stigar, som blott en högländare kunde spåra. Sjelfva gångstigen eller snarare den del af fastare mark, hvaröfver våra vandrare halft gimgo och halft vadade, var ojemn och tufvig samt på många ställen sumpig och bestående af gungfly. Ibland var marken så osäker, att man måste hoppa från den ena tufvan till den andra, emedan mellanrummet ej kunde bära en menniskas tyngd. Detta var en lätt sak för högländarne, som buro tunnsulade skor, hvilka passade för ändamålet, och hade en egen hoppande gång; men Edward började finna denna för honom ovana motion tröttsammare, än han väntat. Den svaga skymningen ledde dem öfver träsket, men öfvergaf dem nästan helt och hållet vid foten af en brant och stenig bergshöjd, som det dernäst var de resandes mödosamma åliggande att bestiga. Natten var likväl behaglig och ej mörk, och uppbjudande hela sin själsstyrka för att trotsa sin trötthet, fortsatte Edward raskt sin gång, ehuru han inom sig afundades sina högländska följeslagare, som utan något tecken till aftagande krafter fortsatte sitt snabba och sväfvande skridt eller snarare traf, som, enligt hans berikning, redan fört dem femton mil af deras färd.
Sedan de öfverstigit berget och nedkommit på andra sidan i en mörk skog, höll Evan Dhu en kort rådplägning med sina högländska följeslagare, till följd hvaraf Edwards medförda saker flyttades från skogvaktarens till en af högländarnes skuldror, och den förre bortskickades med den andre bergsbon i motsatt riktning mot den, de tre återstående vandrarne togo. På Waverleys fråga om meningen med denna skilsmessa, svarade man honom, att lågländaren öfver natten måste bege sig till en liten by, som låg ungefär tre mil derifrån; ty, så vida det ej var någon synnerlig vän, tyckte Donald Bean Lean — den värda person, som de trodde hafva bemäktigat sig boskapen — ej särdeles om, att främlingar nalkades hans fristad. Detta tycktes låta sannolikt och tystade en hemlig misstanke, som uppstått hos Edward, då han vid en sådan tid och på ett sådant ställe såg sig beröfvad sin ende lågländske följeslagare. Strax derpå tillade Evan, att det kanske vore bäst, att han ginge förut och underrättade Donald Bean Lean om deras besök, emedan ankomsten af en sidier roy (röd soldat) eljest torde blifva en obehaglig
