namn af berg-svin. En man, som en morgon var ute på gräfsvins-jagt, hörde berga-käringen ropa ur berget:
»om du tar min grimmeta so,
så tar jag din grimmeta ko».
Allt som skogs-trollen på detta sätt småningom förvandlas till individer af ett menskligt, ehuru främmande slägte, förändras ock i sägnerna förhållandet emellan dem och folket. Det heter således i den yngre sägnen, att de gamla skyttarne fingo lycka till sin jagt, genom att ställa sig väl med trollen eller genom att hålla till med skog-snufvan. Otaliga hithörande berättelser äro ännu gängse i vårt land, och i Wester-Dalarne heter det än i dag om den som får mycket vildt, att han är bekant med skogs-rånda. Denna senare omtalas härvid, likasom i den äldre Wärends-sägnen (jfr §§ 49, 70) icke såsom en mythisk natur-bild, framtill fager och baktill som en rutten stubbe, utan såsom en ur sägnen lånad troll-qvinna, klädd i skinn-pels och med hängande bröst, så långa, att när hon springer, kastar hon dem öfver axlen.
Att hela denna folk-tro om skogs-trollen, såsom rådande öfver skogens djur och gifvande lycka till jagt, innerst gömmer en hågkomst af de gamla trollen, såsom jägare-folk, blir tydligt af ett annat, ålderdomligt sägen-drag. Det är nemligen gammal folk-tro i Finveden, att den som vill bli rätt snäll skytt, han skall söka skogs-trollen och af dem lära skjuta. Likaledes heter det i sägner från Södermanland, att det fordom funnits skyttar, som lärt sin skjut-konst af berga-trollen. Samma
