Hon låts’ hon vill inte;
men hon vill så gerna,
så gerna.»
eller
»Pigan och drängen
på ängen.
Fy skäms!»
Kleran (Trasten) har många läten och kan härma alla språk, så när som ordet oxa-tiste; det hänger hon sig för. Hon klagar på vallheren, som klättrat upp i trädet och tagit hennes ungar. Hon säger:
»Vallheren, den tjyfven,
den tjyfven!
Han klyfver och klungrar,
stjäler mina ägg och ungar.
Ge gossen lite spicke-kött!
Se, han sliter!
Gif’en knifven!
Se, han gråter,
för han skall bära en skäppa råg!
När jag var liten, liten,
och tjente hos fröken på Lamhult,
bar jag sju tocka (ɔ: sådana),
sju tocka.
Tirre!
Enligt en uppteckning ifrån Finveden (Hångers s:n), sjunger Kleran:
»Sakris på Räfhult,
liten och leder.
Drängen ärj
och pigan harfvar.
Kör till renen!
Kör till renen!
Pusta!»
En hithörande tradition på Gotland förtäljer om Kaul eller Alle-foglen, att han sjunger så sorgelig:
»Alle sma fuglar kumba till lands;
men ja kumber all - lall - alldri.»
§ 84. Ibland sjåsor eller vidskepliga bruk, hvilka ännu blifva iakttagna till skydd för djurväsenet emot onda tydor och förgerning, anmärka vi följande:
När någon har köpt sig en ko, skall han straxt leda henne tre gånger omkring en jordfast sten.
För att kon icke må trå (ɔ: trängta), tagas hår af hennes öron och svans och knytas omkring dörra-gångjernet.
