Sida:Wärend och Wirdarne del 2.djvu/63

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
54
NÄRINGS-FÅNG.

skog-snufvan, på någon sten eller stubbe i skogen. De fingo på detta sätt en sådan jagt-lycka, att de kunde skjuta så mycket de ville. I Dalarne heter det om skogs-jungfrun, att hon emottager gåfvor; men icke ur blotta handen, utan hvad man vill gifva, måste man först lägga ifrån sig. Således äfven här ett offer. En kolare, som gaf henne ett silfver-mynt, fick dagen efter skjuta två björnar. Samma folktro är ock gängse i Helsingland. En jägare, som mötte skogs-jungfrun, lade mat åt henne på en stubbe. Då sade hon: »i morgon skall du få skjuta min största galt». Dagen efter fick jägaren skjuta björnen.

I alla dessa sägner äro skogs-trollen ännu fullt igenkännliga såsom rena natur-vättar. Men de antaga i andra sägner allt mera mensklig gestalt, och framträda slutligen såsom individer af det gammalnordiska jägare-folket. Det är således i Wärend ett gammalt tal om trollen, att de kunde samla till sig skogs-fogeln oeh villebrådet, och att, när troll-käringen gick ut och blåste i sin pipa, så blåste hon till sig fjär-hanar och harar, och hvad slags djur hon ville. Äfven heter det, att trollen hade vissa tjädrar och harar, som ingen måtte skjuta. Sådana tjädrar få namn af troll-tuppar. En man, som var ute på tuppa-lek vid Örnsås, i Dannäs socken, sköt en tjäder. Vid fogeln föll, kom der fram en troll-unge med pels på sig, och tog tuppen. »Låt bli tuppen!» sade skytten. »Nej, det är mors tupp», svarade trollungen, och dermed försvann hon. — Trollens harar heta likaledes troll-harar, och längre fram berga-harar, såsom tillhöriga berga-folket eller berga-käringarna. I Bohuslän får gräflingen af samma skäl