»Ett berömvärdt beslut», sade Edward; — »men emellertid, Evan, hvar har han, som kommer att bli er svärfar, i fall han har den lyckan att bli hängd, gjort af baronens boskap?»
»Åh», svarade Evan, »redan innan solen i morse tittade öfver Ben-Lawers, föstes kreaturen af er tjenare och Allan Kennedy och äro säkert vid det här laget i passet vid Bally-Brough på sin återväg till Tully-Veolan, utom två, som olyckligtvis råkade vara slagtade, innan jag förliden qväll hann till Uaimh an ri.»
»Och hvart skola vi nu ta vägen, Evan, om jag får vara så djerf och fråga?» sade Waverley.
»Hvart skulle vi väl begifva oss, om inte till lairdens eget hus i Glennaquoich? Ni ärnar väl ej vara på hans område utan att helsa på honom? Det vore det samma som att ta lifvet af en karl!»
»Äro vi långt borta från Glennaquoich då?»
»Bara knappa fem mil; och Vich Ian Vohr skall vara oss till mötes.»
Inom en half timme nådde de öfra ändan af sjön, och sedan Waverley blifvit landsatt, drogo de båda högländarne båten in i en liten vik, full af vass och rör, der den låg fullkomligt dold, samt lade årorna på ett annat gömställe, sannolikt för att begagnas af Donald Bean Lean, när någon anledning härnäst skulle föra honom till detta ställe.
De resande följde derefter en intagande dalsänkning, utför hvilken en liten bäck letade sig väg ned till sjön. Då de gått en bit, förnyade Waverley sina frågor rörande deras värd i grottan:
»Bor han alltid i den der hålan?»
»Nej, bevars! det öfvergår menskligt förstånd att säga, hvar han håller hus under alla tider; det fins intet kryphål i hela landet, som han inte har reda på.»
»Är det flere än er herre, som beskydda honom?»
»Min herre? — Min herre är i himmeln», svarade Evan högdraget; men återtog genast med sin vanliga artighet: »ni menar förmodligen min höfding; — nej, han beskyddar inte Donald Bean Lean eller någon, som liknar honom; han förunnar honom blott» — härvid smålog han — »ved och vatten.»
