huruledes han »var ganska begifven på jagt och hade många jagt-hundar. Mycket var han begifven på att skjuta hjortar, och ville helst med sina egna händer fälla dem. Hvarföre ock ingen fick dem försöka och skada, förr än konungen hade först gjort sitt dertill, ock red han vida om landet på de orter han mest hörde att sådana djur höllo till». Äfven lefde på samma tid sägnen om huru konung Ale hade »flere hökar, som alla väl afrättade voro». Under medeltiden var ock jagten med hund och falk adlens käraste sysselsättning, hvaraf det gamla ordspråket, att »det rider inte hvar man med hök på hand». Slutligen blef jagt-rätten ordnad genom serskilda lagar, då rätten att jaga det ädlare villebrådet förbehölls åt de privilegierade klasserna. Detta ädlare villebråd bestod förnämligast af de olika arterna af hjort-slägtet, hvilka derföre i medeltidens jagt-språk ensamt få namn af djur, såsom Elg-djur, Hjort-djur, Rå-djur, och samtliga inbegripas under den allmänna benämningen Hög-djur. Adeln höll, ännu vid början af 1600-talet, serskilda djura-skyttar å sina sätes-gårdar, och vi finna af domböckerna, att orden djur och djure-skjutning ännu på denna tid alltid tagas i samma inskränkta betydelse. Enahanda var ock förhållandet med ordet fogel, sjö-fogel, skogs-fogel, fogla-lek, fogel-jagt, som på lika sätt i jagt-språket inskränktes till blott de fogel-arter, hvilka serskildt egnade sig för den ridderliga falk-jagten.
§ 139. Jagt och fiske äro i grunden ett och samma närings-fång, ehuru i olika användning; de tillhöra ock begge ett och samma primitiva
