112
vägen. — Ack, hvad skall det väl bli af oss!» Här tappade den stackars Rosa helt och hållet modet och utbrast i en ström af tårar.
Baronen inträdde i det samma och började förebrå henne med större stränghet, än Waverley någonsin hört honom använda mot någon menniska. »Det är ju en riktig skam», sade han, »att du skall visa dig för en adelsman i ett sådant ljus och att du gråter öfver en drift hornboskap, liksom du vore dotter till en förpaktare i Cheshire. — Kapten Waverley, jag måste utbe mig af er en gynnsammare uttydning af hennes smärta, hvilken torde endast härflyta af att hon ser sin fars egendom utsatt för sköfling och plundring af vanliga tjufvar och landstrykare, emedan vi ej få ega ett halft tjog musköter, vare sig till vårt försvar eller till återtagande af rofvet.»
Intendenten Macwheeble inträdde strax derpå och bekräftade genom sin rapport rörande vapen och ammunition denna uppgift, i det han i en sorglig ton underrättade baronen, att, ehuru folket nog ville lyda hans nåds befallningar, fans det likväl ingen utsigt för dem att med något hopp om framgång sätta efter kreaturen, då hans nåds betjenter voro de enda, som hade svärd och pistoler, och röfvarne voro tolf högländare, fullkomligt beväpnade efter deras lands sed. — Sedan han afgifvit detta bedröfliga budskap, antog han en ställning af tyst nedslagenhet, i det han långsamt skakade på hufvudet med rörelsen af en pendel, som håller på att sluta sina svängningar, och förblef sedan orörlig, med kroppen framåtlutad i en spetsigare vinkel än vanligt, och den bakre delen af sin person utskjuten i förhållande derefter.
Baronen gick emellertid under harmsen tystnad af och an i rummet och fäste slutligen sina ögon på ett gammalt porträtt, föreställande en i full rustning klädd man, hvars drag bistert framblickade genom en väldig skog af hår, af hvilket en del nedföll från hufvudet på axlarne, och en del från hakan och öfverläppen på bröstplåten. »Kapten Waverley», sade han, »den här herrn, min farfar, slog med tvåhundra ryttare, som han uppbådat på sin egendom, och dref på flykten mer än femhundra af dessa högländska stråtröfvare, som alltid varit lapis offensionis et petra scandali, en stötesten och en för-
