Lusen sade:
»skållar du mig i lut,
blir jag åtta dagar sjuk
och sedan värre.
Men för badstugan är jag rädd.»
(Herjedalen).
Af den gamla djur-fablen bibehålla sig ännu hos vår svenska allmoge ett antal traditioner. Vi meddela här några hithörande sägner, alla upptecknade i Småland, så vida annat landskap icke finnes serskildt angifvet.
Bocken stod en gång och drack, och fick dervid se sina horn i vattnet. Då sade han för sig sjelf: »inte har jag trång att bli rädd för vargen! Jag har inte visst förut att jag hade så stora horn». Men vargen stod bakom och hörde hvad han sade. »Hvad är det som du talar?» sade vargen. Då blef bocken rädd och svarade: »Åh det är inte att rätta sig efter. En (ɔ: man) pratar så mycket när en dricker.»
Gräshoppan kom om vintren till myran och begärde kosthåll. Myran sade:
»hvad gjorde du i somras, me’ns jag drog?»
Gräshoppan svarade:
»jo, jag spelade för bonden, me’ns han slog.»
Myran sade:
»ja, så gå till bonden, får han föda dig!»
Haren grufvar sig om vintern, när det är kallt, och säger:
»Hu, hu, hu!
kommer till sommaren vill jag bygga mig hus!»
Men när det blir sommar, ändrar han sinne och säger:
»hus i hvar buske!» —
Gräflingen drager tre foder till sitt hide, och det skall vara till kost på jula-dagen. Men när han kommer hem, så äter han upp dem. För han vet inte när jula-dagen är.
Skrikan gömmer nötter. För att hitta dem, tager hon märke på molnfläcken. Men molnet går sin väg, och så vet hon inte hvar hon har nötterna.
Dufvan skulle lära skatan att gå. Men när skatan hade gått några fjät, ropade hon:
»nu kan jag!»
och med detsamma hoppade hon till på sitt gamla vis. Så skulle skatan lära dufvan att bygga bo. Men när dufvan hade lagt några qvistar, ropade hon:
»nu kan jag!»
och gjorde sedan på gamla viset. Och dervid stadnade det med lärdomen för dem begge två.