Hoppa till innehållet

Sida:Waverley 1879.djvu/130

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

126

öfverraskning. Och utan att afvakta något svar, lade han, för att begagna ett jockej-uttryck, i väg och satte af i ett friskt traf, som inom ett ögonblick förde honom ur sigte.

Waverley var nu lemnad åt sina egna betraktelser; ty hans följeslagare med stridsyxan talade mycket litet engelska. Deras väg ledde genom en tjock och, som det tycktes, ändlös tallskog, och följaktligen var stigen alldeles omärklig i det omgifvande djupa mörkret. Högländaren tycktes likväl instinktlikt spåra den utan ett ögonblicks tvekan, och Edward följde hans steg, så nära han kunde.

Sedan de under tystnad vandrat en god stund, kunde han ej afhålla sig från att fråga, om det var långt till målet för deras färd.

»Till hålan är det en tre eller fyra mil; men efter som duinhé-wassel är litet trött, kan, det vill säga, tör — vill — skall Donald skicka en curragh

Detta gaf ingen upplysning. Curraghen, som utlofvades, kunde vara en karl, en häst, en kärra eller en vagn, och man kunde ej få någon annan upplysning af mannen med stridsyxan, än ett upprepande af: »ja, ja, en curragh».

Men inom kort började Edward fatta hans mening, då de utkommo ur skogen och befunno sig vid stranden af en bred flod eller sjö, hvarest hans ledsagare lät honom förstå, att de skulle sitta ned en liten stund. Månen, som nu började uppstiga, visade dunkelt den vida vattenyta, som utbredde sig framför dem, och de otydliga formerna af de berg, hvaraf den var omgifven. Sommarnattens svala och likväl milda luft uppfriskade Waverley efter hans snabba och tröttsamma vandring, och de dofter, den medförde från de i qvällsdaggen badande björkarne, voro utomordentligt välluktande.

Han hade nu tillfälle att fullt öfverlemna sig åt det romantiska i sin belägenhet. Här satt han på stranden af en okänd sjö, ledsagad af en vild inföding, hvars språk han ej förstod, stadd på ett besök till en beryktad röfvares håla, måhända en annan Robin Hood eller en Adam af Gordon, och det midt i djupaste natten, skild från sin tjenare och öfvergifven af sin vägvisare; — hvilket rikt fält för en romantisk inbillnings utflykter, och allt förhöjdt genom den högtidliga känslan af ovisshet, om ej af