Sida:Waverley 1879.djvu/119

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
115

låglandet, som ligger närmast högländerna, betala till en högländsk höfding, för att han hvarken sjelf skall tillfoga dem någon skada eller tillåta, att det sker af någon annan. Om er boskap då blir bortstulen, behöfver ni blott underrätta honom derom, så skaffar han tillbaka den eller också bemäktigar han sig kreatur på något aflägset ställe, som är i ovänskap med honom, och ger dem åt er som en godtgörelse för er förlust.»

»Och kan en dylik högländsk Jonathan Wild få umgås i hederligt folks sällskap och kallas en gentleman?»

»Ja, ända derhän, att osämjan mellan min far och Fergus Maec-Ivor började vid ett grefskapsmöte, der den senare gjorde anspråk på företrädet framför alla de närvarande lågländska adelsmännen, men min far var den ende, som ej ville lemna honom det. Han yttrade då förebrående till min far, att han var hans vasall och betalade honom skatt, hvilket bragte min far i den yttersta vrede, emedan intendenten Macwheeble, som ombestyr dylika saker såsom han vill, hade lyckats hålla denna black-mail hemlig för honom och uppförde den bland kronoutskylderna i sina räkenskaper. Det skulle till och med kommit till strid, om ej Fergus Mac-Ivor ridderligt förklarat, att han aldrig skulle lyfta sin hand emot ett grått hufvud, hvilket var så högaktadt som min faders. — Ack, hvad ville jag ej gifvit till, att de förblifvit vänner!»

»Har ni någonsin sett denne mr Mac-Ivor, om det är så han heter, miss Bradwardime?»

»Nej, så heter han inte och han skulle anse benämningen master som ett slags skymf, såvida han ej ursäktade er, emedan ni är en engelsman, som inte vet bättre. Men lågländarne kalla honom, liksom andra adelsmän, efter namnet på hans egendom, Glennaquoich, högländarne kalla honom Vich Ian Vohr, det vill säga Johan den stores son, och vi här på gränsen kalla honom ömsom med båda namnen.»

»Jag är rädd för, att jag aldrig kan förmå min engelska tunga att kalla honom hvarken med det ena eller det andra.»

»Men han är en mycket hygglig och belefvad karl», fortfor Rosa, »och hans syster Flora är ett af de vackraste och mest bildade unga fruntimmer här i trakten. Hon