138
verley tyckte, högre uppåt sjön än till det ställe, der han föregående afton gått ombord. Då de gledo framåt öfver silfverspegeln, öppnade Evan samtalet med ett loftal öfver Alice, som han sade var både en snäll och klok flicka och dessutom den bästa danserskan i hela dalen. Edward instämde i hennes beröm, men kunde ej afhålla sig från att beklaga, att hon var dömd till ett så farligt och sorgligt lif.
»Åh! hvad det vidkommer», sade Evan, »så fins det ingenting i Pertshire, som hon behöfver sakna, om hon ber sin far skaffa det, så vida det ej är för hett eller för tungt.»
»Men att vara dotter till en boskapsröfvare, en vanlig tjuf!»
»Vanlig tjuf? — Nej, visst inte; Donald har aldrig i sitt lif tagit mindre än en hel drift.»
»Kallar ni honom en ovanlig tjuf då?»
»Nej — den, som stjäl en ko från en fattig enka eller en stut från en backstugusittare, han är en tjuf; ej den, som borttager en boskapsdrift från en sachsisk laird. Och att taga ett träd ur skogen, en lax ur strömmen, ett rådjur från kullen eller en ko ur en lågländsk dal är dessutom något, hvarför ingen högländare behöfver blygas.»
»Men hvad blefve väl slutet, om han blefve gripen under ett sådant företag?»
»Han komme att dö för lagen, naturligtvis, som mången rask karl gjort före honom.»
»Dö för lagen?»
Ja, det vill säga i följd af lagen eller enligt lagen; bli hängd i den hederliga galgen i Grieff, der hans far och farfar dogo, och i hvilken han, som jag hoppas, sjelf skall dö, i fall han ej blir skjuten eller nedhuggen på något ströftåg.»
»Ni hoppas en sådan död för er vän, Evan?»
»Ja, visst gör jag det; vill ni, jag skall önska honom dö som en skabbig hund, på en rutten halmkärfve i hans kula der borta?»
»Men hvad blir det då af Alice?»
»Min sann, om något sådant skulle inträffa, så, efter hennes far inte vidare skulle behöfva hennes hjelp, vet jag ingenting, som hindrar mig att gifta mig med henne.»
