Sida:Wallmark Forvaltningen 1809-1838.djvu/104

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
28
K. M. Berättelse till 1809 års Riksmöte.

likväl länge dröjde, dels i anseende till de af årstiden försvårade kommunikationerna, dels i anseende till det ovanliga framställningssätt, som utmärkte Svenska Hofvets underhandlingar. Ty, äfven denna Sveriges enda återstående bundsförvandt blef icke fredad för mer och mindre allvarsamma misshälligheter, härrörande dels, som förut omförmäldt är, från skiljaktig öfvertygelse om sättet att uppnå ett gemensamt syftemål, dels under senare tider, från allt mer utsträckta fordringar af kraftigare bistånd. Engelska Befälhafvare och Sändebud blefvo mer än en gång personliga föremål för ett misstroende eller ovilja, som understundom var nära att till brytning emellan sjelfva Hofven öfvergå. Slutligen, och då Engelska Regeringen, jemte vägran, att öfver ett visst belopp sträcka de omtvistade subsidiesummorna, bestämdt yttrat, det den, långt ifrån att vilja hindra Sveriges enskilta fred med sina fiender, fast mer tillstyrkte denna fred, så vida den utan uppenbar oförenlighet med Stora Brtttanniens intressen kunde afslutas; och då dertill lades den förklaring: att England icke ingick uti Svenska Regeringens föresatts att aldrig sluta fred med Frankrikes nuvarande Beherrskare, upptogs dessa meddelanden på ett sätt, som satte hela Riket i häpenhet och förundran. En allmän embargo anbefalltes[1] uppå alla i Svenska hamnar varande

  1. 24 Februari 1809.