Hoppa till innehållet

Sida:Waverley 1879.djvu/122

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

SEXTONDE KAPITLET.
En oförmodad bundsförvandt uppträder.

Då baronen vid middagstiden återkom, hade han till en stor del återvunnit sin fattning och sitt goda lynne. Han ej blott bekräftade de berättelser, Edward hört af Rosa och intendenten Macwheeble, utan tillade äfven flere anekdoter från sin egen erfarenhet rörande högländernas och deras invånares tillstånd. Han skildrade höfdingarne såsom adelsmän af stort anseende och med höga anor, och hvilkas ord gälde som lag för alla, hvilka tillhörde deras stam eller clan. »Det anstår dem verkligen ej», sade han, »såsom det på senare tiden händt, att framställa sin prosapia — en ättlängd, som mestadels grundar sig på deras seannachics' eller bhairders smickrande rim — såsom jemngod med intygen af gamla sköldebref och kungliga adelsdiplom, som af åtskilliga skotska monarker förlänats några utmärkta familjer i låglandet; men icke desto mindre äro de så förmätna, att de ringakta dem, som ega dylika intyg, liksom innehade desse sina besittningar i kraft af ett fårskinn.»

Detta förklarade, i förbigående sagdt, temligen bra orsaken till tvisten mellan baronen och hans högländska bundsförvandt. Mr Bradwardine fortfor att omtala så många märkvärdiga omständigheler rörande denna patriarkaliska folkstams sedvanor och bruk, att Edwards nyfikenhet vardt på det högsta retad, och han frågade, huruvida det vore möjligt att med trygghet kunna göra en utflykt