Huruvida begge dessa arter äfven uppträdt i vårt land är för förf. obekant.
Småland har långt fram i senare tid haft en högst betydlig svin-afvel, så länge lagstiftningen ännu skyddade eken, boken och andra bärande träd. I Hångers by i Östbo finnes än i dag ett gammalt loft, på hvars väggar synes en salt-rand, efter fläsk, som i forntiden der blifvit nedsaltadt å sjelfva golfvet. Äfven visa de gamla domböckerna, att man i Wärend, ännu i början af 1600:talet, släppt stora svina-hjordar på ållon-skogen, af hvilka jord-egaren tog hvart sjette svin i lega. År 1624 hade en kapiten, boende i Kinnevalds härad, »skipat taga svin på skogen — 100 stycken». År 1619 uppkom tvist emellan bönderna på Sirk-ön (i sjön Åsnen), om de främmande svin, som blifvit insläppta å deras gemensamma ållon-skog. Det utreddes då, att Simon i Rotahult hade för sitt halfva hemman intagit nittioåtta svin. Knut på Sundslätt hade intagit nästan samma antal, nemligen etthundra fyra svin. Men grannen Sven öfvertygades att ha gjort de andra bönderna förfång; han hade nemligen för sin del intagit svin, »öfver trehundra stycken».
Det tama svinet får i Wärends-målet olika namn. Grisen heter panke, grisa-panke eller kutte, grisa-kutte. Års-gammal blir suggan kallad gylta, och två år gammal, so. Fargalten heter orne, och en blott till hälften utskuren galt, gasse. I tilltal heter svinet Tyke, Tyka-so eller Naske.
Hanen eller tuppen, som i folktron är solens fogel och ännu anses för helig (§ 85), har slutligen såsom hus-djur följt de sol-dyrkande goterna från
