derneslandet. Snart förkunnade ryktet[1] deras antågande till hufvudstaden. Vid nyheten derom fattade Konungen det beslut att öfvergifva Stockholm, med anmaning till den Kongl. Familjen, med befallning till de fleste Rikets Embetsmän, att Hans Maj:t åtfölja. Förgäfves gjordes föreställningar emot denna olyckliga föresats[2]. Garnisonen blef beordrad att aftåga, alla förråder skulle bortföras, hufvudstaden, utan någon med tillräcklig myndighet försedd Styrelse, åt oberäkneliga öden öfverlemnas. Allmänna bestörtningen nådde sin höjd, då Fullmäktige i Rikets Ständers Bank ej allenast blefvo uppmanade att, till föregifvet bevarande af Bankens säkerhet, ifrån hufvudstaden föra, att åt äfventyren af en flyttning i sådana omständigheter öfverlemna denna Nationens heliga tillhörighet, denna borgen for allmänt och enskilt väl, utan dertill antydde att, såsom lån utan säkerhet, utlemna en högst betydlig del af Bankens redbarheter, eller, som orden i Konungens skrifvelse lyda: “penningar till så stort belopp, som möjligen kunde förskjutas.” Fullmäktige vägrade ståndaktigt en åtgärd, som stridde emot Rikets Ständers tydliga föreskrifter; och hvad Bankens säkerhet beträffade, ansågo de den bäst bevarad under samma vård, af hvilken hufvudstadens trygghet skulle bero. Fullmägtige,
