Sida:Wärend och Wirdarne del 2.djvu/95

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
86
NÄRINGS-FÅNG.

hette han gångare, och man har deraf till ordspråk, att »det är ondt göra gammal häst till gångare».

Svinet, såsom hus-djur, tillhör äfven den gotiska perioden och omtalas redan i de uråldriga folksägnerna om gudarnes vandringar. En sådan sägen, upptecknad i Wärend, vet berätta om huru Sante Per och Pocker skall hafva svin ihop på ållon-skogen. Men Pocker glömde att märka sina svin. »Det gör ingenting», sade Sante Per, »för jag märkte dem som höra mig till, med en knut på svansen». När så hösten kom, hade alla svinen knut på svansen, så när som en stackars refling, som hade ohyra, och den fick Pocker taga på sin lott vid bytet.

Det tama svinet synes deremot icke hafva förekommit hos de nordiska urfolken, och när troll-sägnen någon gång talar om berg-svin, menas dermed uttryckligen den vilda gräflingen. När man således någon gång funnit svin-betar i gång-grifter från den äldre sten-åldern, böra dessa efter all anledning hänföras, icke till det tama svinet, utan till det fordom i vårt land förekommande vilda svinet, bassen, vild-bassen eller vildbesten. Vi sluta härtill, äfven från den omständigheten, att lemningar efter tama svin icke förekomma i de schweiziska pålhusen, förr än fram i den yngre sten-åldern och brons-åldern.

Till hvilket species de äldre svin-racerna i vårt land böra hänföras, är ännu oafgjordt. Vi veta dock, att medlersta Europa egde två vilda arter svin ännu i den yngre sten-åldern; nemligen en större art, det vanliga vild-svinet, samt en mindre art, som får namn af kärr-svinet (Sus Scropha Palustris).