjuamåla K. h.

Skalle. — Skallekulla A. h. Skalleboda U. h.

Skarman. — Skarmansmåla. K. h.

Skate. — Skatelöf A. h. Skatemåla K. h.

Skepp. — Skepshult A. h. (två gårdar).

Skunte. — Skuntamåla K. h.

Skytte. — Skyttebol A. h. Skyttamåla K. h.

Skåre. — Skåramåla Kin. h. Skåraskog U. h.

Sköfvel. — Sköfvelåkra A. h. Sköflemoen A. h.

Slatte. — Slattesmåla Kin. h.

Snagge. — Snaggamåla U. h.

Sneding. — Snedingsmåla K. h.

[ 86 ]Snugge. — Snuggatorp A. h.

Snäre. — Snäremåla K. h. Snäreshult A. h.

Sprit. — Spritemåla U. h., K. h.

Spåning. — Spåningslanda A. h.

Spåre. — Spåreqvarn A. h. Spåramåla K. h.

Staf. — Stafsåkra N. h.

Sterning. — Stenningeboda A. h.

Stibbe. — Stibbetorp U. h.

Stocke. — Stockanäs A. h. Stockaryd A. h.

Stod, Stud. — Stodsboda U. h. Studsmåla K. h.

Stolpe. — Stolparås A. h.

Sträng. — Strängsmåla K. h. Strängshult A. h. Stränganäs K. h.

Stubbe. — Stubbatorp U. h. Stubbalycke A. h.

Stång. — Stångsmåla K. h. Stångamåla K. h.

Sule. — Sulatorp U. h.

Summe. — Summamåla K. h.

Svan. — Svanås N. h.

Svart. — Svarthult U. h.

Söfte. — Söftesmåla Kin. h., K. h. Söftestorp K. h.

Take. — Takeboda U. h. Takamåla K. h.

Tanne. — Tannatorp A. h.

Tate, Tatte. — Tatamåla K. h. Tattamåla K. h.

Taxa. — Taxemåla K. h. Taxås A. h.

Tixe. — Tixatorp Kin. h.

Tjock. — Tjockeboda K. h.

Tjuga. - Tjugeboda. Kin. h. Tjugusjö K. h.

Torsse. — Torssatorp Kin. h.

Trolle. — Trollemåla K. h. Trolleboda. U. h., A. h. Trollekulla K. h. Trollesgärde U. h.

[ 87 ]Tune. — Tunatorp Kin. h.

Tyke. — Tykaskruf U. h.

Tång. — Tångebo U. h. Tångemåla U. h.

Täckel. — Täckelsmåla Kin. h.

Uggla. — Uggleboda U. h. Ugglehult N. h. Ugglekull Kin. h.

Uhr. — Uhranäs U. h. Uråsa K. h.

Ulf. — Ulfsmåla K. h. Ulfsåkra K. h. Ulfsryd K. h.

Werre. — Werahult A. h. Weramåla K. h. Wärebol K. h.

Wrång. — Wrångeboda K. h. Wrånghult U. h. Wrångaböke Kin. h.

Weste. — Westenhaga Kin. h., N. h.

Wrig. — Wrigstad Kin. h.

Ygge. — Yggesryd U. h.

Öde. — Ödetofta N. h. Ödemåla K. h.

Öpe. — Öpestorp Kin. h.

§ 24. Mer än åttatio af dessa uråldriga Wirdaätter lefde ännu i början af 1600-talet, och omtalas i landets domböcker allenast ifrån kon. Carl IX:s och kon. Gustaf II Adolfs tid. Jemte dem framträder ännu ett stort antal andra, kanske lika åldriga Wärends-slägter med egna ätte-namn, och många torde ytterligare stå att uppspåra utur äldre och yngre hittills icke granskade handlingar. — Vi meddela här nedan en förteckning öfver Wirda-ätter och ättemän ifrån åren 1600-1632. De ibland dessa ätter, hvilka, på sätt vi ofvan visat, en gång gifvit namn åt landets gårdar och således gå tillbaka till tiden för landets fasta bebyggande, äro härvid för bättre [ 88 ]öfversigt betecknade med *. Till undvikande af hvarje vilkorlighet återgifvas namnen bokstafligen så, som de i handlingarne förekomma.

Wirda-ätter och ättemän, omtalade i landets tingshandlingar för åren 1600 — 1632.

(K. h. ɔ: Konga härad. Kin. h. ɔ: Kinnevalds härad. A. h. ɔ: Albo härad. U. h. ɔ: Uppvidinge härad N. h. ɔ: Norrvidinge härad.)

*Arne, Gertorn, i Tegnaby. K. h. 1614—27.

Sven, ibid. 1622—24.

Nils, i Ormshaga. K. h. 1614.

*Bagge, Jon, i Skepzhult, Viersta socken. A. h. 1620—22.

Jon, en fougdetienare; K. h. 1623.

Jöns, i Whråsa. A. h. 1613.

Måns, ibid. K. h. 1633.

Måns, i Vestörp. K. h. 1621.

Niels. Kin. h. 1631.

Balk, Nils, i Bondaskough. Kin. h. 1616.

Bamse, Birge, widh Juleqwarn. N. h. 1614.

Bank, Suen, en enkling. U. h. 1620.

Bark, Barke, Nils, i Bondeskogh. K. h. 1622.

Per, i Hägerås. U. h. 1615.

Per, en godh danneman. K. h. 1629.

gamble Suen. K. h. 1627.

*Barke, Månss. Kin. h. 1623.

Måns, i Snereshyltan. A. h. 1623—27.

Basse, Måns, i Hestbeck. K. h. 1620.

Bassa, Bengta. K. h. 1632.

Base, Per, i Dref. U. h. 1615.

[ 89 ]Beet, Beett, Måns, i Skårtary. U. h. 1616—30.

*Bill, Jöns, i Vidkier. K. h. 1633.

Nils, i Benestadh. A. h. 1618—22.

Nilss, en Ryttere. A. h. 1622.

Biur, Gudmund, i Runemåla. K. h. 1616—29.

Håkon, i Grimsgöll, Longesjö socken. K. h. 1614—15.

Ygge, en tiuf. U. h. 1618.

*Biörn, Jon, i Blöteskogh. U. h. 1625.

*Black Oloff. K. h. 1618.

Bladge, Suen, i Karssemåla. K. h. 1620.

*Blomma, Per, i Stora Holm. U. h. 1615—23.

Peer, en soldat. U. h. 1619.

Peer, Capeten. U. h. 1633.

Suen. A. h. 1621.

*Bläse, Måns. U. h. 1618.

*Bock, Bok, Lasse, i Thorebekzmåle. K. h, 1616—23.

Per, i Dångeboda. K. h. 1616—18.

Bogge, Swen, i Eke. U. h. 1624.

Bhola, Kirstin, i Högaskog. U. h. 1618.

*Bonde, Carll, i Nöbbele. K. h. 1619.

Håkon, i Stenkessmåle. K. h. 1632.

Lasse. K. h. 1619.

Måns, i Greflingary. K. h. 1619.

Måns, i Torahult. K. h. 1626.

Måns, i Kiellelycke. K. h. 1639.

Nilss, i Viltofta. Kin. h. 1609.

Nilss, i Wederlanda. K. h. 1619.

Nils, i Thelestadh, Bondegården. Kin. h. 1624.

Nils, i Nöbbele. K. h. 1627.

Olof. K. h. 1620.

[ 90 ]

Oluff, i Hoff. Kin. h. 1624.

Peer, i Wiltofta. 1557. Kin. h. 1622.

Peer, i Backagården. K. h. 1619.

(Borre, Joenn, om 80 år. Westra h. 1630).

*Bose, Jon, i Siöatorp. U. h. 1615.

Karin. K. h. 1624.

Bosse, Båse, Per, i Eke, Ekne. U. h. 1614—27.

Brase, Nils, i Mörteleek. U. h. 1614—23.

Brims, Arfuid. A. h. 1618.

Nilss. ibid.

(Brocke, Nils. Östra h. 1605.)

Broke, Erik, i Wirkmult. A. h. 1604.

Brokin, Måns, i Almåss. A. h. 1613.

*Bror, Oluf. U. h. 1615.

Brose, Brosse, Olof i Torahult. K. h. 1628—32.

*Brun, Börge. K. h. 1625.

Carll, i Tingzmåla K. h. 1634.

Joen, i Wekelsångh. K. h. 1620.

Per, i Arissbomåla. K. h. 1626.

Brunn, Per wijd Rånnemåla. K. h. 1626.

Peder, en foutekarl. K. h. 1632.

Thore, i Tingzmåla. K. h. 1634.

Bruse, Gummundh, i bråndåse. U. h. 1615—19.

Jon. K. h. 1619.

Nils, i Forssa. A. h. 1623—28.

(*Bråndh, Torkill, i Läsaridh. Sunnerbo h. 1603.)

(Bugge, Nils, i Skarup, Skarp. Sunnerbo h. 1603—11.)

Bulla, Peer. Kin. h. 1629.

Buller, Nils, i Öyaby. Kin. h. 1622—32.

Suen, i Bönnemåla. 1619.

Bucke, Bungge, Nilss, i Mårslycke. K. h. 1619—25.

[ 91 ]*Bunge, Nils, i Midingztorp. Kin. h. 1621.

Bundt, Peer, i Torp. K. h. 1620.

Båck, Larss. K. h. 1631.

Nilss, i Galtabeck. U. h. 1620.

Nielss. K. h. 1631.

Båk, Håken, i Huikaryd. U. h. 1629.

Lass, en knicht. K. h. 1626.

Båt, Bått, Mattis, i Karsemåla. K. h. 1616—21.

Böklingh, Börge, i Högnelöff. K. h. 1624.

Jon, i Norratorp. K. h. 1614—29.

Nils, i Hägderås. U. h. 1615

Bönisk, Peer, en afdankat Ryttare. K. h. 1618.

*Dalbo, Dalboo, Jöns, i Blädinge. K. h. 1618.

*Dampt, Lasse, i Pluggeboda. K. h. 1618.

Dansche, Oluff, i Vederlanna. K. h. 1632.

Dask, Pedher, een Drifuare. Kin. h. 1626.

Diedde, Per, i Stegeby. U. h. 1618.

Dom, Nils. K. h. 1615.

Drucken, Druken, Gudmund, i Kårelycke. K. h. 1614—25.

Larss. K. h. 1614.

Drängher, Ynner, i Midingzbrothen. Kin. h. 1616.

Dudh, Peder, i Skiöreda. A. h. 1604.

Päder, i Lindåss. A. h. 1618.

Dud, Peer, i Skalrelidh. Kin. h. 1622.

Suen, i Toftåsa. K. h. 1612.

Dufua, Dufue-Pellen (en gångeskreddare)

Duse, Anders. U. h. 1620.

Jöns, i Ölliemåla. U. h. 1620—26.

Nils, i Alzgustorp. U. H. 1621.

Nilss, i Wackamo. U. h. 1624.

Oluff. K. h. 1622.

[ 92 ]Duse, Duuse, Peer, ihelslagen 1585. K. h. 1618.

*Dånge, Jon, i Bungemåla. K. h. 1630.

Måns, ibid.

Swen, i N. Häsle. K. h. 1615—18.

Ejsingh, Lasse (ifrån Sunnerbo h.). A. h. 1603.

Faije, Jöns, i Öppestorp. Kin. h. 1618. Skrifves äfven Jöns Fayasson.

Fals, Peer, i Låsshult. U. h. 1618.

Falz, Peer, i Tommessehult. U. h. 1620.

Fimme, Erich, i Åreda. U. h. 1625.

*Forne, Nils, i Buamåla. K. h. 1625.

Nils, i Ermittemålle. K. h. 1629.

Fott, Jon, i Elanda. Kin. h. 1629.

Froste, Erich. A. h. 1616.

Fröö, Swen. A. h. 1628.

*Fösing, Anders, i Getaskerf, en landzknechtt. K. h. 1621.

Fössing, Börge, en Landzknicht. K. h. 1621—24.

Lasse. K. h. 1619

Fösingh, Oloff, i Sellierydh. K. h. 1614—24.

Fössingh, Peer, i Tickeskruf. U. h. 1622.

Gad, Jon. A. h. 1604.

(Galle, Gunnar, wällbyrdigh, til Näs. Sunnerbo h. 1609).

Gast, Måns. K. h. 1621.

Matz. K. h. 1626.

*Gedda, Månss. K. h. 1626.

Per, i Skersehultt. K. h. 1622.

*Gekne, Suen. K. h. 1614.

*Get, Gett, Geet, Giett, Anders, i Ryd. A. h. 1618—30.

Gett, Geett, Börge, i Oby. A. h. 1624—27.

Geeth, Birge. Kin. h. 1623.

Gethe-Sissan.

[ 93 ]Geting, Jon, Föreby. K. h. 1618.

Gietingh, Börge. A. h. 1614.

Jöns, i Gåsemåle. K. h. 1624.

*Gijse, Pädhar, i Segahult. A. h. 1613.

*Gosse, Bengtt. Corporall vnder Capten Claudj. K. h. 1632.

Gudmundh, i Karetörp. Kin. h. 1615.

Jon, i Möllekullen. Kin. h. 1618—32.

Nils, i Möllekullen. Kin. h. 1618—33

Nilss, i Torsåås. K. h. 1632.

(Gåsse, Niels, i lofftisnäs. Sunnerbo h. 1609.)

*Gran, Jöns. U. h. 1615.

Gransko, Herman. Kin. h. 1629.

Grett, Jöns, i Senneshult. A. h. 1622.

*Grim, Måns, i Ask. A. h. 1628.

Suen, i Vlfzrydh. K. h. 1629.

(Grijm, Lasse i Naglarydtt, i Twingz sochn j Danmark. K. h. 1623).

Grimmell, Grindell, Per i Sibbemåla. K. h. 1615—16.

*(Griss, Lasse. Sunnerbo h. 1609.

Måns. ibid.)

Gruff, Gudmundh, i Kassamåla (Konga h.) U. h. 1620.

Grön, Håkon, i Hakatorp (Sletthög s:n). A. h. 1616.

Guse, Gusse, Gumme, i Gårdzby. K. h. 1620. N. h. 1631.

Jonn, i Gårdhzby. U. h. 1619.

gamble Jöns, i Moeda, 1599. A. h. 1630.

Gussa, Kirstin, i Moada (Hielmsryd s:n) A. h. 1628.

Nils, i Gårdzby. K. h. 1619—20.

Per, i Målaiordh. N. h. 1614.

Gyding, Gydingh, Håkon. K. h. 1619—26.

Michell Nilson. K. h. 1626.

Måns. K. h. 1621.

[ 94 ]*Hane, Christopher. U. h. 1619.

Erich, i Suartebeck. K. h. 1619.

Gudmundh, i Hulta. K. h. 1633.

Jon, i Swartebeck. K. h. 1619.

Jon, i Wekelsång. K. h. 1619.

Jon, i Hulta. K. h. 1620.

Hanne, Jonn, i Gölliehult. Kin. h. 1616.

Måns, i Böckås. K. h. 1619.

Nils, i Kårelycke. K. h. 1616—30.

gamble Per, i Boddaholm. K. h. 1616.

Haane, wnge Per, i Boddaholm. K. h. 1616—30.

Peder, i Bastanäs. K. h. 1622—1632.

Per, i Botahult. Kin. h. 1621.

Per, i Foglasjö. K. h. 1621—29.

Per, i Munkanes. Ihelslagen af Ingewall i Förarm. Kin. h. 1624. A. h. 1624.

Per, i Hiddamåla. K. h. 1624.

Suen, i Elenhult. Kin. h. 1616.

Swänn, i Siöarydt. Kin. h. 1630.

Suen Trottasson, i Nöbbele. K. h. 1620.

Trotte, i Nöbbele (Torssås s:n). K. h. 1620—24. Kin. h. 1625.

*Hielm, Nilss, i Granssholmen. Kin. h. 1609.

Swen, ehn vngh drengh. U. h. 1630.

Åke. Kin. h. 1623. A. h. 1627.

*Hiort, Gudmund. K. h. 1632.

Jortt, Larss, i Vdden. K. h. 1630—32.

Hiortt, Per, i Drobbanäs. K. h. 1622.

Hiup, Olof, i Horsshaga. U. h. 1629.

*Holme, Holming, Måns, i Kalleboda. K. h. 1614—18.

*Huidt, Håkon, i Högztorp. K. h. 1618.

Hult, Måns, i Rudeboda. K. h. 1619.

[ 95 ]Hulltha, Håkon, i Yggessrydh. U. h. 1624.

*Humble, (Bengdtt, ij rydh. Sunnerbo h. 1609.)

Gudmund. A. h. 1631.

Håkon. A. h. 1604—13.

Per Gudmundsson, i Pukasström. A. h. 1621.

Hybba, Måns, i Påffuelssmålle, en dansk bonde. K. h. 1633.

Hyph, Måns (Oloffsson), i Horsshaga. U. h. 1618.

Oloff, ibid. U. h. 1618.

*Häring, Häringh, Nilss, i Genestorp. K. h. 1622—26.

*Hök, Joon, i Boatorp. A. h. 1621.

(Höök, Jöns, i Sånna. Sunnerbo h. 16——.)

Nilss, i Vigby, Moede s:n. A. h. 1622.

Inge, Pär, i Bollisnäs. A. h. 1613.

Jette, Jöns, Skogeuachtare. Kin. h. 1628.

Jute, (Anders, i Bodan. Östra h. 1602.)

Jutte, Anders, Prophoss. Kin. h. 1626.)

Juthe, Jutte, Gumme, i Blädinge. A. h. 1604—29

Jöns, i Benesta. A. h. 1613—22

Nielss, i Blädinge. A. h. 1632.

(Jutska, Elin, en dansk kåna. Östra h. 1602.)

Jötta, Sone. K. h. 1623.

Kampe, Jon. K. h. 1632.

*Karse, Karsse, Jon. K. h. 1624.

Matz, en knecht. K. h. 1622—32.

Olof. K. h. 1618

Kaasse, Gamall, en thiuff. Kin. h. 1633.

*Katt, Kaat, Carl, i Deregårdh. U. h. 1621.

Jon, i Skureboda. K. h. 1615.

Kat, Jonn, i Hagaskruf. U. h. 1620.

Måns, en Landsknecht. U. h. 1625.

Kaat, Nilss, i Galtabeck. U. h. 1620—29.

[ 96 ]Katt, Per, i Tokesmule. U. h. 1615.

Pelle, en Soldat. U. h. 1624.

Swen, i Ålletorp. U. h. 1624.

Kelfue, Kielfua, Måns. K. h. 1619—22.

Kempe, Jon, i Sundslett. Kin. h. 1623.

Suen. Kin. h. 1627.

Kexe, Gudmund, i Tånga. U. h. 1631.

Måns, ibid.

Kiexe, Per, i Tånga. U. h. 1625.

(Klippingh, Niels. Sunnerbo h. 1608.)

Knagga, Carin. U. h.1630.

*Knap, Nilss. K. h. 1615—18.

Oluff, i Wäkellsångh. K. h. 1622—30.

Knapa-Pellen.

*Kop, Lasse. U. h. 1618.

Koppe, Kuppe, Jeppe. U. h. 1618.

Korne, Anders. (Moeda socken.) A. h. 1604.

Kornne. Oluff. A. h. 1630.

Svente. K. h. 1621.

Måns Swensson, mz thz wedernampnet Korna-Massen.

Kornsuen, Jonn. Kin. h. 1618.

Per, i Söby. Kin. h. 1624.

*Korpe, Arne, i Tegneby. «Han aflade medh sin hwstru 25 barn och lefde der aff 12 barn som wåre arfvingar efter». K. h. 1622.

Boo, i Wällebo. K. h. 1632.

Måns, i Nöbble. Kin. h. 1630.

Nils. Kin. h. 1630.

Per, i Gransås. K. h. 1614—32.

Korppe, Per i Alguneås. K. h. 1619.

Krak, Nils i Vlzarydh. K. h. 1630.

[ 97 ]*Krok, Carll, en förare. U. h. 1633.

Krook, Jon, i Bro, K. h. 1623.

Jöns, i Sönnansiö. K. h. 1624.

Oloff, i Nygårdh. K. h. 1625.

Per, i Nygårdh. K. h. 1614.

*Krumm, Krumma-Jonen.

*Kråck, Anders, i Pluggeboda. K. h. 1618.

Kråk, Jngell, i Skureboda. K. h. 1615.

(Kugge, Jon. Sunnerbo h. 1611.)

Kule, Börge. K. h. 1631.

Kulle, Jon, i Ekemåla. Kin. h. 1623.

Kuss, Jacob. N. h. 1614.

*Kutte, Per i Slåthra. U. h. 1614.

Per, i Suenhult. U. h. 1619—25.

Kycklingh, Per Swensson, i Bastanäs. Kin. h. 1616.

*Kyla, Jonas. U. h. 1621.

Kylle, Harald. Kin. h. 1628.

*Kåre, Jon, i Thorsås. K. h. 1616—24.

Jon, i Risinge. K. h. 1619.

(Jöns, i Yxhult. Sunnerbo h. 16——.)

Jöns, en Landzknicht. Kin. h. 1616.

Måns, i Ask. Kin. h. 1609.

Nilss, i Nöbele. Kin. h. 1609.

Khåre, Nilss, i Kråketorp. N. h. 1614.

Per, i Långesjö. K. h. 1615.

(Suen. Östra h. 1603.

Kåssa, Kirstin Trussa dotter, «huilken är af adelige föräldrar til fäderne och möderne på Öyelt i Synnerbo födh, och tå kom i ofrelss gifte medh för:de Michell Vbbasson». A. h. 1629.

Kölffua, Måns, i Tägneby. K. h. 1614.

[ 98 ]*Laghe, Mass, i Olufzbool. Kin. h. 1609.

Letta, Peer, i Torssås. K. h. 1619.

Suen, i Sellierydh. K. h. 1627.

(Liungh, Suen, i Grydzhulltt. Sunnerbo h. 1609.)

Lock, Peer, i Skeggelöse. Kin. h. 1619.

Peder, en gångseskräddare. U. h. 1624.

*Locke, Jonn, i Wissefierda. K. h. 1618.

Låcke, Jon, i Bungamåle. K. h. 1624.

Per. U. h. 1625.

Sven. K. h. 1619.

*Långh, Gudmundh, i Wegby. A. h. 1620—27.

Long, Jon, i Odensiö. Kin. h. 1619.

Jöns, i Hössiö. A. h. 1620—33.

Låre, Hans, i Tagell. Lutenantt. A. h. 1625—28.

Lätt, Lät, Läät, Måns, i Fröseke. Ländzman. U. h. 1615—24.

Jon, i Lenberke. U. h. 1625.

Löff, Jon, i Lindehult. K. h. 1622.

Jon, i Sibbamåle. K. h. 1624.

Lasse. U. h. 1618.

Måns, i Hökesmåle. K. h. 1616—18.

*Make, Anders, i Högnelöff. K. h. 1619.

Gummund, i Vekelsångh. K. h. 1615.

Jon. K. h. 1628.

Jöns, i Enga. K. h. 1615.

Jöns, i Orrarydh. K. h. 1632

Nilss, i Högnelöff. K. h. 1619.

(Moga, Peder, i Feer, Frillestadh s:n, Medelstadh h. U. h. 1624.)

Mule, Erich, i Fiskestadh. K. h. 1632.

Gise. K. h. 1625.

Löffwingh Gissason. K. h. 1624.

[ 99 ]Mule, Mwle, Per. K. h. 1614.

Peer, i Trähörne. Kin. h. 1622—24.

*Mörk, Mörck, Löffwingh. A. h. 1621—25.

Nubbe, Nubba, Nilss, ij Moaboda, Slätte s:n. A. h. 1614.

Näff, Nilss, en knicht. U. h. 1620.

*Orm, Hederlig man Her Gudmundh, i Asby. U. h. 1625.

Hans. U. h. 1624

Nils, i Väderlanda. K. h. 1615.

Per, i Greskulla. Kin. h. 1624.

Sven, i Byxholm. U. h. 1618.

Pick, Hanss. U. h. 1620.

Pijll, Mass, i Skorfvdden. Kin. h. 1616.

Plått, Hindrich. Kin. h. 1625.

Porre, Per Nillsson, en landttzknechtt. K. h. 1625.

Putt, Thomas, Feltwäbell. Kin. h. 1628.

Påman, Trufuit. A. h. 1632.

Päta, Nilss. U. h. 1619.

Pök, Nilss. Kin. h. 1623.

Olof. K. h. 1629.

Quast, Jahan, een hofmandh. N. h. 1617.

Jöns. En skielm. Kin. h. 1618.

Rake, Håkon. En knekt. A. h. 1627.

*Ram, Swen, i Dångemåla. K. h. 1622.

*Ramn, Rampn, Bengt, i Lindefelle. A. h. 1604—13.

Måns. En knekt. A. h. 1604.

Pädher, i Hångsta, Torsåås s:n. A. h. 1613.

Rase, Raase, Rassa, Måns, i Kielleflaga. U. h. 1619—31.

Rasse, Peer, i Rhås. U. h. 1618—29.

*Ring, Anders, i Tållgh. K. h. 1618. N. h. 1632.

Carll, i Bledingzholm 1583. Död, omkring år 1616. Omtalas, Kin. h. 1622.

Jon, i Diurön. 1604.

[ 100 ]*Ring, Ringh, Jon, i Frösiehult. Kin. h. 1616.

Jon, i Röswijk. Kin. h. 1624.

Joen, i Holkestorp. N. h. 1631.

«den gamble Jöns R., i Bledingzholm», omtalas Kin. h. 1622.

Jöns, i Nöbbelle. Kin. h. 1625.

Lasse, i Blidingzholm. K. h. 1621.

Måns, i Sellierydh. K. h. 1618.

Måns, i Vrixta. Kin. h. 1627.

Olof, j Åhreda. K. h. 1624.

Päder, i Wexiö. 1604.

Per, i Skeda. Kin. h. 1609.

Per, i Blidingzholm. K. h. 1621—22.

Per, i Bastenäs. K. h. 1616—28.

Per, i Årheda. K. h. 1614.

Per, i Tållgh. K. h. 1618. N. h. 1627—32.

Swän, i Bastanäsmåla. K. h. 1630.

*Rise, Rijsa, Gudmundh, i Grefuemåla. K. h. 1616—20

Måns, i Kopperemåla (Elmeboda s:n). K. h. 1618.

*Robb, Carl, i Täfflesåås. Kin. h. 1621.

Nils. «En biltogh man». K. h. 1616—24.

Suen, i Jätt. Kin. h. 1609.

Swän, i Täffuelsåss. Kin. h. 1630.

Rusare, Russare, Nilss, i Wret (Mistelås s:n). A. h. 1626—31.

Ruth, Måns. A. h. 1618.

Rijsz, Håken, i Afweskogh. U. h. 1616.

Ryss, Håkon, i Asserydh. U. h. 1620.

Jonn, en knicht. U. h. 1620.

Rijss Peter. A. h. 1626.

Rijss, Rijdz, Påfuel. K. h. 1630.

*Råå, Bencht, i Kier. A. h. 1621.

[ 101 ]*Råå, Rå, Gunne, i Opparydh. A. h. 1604.

Gunnar, i Opparid (Torsåås s:n). A. h. 1613—31.

Måns, i Opparydh. A. h. 1604.

Månss, j Wäderlanda. K. h. 1624.

Nills, i Torsåås. A. h. 1626.

Swen, i Kull. A. h. 1621—27.

Rånde, Lasse. K. h. 1616.

*Rånna, Jon, i Knussamåle. K. h. 1615.

*Räff, Abram, i Flogmyran. A. h. 1621.

Räf, Bror, i Tagel (Mistelås s:n). A. h. 1628.

Jöns, i Moeda. A. h. 1624.

Suen, i Kiällehult. K. h. 1627.

Suen, i Tagell. A. h. 1628.

*Rödh, Röe, Per, i Fägerstad. K. h. 1614—22.

Sante, Jöns, »en gammal man». Kin. h. 1628.

*Skalle, Håkon. K. h. 1618.

Per. K. h. 1620.

Suen, »som ländzman war». Kin. h. 1627

Skamper, Oluff, i Lenhofda. U. h. 1625.

*Skate, Pehr. K. h. 1624. (Skate-Pellen).

Skena, Jon, i Stolperåss (Wislanda s:n). K. h. 1616.

Skiellie, Per, i Skalleboda. U. h. 1615.

Skierping, Päder, i Tagill. A. h. 1604.

*Skött, Skiötte, Börge, i Klasnetorp, en Skerseant. A. h. 1626—27.

Skiötta, Skytta, Pär, i Klasnatorp (Slätte s:n). A. h. 1614—24.

Per, Rampnåsa. U. h. 1616—25.

Skrep, Måns. U. h. 1616.

Skråm, Lasz, i Långstörp. Kin. h. 1612—24. [ 102 ]Skulle, Måns, i Vekelsångh. K. h. 1622—27.

Per, en Landsknecht. Kin. h. 1624.

Skåning, Nielss, i Tattemåla (Sansiöö s:n). K. h. 1632.

Skåningh, Per, i Gatehultt, »en dansk man». K. h. 1615.

Peer, i Elsserås. K. h. 1620.

Suen, i Åhringzås. A. h. 1618.

Thor. A. h. 1621.

Slenk, Håkon, i Formetorp. A. h. 1622—24. Kin. h. 1624-32.

Måns, i Formetorpet. Kin h. 1609—16.

*Sneding, Måns, i Dameskulla. K. h. 1632.

Snedingh, Måns, i Giölliehult. K. h. 1621—26.

Oluff. K. h. 1616—24.

Sommar, Suen. K. h. 1629.

Soppa, Carl. K. h. 1615.

Spegel, i Torp. A. h. 1603.

Spegell, Måns, i Skorfvdden. Kin. h. 1614.

Måns, i Tiufeboda. A. h. 1622. Kin. h. 1626.

Måns, i Sånnehult. Kin. h. 1623—33.

Peer, i Skruff. En knicht. U. h. 1620.

Spole, Per. A. h. 1624.

*Spore, Jöns. En knegt. A. h. 1604.

*Sprijth, Hakon. K. h. 1626.

Starke, Jon. U. h. 1614.

Nils, i Swenshult. U. h. 1615.

Nilss, i Måcketorp. U. h. 1625—30.

Per, i Sissehultt. U. h. 1623.

Swen, i Kæsarekullen. U. h. 1615.

(Steet, Suen, i Holma. Westra h. 1630.

Stett, Peer, ibid. Westra h. 1630.)

[ 103 ]*Sterning, Måns. Corporal. N. h. 1629.

*Strängh, Per, i Dampemåla. U. h. 1623.

Stundtt, Swen. K. h. 1624.

Styre, Jon, i Wäkelsångh. K. h. 1622—24.

(*Ståcke, Måns, i Faderstårp. Östra h. 1602.)

(*Stångh, Nils, i Fhelleshult. Sunnerbo h. 1603.

Päder. Sunnerbo h. 1609.)

Stöff, Gisse, i Dansiö. A. h. 1624.

*Suart, Suardt, Jon, i Öhr. A. h. 1613—24.

Jon, i Rydh. A. h. 1629.

Suartt, Per. Kin. h. 1626.

Susing, Håkon, i Fägerstadh. K. h. 1619.

Syringh, Erick, i Lunnen. K. h. 1620.

(*Trolle, Lasse. Östra h. 1602.)

Per Håkonsson. K. h. 1618.

*Tyke, Anders. A. h. 1625.

Tycke, Per, i Kuckersmåla. A. h. 1625—27.

Tysk, Hanss, en Kiöpdrengh. U. h. 1620.

Måns, i Gåtåsa. A. h. 1622.

Nils. U. h. 1633.

*Tångh, Erik, i Elifstorp. A. h. 1613.

Tång, Jöns, i Nöbbele. Kin. h. 1616—19.

Måns, i Hiertanes. A. h. 1631.

Per, i Nöbbele. A. h. 1623. N. h. 1631.

Varg, Warg, Vargh, Anders, i Torp. K. h. 1619—24.

Peder, i Torp. K. h. 1619.

*Vdd, Per, i Sibbahult. K. h. 1622—24.

Vdde, Jöns, i Tägneby. K. h. 1615.

Vdda, Kiristin, i Tägnaby. K. h. 1627.

*Verre, Jon, en Rytter under Cnut Drakes Phan. U. h. 1615.

*Wgla, Frende, i Wexsiö. A. h. 1615.

Vgla, Markus, i Wexiö. Kin. h. 1609.

[ 104 ]*Wgla, Vgla, Marcus, i Toffta. U. h. 1616.

Peer, i Sästetorp. K. h. 1620.

Per, i Bohult. A. h. 1621.

*Whr, Vhr, Jöns, i Hösiö. A. h. 1613—29.

Jöns, en landzknicht, »är i fiendelandh på Mitho slott dödh bleffuen». A. h. 1624.

Vhre, Jon, i Brennemåla. K. h. 1620.

Winter, Erich. A. h. 1621.

Jacob, i Ingelstadh. K. h. 1626.

*Vlff, Gudmund, i Tegnaby. K. h. 1619.

Gudmundh, i Torpa. Kin. h. 1628.

Vlf, Jöns, i Nöbbele. K. h. 1621.

*Wäste, Nils, i Munckenäs. Kin. h. 1612.

*Ygge, Månss, i Wissefierda. K. h. 1624.

Yra, Nils. En rytter. En landttz knecht. U. h. 1615—19. Kin. h. 1623.

Åre, Åra-Massen.

*Öde, Per. K. h. 1615.

Sone. En landsknecht. K. h. 1615.

§25. Vid genomgående af alla dessa ättenamn, kan man icke undgå att bemärka den fornåldrighet i språkform och den enkelhet i tankegång, som allestädes i dem uppenbarar sig. Begge delarne hänvisa till en långt aflägsen bildningsperiod. Hvad sjelfa språkformen beträffar, erbjuder hon stundom svårigheter; men jemväl åtskilligt af interesse. Äfven der vi icke äro i stånd att bestämdt tyda ordets ursprungliga mening och begrepps-innehåll, skönja vi dock af sjelfva språkfärgen, att det måste ha uppvuxit ur rent nationel grund. Man älskade korta, en- eller två-stafviga namn, med en uttrycksfull och skarpt [ 105 ]utpreglad ljudbildning. Många af dessa namn klinga som svärds-hugg, och i de flesta röjer sig något af det stolta, högburna alfvar, som en gång utmärkte den gammal-nordiska kämpa-tiden.

Hvad beträffar namnens mening och betydelse, så är denna vanligtvis mycket enkel. En del namn hänvisa på menniskan under olika åldrar och lefnads-förhållanden, såsom: Faje (ɔ: gammal gubbe), Gosse, Bror, Bonde, Dräng, Kornsven, Skytte; eller på ättefadrens främmande härkomst, såsom: Jätte, Kämpe, Gyding (ɔ: en man från Göinge härad), Skåning, Jute, Däning, Danske, Garp, Tyske, Frank; eller på härkomst från någon viss ätt, utmärkt genom afledningsändelsen -ing, såsom: Beting, Bleding, Bökling, Ejsing, Fläding, Fösing, Hulling, Häring, Kamping, Klobbing, Kopping, Kunning, Käring, Miding, Nisting, Rönning, Sneding, Spåning, Sterning; eller på någon utmärkande själs- eller kropps-egenskap, såsom: Bister, Grim (ɔ: grym), Hård, Sträng, Bjesse, Krumm, Lång, Mager, Lätt, Starke, Tjock, Bred.

Andra bemärka ovättar och onda väsen, såsom: Trolle, Puke, Gast, Bruse, Drake.

Andra utmärka något djur, såsom: Björn, Ulf, Varg, Bjur (ɔ: bäfver), Basse (ɔ vildsvin), Räf, Katt, Mård, Gylta (ɔ: ung sugga), Gris, Gräfling, Bagge, Kruse (ɔ: gumse) Bock, Get, Fåle, Elg, Hjort, Rå, Hare, Svan, Korp, Ramn (ɔ: korp), Hök, Uggla, Kråka, Skata, Måk, Hane (ɔ: tupp), Höna, Kyckling, Elling (ɔ and-unge), Hjerpe, Dufva, Gucke (ɔ: gök), Orm, Bose (ɔ: huggorm), Geting, Fisk, Gädda, Ruda;

eller delar af djur, såsom: Labb (ɔ: björn-tass), Ram, Fot, Skalle, Mule, Näf.

[ 106 ]Andra åter äro tagna ur vext-verlden, såsom: Bladge, Blomme, Barke, Buske, Gran, Gransko, Borre (ɔ: kotte), Knagg, Hult, Löf, Korne, Ris, Stubbe.

Andra beteckna helt enkelt en färg, såsom: Hvit, Svart, Mörk, Brun, Röd, Gul, Bläse, Broke, Letta (ɔ: färg).

Andra äro hemtade från vindar och års-tider, såsom: Vinter, Froste, Kyle, Sommar, Weste, Kåre.

I andra återfinnes slutligen begreppet om vapen, dryckes-kärl och olika slags redskap, såsom: Hielm, Hätta, Plåt (ɔ: harnesk), Brand (ɔ: svärd), Udd, Pik, Pil, Kölfva (ɔ: klubba), Ljunge (ɔ: knif), Spåre; Kåsa (ɔ: ett slags dryckes-kärl), Holk (ɔ: kärl af urholkadt träd), Bunge (ɔ: bunke), Bola, Bulla (ɔ: bulle, liten bägare); Skepp, Båt, Krabbe (båt-ankare af en kort granstam med utstående qvistar), Styre (ɔ: kort åra): Tång, Bill, Dubb, Kälfva (ɔ: sqvalt-qvarn), Ring, Spegel, Spole; Klipping, Penning; Balk, Bank, Bänk, Black, Flake, Staf, Stocke, Stång, Raft (ɔ: lång, böjlig stång), Stolpe, Knap, Krok, Krampe, Tjuga (ɔ: klynna), Kugge, Kule, Rake, Skulle, Tanne (ɔ: fackla af tjär-ved) o. s. v.; utan att här tala om det stora antal namn, hvilkas grundbetydelse ännu är obekant eller osäker.

Den idé-krets, inom hvilken de gamla Wirda-ätterna valde sina nanm, var således ej serdeles omfattande, och hufvudsakligen likartad med hvad som en gång förekom hos våra äldsta svenska adels-ätter. Man älskade företrädesvis sådana konkreta begrepp, som kunde återgifvas i en enkel heraldisk bild. Föga tvifvel lärer väl ock kunna uppstå, det ju större delen af dessa namn en gång varit i bild återgifna å egarens sköld. För vår del antaga vi obetingadt, att [ 107 ]ätte-namnen i allmänhet hänvisa till egarens sköldemärke, och erindra oss dervid berättelsen hos Saxo Grammaticus, om konung Frode Fredegodes i Danmark lagstiftning, hvari bland annat stadgades, att »ho som i striden slår sig fram före sin höfvitsman, vare fri, om han är trälboren: är han en af allmogen, gifves honom sköld och hjelm». Efter vår åsigt innesluta således dessa namn minnet af uråldriga wärendska kämpa-slägter ifrån hedenhögs, så vida icke snarare hela den inträngande Wirda-stammen ifrån början uppträdt såsom en adels-kast, gentöfver den äldre gotiska befolkningen, — och de tillhöra den äldsta bildningen af svensk hednisk krigare-adel. Denna vår åsigt vinner stöd deraf, att åtskilliga af dessa urgamla ätter sednare historiskt uppträda i vårt land, såsom kända frälseätter. Vi påminna blott om namnen: Bagge, (Bark), Bas, Bet, Bonde, Brose, Bruse, Bunge, Båt, Djekne, Drake, Dud, Duse, Flyge, Gad, Galle, Gedda, Get, Gylta, Hierne, Hiort, Holk, Hård, Hätta, (Ihre), Krabbe, Kruse, Kyle, Kåse, Käring, Puke, Räf, Röd, Skytte, Slatte, Sommar, Stocke, Svart, Trolle, Ulf, Uggla m. fl., bland hvilka några till och med ännu återfinnas å svenska riddarhuset. Bland de öfriga träffas åtskilliga, såsom ännu tillhörande urgamla, till en del berömda ofrälse ätter. Vi anföra exempelvis namnen: Arpe, Billing, Bjur, Bock, Brun, Dubb, Dufva, Gräfling, Göding, Hane, Hjelm, Hult, Humble, Häger, Hök, Korp, Krok, Kåre, Kämpe, Lång, Mörk, Ramn, Ring, Spole, Staf, Stolpe, Winter m. fl. Återstoden har under de sednare århundradena småningom bortblandats och försvunnit. Men om vi sålunda fasthålla, att dessa ätter samfäldt ifrån början [ 108 ]tillhört en hednisk kämpa-adel, som efteråt dels ingått i den yngre rusttjenst-adeln, dels blandat sig med folket, så finna vi, att adelns första uppkomst i vårt land, såsom annorstädes, varit naturligen grundad i uråldriga stamförhållanden. Sjelfva närvaron till en så hög grad af ett sådant element, samt de dermed förbundna minnen, föreställningar och fördomar, har då icke kunnat undgå att mäktigt inverka på hela Wärends-folkets lynne och bildningsgång. Man behöfver ock ej länge studera detta folk, för att finna, huru djupt i dess allmänna medvetande har inträngt känslan af uråldriga och ädla anor, vare sig än att dessa anor icke få sökas närmare, än vid den stora folk-vandringen och vid tiden för landets första fasta bebyggande.


______________

  1. Tillhör H. Maj:t Konungens samling. — Elfve-kor omtalas likaledes i gamla skånska folksägner.
  2. M. G. Crælius, Beskrifning om Tunaläns, Sefvedes och Aspelands härader, sid. 134.
  3. För jemförelse skull meddela vi här en teckning äfven af de gammaldags skepp eller båtar, som ännu förekomma å sjön Bolmen i Finveden och å sjön Sommen i N. Småland.
    Skepp på sjön Bolmen i Finveden.
    Skepp på sjön Sommen i N. Småland.
  4. Vid Göta rikes norra gräns förekomma Jordkulor i Krokeks socken på Kolmorden. Inom Svea land finnas de mera allmänt, ända upp till Grangärde sockens Finnmark i Dalarne. I Mora socken möta de s. k. Socken-Lapparne med kåtor ofvan jord.
  5. Köpenhamns Univers. Bibliotheks codex in 4:o sign. 35, gammal signatur 82).
  6. Rääf, Beskrifn. öfver Ydre härad, s. 14. — Jfr. Linnæi Skånska Resa, ss. 48, 58, 353. — Linnæi Gotländska Resa, s 312.
  7. Jfr. Sylvander, Qvartals-Skrift uti Landthushållning för Kalmar Län (Kalmar 1855), s. 40.
  8. Hos Duchèsne, Script. Hist. Normann.
  9. Kalm, Westgöt. o. Bahusl. resa, s. 59. Afzelius. Sv. Folk. Sagohäfder I. s. 104, o. fl. st.
  10. Denna landremsa afstods på 1600-talet till Konga härad, vid en tvist om ett dulga-dråp. Den i söder derom belägna gården Björkeryd räknas ännu till den ofvanför liggande Jäts socken.
  11. Jfr. Crælius, Beskrifn. om Tunaläns, Sefvedes och Asbolands härader, s. 446 o. f.