höfding öfver den talrika och mäktiga clan, han tillhörde, och hvars namn det är obehöfligt att omnämna. Sedan han blifvit besegrad af en motståndare, som hade större rättvisa eller åtminstone större styrka på sin sida, flyttade han, lik en annan Æneas, jemte sina anhängare söderut för att söka nya boningsplatser. De Perthshireska Högländernas tillstånd gynnade hans afsigt. En mäktig baron i detta landskap hade nyligen blifvit högförrädare, och Ian — så var äfventyrarens namn — förenade sig med dem, som konungen utsändt för att tukta honom, och lemnade dervid så god tjenst, att han fick förläningsbref på baronens egendom, hvilken han och hans efterkommande sedermera bebodde. Han följde äfven konungen på ett krigståg till Englands bördiga trakter, der han så flitigt använde sina lediga stunder till att uppbära subsidier bland allmogen i Durham och Northumberland, att han vid sin återkomst var i stånd att uppbygga ett stentorn eller fäste, hvilket så högt beundrades af hans underlydande och grannar, att han, som dittills kallats Ian Mac-Ivor, eller Johan, Ivors son, dädanefter både i sånger och slägtregister utmärktes med den höga titeln af Ian nan Chaistel, eller Johan af Tornet. Denne ryktbare mans afkomlingar voro så stolta öfver honom, att den regerande höfdingen alltid bar en titel, som angaf hans ursprung, nemligen Vich Ian Vohr, det vill säga Johan den stores son; sjelfva clanen benämndes Sliochd nan Ivor, Ivors stam, till åtskilnad från den clan, från hvilken den skilt sig.
Fergus' fader, den tionde i rätt nedstigande led från Joban af Tornet, hade med hjerta och hand inlåtit sig i 1715 års uppresning och tvangs att fly till Frankrike, sedan detta års försök till Stuartarnes återinsättande misslyckats. Lyckligare än många andra flyktingar, fick han en befattning i fransk tjenst och gifte sig i nämnda land med ett förnämt fruntimmer, med hvilket han hade två barn, Fergus och hans syster Flora. Den skotska egendomen hade blifvit indragen och utbjuden till salu, men återköptes för ett obetydligt pris i den unge egarens namn, hvilken i följd deraf nedsatte sig på sitt fädernegods. Det märktes snart, att han egde en ovanligt skarpsinnig, eldig och ärelysten karaktär, hvilken, allt efter som han blef närmare bekant med landets tillstånd, små-
