148
ningom antog en blandad och egendomlig färgton, en sådan som endast var möjlig för sextio år sedan.
Hade Fergus Mac-Ivor lefvat sextio år derförut, skulle han efter all sannolikhet saknat det förfinade sätt och den verldskännedom, han nu egde; och hade han lefvat sextio år senare, skulle hans äregirighet saknat den näring, som hans ställning nu erbjöd. Han var verkligen inom sin lilla krets en lika fullkomlig statsman, som Castruccio Castrucani sjelf. Han vinnlade sig om att bilägga alla de fejder och oenigheter, som ofta uppstodo bland andra claner i hans grannskap, så att han ofta blef en skiljedomare i deras tvister. Sin egen patriarkaliska makt sökte han befästa med hvarje kostnad, som hans förmögenhet tillät, och han anlitade sina tillgångar till det yttersta för att vidmakthålla denna råa, men slösande gästfrihet, som var en höfdings mest värderade egenskap. Af samma skäl öfverfylde han sin egendom med en mängd åboer, som visserligen voro tappra och krigiska, men i antal vida öfverstego dem, som jorden var beräknad att kunna underhålla. Dessa åboer bestodo förnämligast af hans egen clan, af hvilken ej en enda tilläts att lemna hans område, om han möjligen kunde hindra det. Men han underhöll dessutom många äfventyrare från moderstammen, hvilka öfvergåfvo en mindre krigisk, ehuru rikare höfding, för att hylla Fergus Mac-Ivor. Andra personer, som ej en gång kunde förebära detta skäl, antogos likväl till hans vasaller, och detta vägrades öfver hufvud taget icke någon, som, liksom Poins, var temligen flink i näfvarna och benägen att antaga Mac-Ivors namn.
Ett befäl, som han fick öfver ett af de frikompanier, hvilka regeringen upprättat för att bibehålla lugnet i Högländerna, satte honom i stånd att disciplinera denna styrka. Så länge han innehade denna befattning, uppträdde han med kraft och eftertryck och vidmakthöll mycken ordning inom det distrikt, som var öfverlemnadt åt hans uppsigt. Han lät sina vasaller i tur ingå vid hans kompani och tjena der en viss tid, hvarigenom de samtligen efter hand förvärfvade en allmän ingigt i den militäriska disciplinen. Det anmärktes, att han i sina fälttåg emot röfvarena till det yttersta utöfvade denna godtyckliga makt, hvilken, så länge lagenej hade fullt gäl-
