När kon kalfvat, gifver man henne hö genom tre hål på vrångan (afvigsidan) af grepen, så blir hon sedan inte mjölkstulen.
När kalfven dricker första gången, så skall han dricka på knifven, d. v. s. man lägger en knif i mjölk-byttan. Sedan ha troll och gastar ingen magt med honom.
Blir mjölken seg, så slår man litet deraf på fähus-tröskeln och hackar deri med en yxa (stål). Det hjelper. (Willstad).
§ 85. På grund af den uråldriga mythiska föreställningen,
att mennisko-väsenet efter döden förvandlas till
djurväsen, och företrädesvis till en orm eller drake (§ 113),
blef ormen ifrån äldsta tid betraktad af våra förfäder med helig
vördnad. Vi träffa derföre drak-slingan eller ormslingan, såsom en
vanlig sinnebild på hedendomens minnesmärken och synnerligast
på dess graf-vårdar. Äfven redskap af flerehanda slag erhöll denna
symboliska form (jfr. § 143). De forntida krigs-skeppen bygdes
gerna till likhet med en vingad drake, hvaraf namnet drake eller
drak-skepp. Den ännu bibehållna svenska örlogs-flaggan är
likaledes ifrån början ett drakhufvud med gapande käftar
och klufven tunga, således en rent hednisk sinnebild, senare
christnad genom ett deri tecknadt kors. Äfven på vindflöjlar ifrån
äldre tid återfinna vi drakhufvudet, och hofdamål af jern, uppsatta
på ätta-högarne å gamla kyrkogårdar i Wärend och Finveden (f. ex.
i Rydaholm), äro vanligen upptill prydda med ett krönt
drakhufvud. Till och med krämaren upphängde den flygande
draken, såsom en välbekant sinnebild, öfver sin disk, såsom allmänt
förekom ännu för trettio år sedan i staden Wexiö.
I sammanhang med dessa gotiska folkbruk, hafva icke blott ormar i allmänhet blifvit af ålder ansedda för heliga, utan serskildt tomt-ormen eller snoken varit föremål för en egen kult, erinrande om den orientaliska fetisch-dyrkan. Man såg nemligen i detta djur ett slags hus-gud, eller ett skydds-väsen som förde lycka till huset; ifrån början otvifvelagtigt på den grund, att snoken var en uppenbarelse af ättens aflidna förfäder, hvilka i ny skepnad gästade hos sina fränder och bringade dem lycka i deras husliga lif.
Hela denna uppfattning, först tillkommen i en aflägsen mythisk tids-ålder, och så ytterst främmande för vår tids föreställningar, har med en förundransvärd kraft förmått bibehålla sig icke blott i Wärend, utan ock i åtskilliga andra delar af vårt land. I ett kalfskinns-bref från Bankekinds härad i Östergötland, af d. 20 Jan. 1378, finna vi således ett mans-namn, Viormber, som häntyder på ormens forntida helighet. Olaus Magnus (III: 1), på tal om Letternas vidskepliga bruk att göra de icke giftiga ormarne till föremål för en helig dyrkan, anseende dem för
