från de grundsatser, hvarpå Sveriges Statsförfattning är uppförd. Den medgaf icke införandet af en förhatlig envåldsmakt i Norrige, hvarigenom Sveriges frihet alltid varit hotad, och vid jemförelsen af båda Folkens rättigheter, en oundviklig söndring dem emellan förr eller senare hade uppkommit. Norrmännen hade således i Sveriges grundlag den säkraste borgen för deras egen, och Kongl. Maj:t kan, med liflig känsla af hvad Sverige ägde rätt att fordra och Norrige att hoppas, samt med lugnt medvetande af sina afsigters renhet, yttra, att, om meningen varit att pålägga Norrmännen ett förhatligt ok, och de då rest sig att mota förtrycket, hade de, hos hvarje redlig Svensk man, funnit den säkraste af deras bundsförvanter.
Kongl. Maj:t öfverlemnade sig länge åt det ljufva hopp att, utan någon blodsutgjutelse, tillvinna Sig ett Folk, hvars lycka Konungen endast eftersträfvade att befästa; men slutligen måste han gripa till vapen, då ingen fredlig överenskommelse, genom ett fortfarande misskännande och en förhållen upplysning om Konungens afsigter, var att tillvägabringa.
Kongl. Maj:t gick Sjelf att, jemte Kron-Prinsen och Hertigen af Södermanland, dela med Svenska Arméen och Flottorna krigets faror, ej i afsigt att vinna någon ny lager, men för att, från ett närmare håll, bjuda fred och försoning. Att detta olyckliga inbördes krig, i alla dess rysliga följder
