skulle komma att möta en sassenach duinhé wassel (en engelsk herre) på ett sådant vis?»
Men när de kommit litet närmare, sade han med ett förödmjukadt utseende: »min sann, är det inte ändå verkligen han, och det utan att ha sin svans efter sig — det fins ingen lefvande varelse mer än Callum Beg med honom.»
Fergus Mac-Ivor, om hvilken en fransman skulle kunnat säga med lika skäl som om hvarje annan man i högländerna: »qu'il connaît bien ses gens», hade verkligen aldrig fallit på den tanken att höja sig i en rik, ung engelsmans ögon genom att uppträda med en för tillfället opassande svit af sysslolösa högländare. Han insåg fullkomligt, att en så gagnlös uppvaktning snarare skulle förefalla Edward löjlig än aktningsbjudande; och ehuru få menniskor hyste ett högre begrepp om en höfdings och feodalherres makt, var han af just detta skäl varsam att framvisa de yttre tecknen af sin värdighet, utom vid de tillfällen, då de hade största utsigten att åstadkomma ett vördnadsbjudande intryck. Ehuru han således sannolikt skulle varit åtföljd af hela den svit, Evan med så mycken svada uppräknat, i fall han gått emot någon annan höfding, ansåg han det mera passande att möta Edward med en enda följeslagare, en vacker höglandsgosse, som bar sin husbondes skjutväska och bredsvärd, utan hvilket senare han sällan gick ut.
Då Fergus och Waverley möttes, blef den sistnämnde öfverraskad af det egendomliga behaget och värdigheten i höfdingens gestalt. Den enkla höglandsdrägten framstälde hans person, som var öfver medelstorlek och särdeles väl växt, till dess största fördel. Utom att han bar långbyxor af röd- och hvitrutigt tartan samt ej hade något vapen utom en dolk med rikt arbetadt silfverfäste, liknade hans drägt i alla andra hänseenden Evans. Som vi redan nämnt, bar hans page bredsvärdet, och fogelbössan, som han sjelf bar i handen, syntes endast bestämd för jagt. Han hade under loppet af sin vandring skjutit några unga änder, emedan hjerpungarne ännu voro för späda att blifva föremål för jagt. Hans ansigte var utpregladt skotskt, med detta folks alla fysionomiska egendomligheter, men hade likväl så litet af dess sträfhet, att det i hvilket land som helst skulle förklarats för utmärkt
