ADERTONDE KAPITLET.
Waverley fortsätter sin färd.
När Edward hunnit morna sig, blef han förvånad öfver att finna hålan helt och hållet öfvergifven. Sedan han stigit upp och ordnat sin klädsel, såg han sig noggrannare omkring; men allt förblef tyst. Hade han ej sett den utslocknade elden, som nu hopsjunkit till en grå askhög, och lemningarne efter måltiden, nämligen några halfbrända och halfgnagda ben samt ett par tomma bränvinskaggar, skulle det ej märkts några spår af Donald och hans band. Då Waverley gick till grottans ingång, märkte han, att klippudden, hvarpå ännu syntes spår af den förlidna nattens fyrbåk, var tillgänglig medelst en smal gångstig, som antingen var danad af naturen eller också groft huggen ur klippan utmed den i hålan inträngande lilla viken, der farkosten, som föregående afton ditfört honom, ännu låg fastbunden. Då han kom till den lilla utskjutande hällen, hvarpå fyrbåken varit anordnad, skulle han trott det vara omöjligt att vidare framtränga till lands, om det ej varit föga sannolikt, att grottans invånare ej hade något annat sätt att komma derifrån än sjöledes. Han såg sig derför omkring och varseblef snart, vid sjelfva ändan af den lilla hällen, tre eller fyra branta steg eller snarare klippafsatser, medelst hvilka han klängde omkring det utskjutande hörnet af den bergklint, invid hvilken hålan öppnade sig, och efter att med någon svårighet hafva nedstigit på andra sidan, stod han vid de tvärbranta stränderna af en hög-
