odlingsskede. Det gamla nordens troll voro derföre, likasom fiskare-Lapparne än i dag, på en gång jägare och fiskare. De gjorde af sådan anledning regelbundna årliga flyttningar; om våren till sjöar och hafs-kuster, för att fiska, och om senhösten till skogarne, för att jaga på snön.
Spår af dessa urfolkets enkla lefnads-vanor äro ännu märkbara i den nordiska folk-tron. Hafvets och vattnens natur-vättar, Haf-frun och Sjö-råt låna således ofta drag af de gamla trollen, med hvilka de i folksägnerna mångfaldigt förblandas. När Haf-frun än i dag visar sig på hafvet eller på våra större sjöar, far hon, såsom trollen, alltid emot vinden. Sjö-rå’t råder öfver fiskarne i sjön, och gifver god fiske-lycka åt den som i vattnet nedlägger en knappnål, penning, eller annat offer. Hela föreställningssättet om denna natur-vätte öfverföres dock tillika på skog-snufvan, äfvensom på skogs- och berga-trollen, om hvilka det heter, att de råda icke blott öfver djuren i skogen, utan ock öfver fisken i sjön. Gamla fiskare troddes ha fått sin fiska-lycka, genom att hålla till med skogs-frun eller genom att pläga umgänge med berga-trollen. I Wester-Dalarne visar sig skogs-rånda äfven vid fiske-sjöar, talar vid folk och gifver dem lycka till fiske. En man i Helsingland underhöll förbindelse med skogs-frun; och begärde af henne, till lön för sin kärlek, icke villebråd, utan fisk, nemligen tolf pund tolf-åriga aborrar. Dem fick han; men de voro små som finger-ändar, efter aborren, enligt folk-tron, växer så ytterst långsamt. En annan fiskare, ifrån Södermanland, låg jemnt ute på sjön, och fick så mycket fisk han någonsin
