Sida:Wärend och Wirdarne del 2.djvu/500

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
XXIII
TILLÄGG OCH ANMÄRKNINGAR.

Långrumpan är här en gammaldags omskrifning för att beteckna katten.

Haren vystade på och sprang och sade*.

»jag är inte så mycket på tale.»

För han gör inte något ondt och blir derföre litet omtalad.

Liknande sägner förekomma äfven i öfra Sverige. Det heter således om hästen, att när han kunde tala, begärde han att han »aldrig skulle få oskakadt hö».

Äfven sade han till menniskan:

»du lassar och jag drar;
det får du svara på domedag.»

(Jemtland).

Björnen sade:

»jag vill hellre rifvas med tolf män
än med två bröder.»

(Jemtl., Herjed., Ångermanl.).

På den tiden när allting kunde tala, gingo foglarne tillhopa, för att se alla örter, som finnas på jorden. När de så kommo till gräsen, voro alla foglarne nöjda, utom svalan; hon kunde inte tåla gräset lin, efter som alla nät och snaror göras af lin. Men en liten fogel, heter ring-ärla, tog linet i försvar. När så ring-ärlan fick medhåll af de andra foglarne, sade svalan:

»då flyr jag under menniskans tak
och aldrig trampar jorden med min fot.»

Derföre bygger svalan än i dag sitt näste vid husen och trampar aldrig med sin fot på jorden. (Jemtland. Herjedalen).

Enligt folksägen ifrån Upland, sade svalan när hon kunde tala:

»den som rör mitt bo,
han skall mista sin ko.»

Men Ärlan sade:

»den som rör mig,
han skall mista sig.» —

När djuren kunde tala, sade fåret:

»klipp all min ull;
men jag vill ha mössan qvar.»

Allt sedan klipper man aldrig ullen som vexer på fårets hufvud. (Ångermanland).

Hästen bad de skulle köra honom svettig på jula-dag. (Ångermanland).

Ohyran sade:

»potta och lut tål jag väl;
men badstu-röken inte.»

(Ångermanland).