98
hvilka påminde Waverley om en vers, som anföres af Edgar i Kung Lear; och Rosa uppmanades att sjunga en gammal ballad, hvari detta ämne behandlats af någon bypoet,
Som, okänd och ej förd i ryktets famn,
Besjungit andras, men ej eget namn.
Mildheten i hennes röst och det okonstlade behaget af hennes sång gåfvo ministrelens poesi allt det uttryck, han kunnat önska, och som den i så hög grad saknade. Jag nästan tviflar på, att den, beröfvad dessa förmåner, kan lisas med tålamod, ehuru jag misstänker, att följande afskrift blifvit något förbättrad af Waverley för att passa för deras smak, hvilka ej torde tycka om obemängd fornhäfd.
S:t Swithins stol.
Allhelgonaqväll, då till hvila du går,
Se till, att ditt läger välsignelse får;
Radbandet och korset du signe det med —
Ditt Ave då sjung och ditt Credo se'n bed.
Allhelgonaqväll rider trollpackan kring,
Om henne tätt sväfvar dess följe i ring;
I lugn eller storm — lika godt, hon då far,
Om natten är mörk, eller månljus och klar.
Med håret af daggens perlor besatt,
Stolts borgfrun på Swithins stol sig nu satt;
Hon bleknat om kind, men beslutsamt ändå
Hon talar, och lugnt blicka ögonen blå.
Hon mumlar besvärjelsen, full utaf hot,
Som Swithin sagt ut, då med naken fot
I natten han gick, hvarvid trollpackan vred,
Men lydig hans vilja, snabt sänkte gig ned.
Ho djerf på Sanct Swithins stol dröjer qvar,
När skräckfulla hexan i nattluften far,
Han mane då henne och frågorna tre
Fritt göre han henne, och svar skall hon ge.
Baronen drog bort med kung Robert till strid.
Tre år har han varit från hemmets frid;
Om väl eller ve ej ett budskap det kom,
Och borgfrun det lyster att veta derom.
Hon ryser, då hexan hon manat till slut —
Månn' ugglan det är, som nu höjer sitt tjut?
Det ljudet, emellan ett skrik och ett skratt,
Månn' neckens det är i den kolmörka natt?
