När vi således öfverallt i gamla rim-krönikan finna svenskarne omtalade under namn af vplenzke (likasom österleningia i nya rim-krönikan betyder Finnar), kunna vi häraf sluta, att författaren varit bosatt i någon del af Göta rike.
§ 136. Af de nötta spår, som vi på detta sätt sökt följa genom den sydsvenska sägnen, ledas vi till den meningen, att Göta rike, redan i den aflägsna sten-åldern, varit befolkadt af tshudiska och lappska stammar, stående på en låg grad af mensklig odling. Dessa stammar blefvo senare af en gotisk invandrings-ström undanträngda åt norr; men spridda lemningar bibehöllo sig i våra djupa skogs- och bergs-trakter, och hafva först långt fram i en historisk tid fullt blandat sig med landets gotiska befolkning.
Denna äldsta gotiska befolkning, som allmänt nyttjade redskap af sten, men redan kände bronsen, och som ifrån österländerna medfört en asiatisk sol-dyrkan, har först inträngt i vårt land ifrån söder, och, längs hafs-kuster och vatten-drag, småningom bredt sig uppåt, öfver stora delar af Skandinavien. Senare gotiska invandringar, kommande allt mera nordligt, öfver Östersjön och Alands haf, och slutligen bestående af högre odlade stammar som kände jernet, gåfvo dock framdeles åt denna äldre gotiska folkvandring en motsatt riktning, och vållade stora utvandringar åt söder, der de skandinaviska goterna, förenade med de tyska goterna, slutligen kastade sig öfver det romerska verlds-väldet. Hågkomsten af dessa rörelser hos de gotiska folken fortlefver ännu, i folk-sägnerna om den väldiga Huna-här och om Hune-smeds tåg till Romara-port.
