TJUGONDE KAPITLET.
En högländsk fest.
Innan Waverley inträdde i gästabudssalen, erbjöds honom den patriarkaliska förfriskningen af ett fotbad, hvilket den starka värmen och morasen, han genomvandrat, gjorde högligen angenämt. Han blef väl ej vid detta tillfälle lika yppigt uppassad, som de resande hjeltarne i Odyssén; emedan tvagningsbestyret ej verkstäldes af en skön jungfru, van att
Lemmarna gnida och med doftande oljan begjuta,
utan af en inrökt, skinntorr, högländsk käring, som ej tycktes anse sig mycket hedrad af sitt åliggande, utan mumlade mellan tänderna: »våra fäders hjordar betade ej så nära hvarandra, att jag skulle göra er denna tjenst». En liten gåfva försonade likväl fullkomligt den gamla tjenarinnan med den förmenta förnedringen, och då Edward gick till salen, gaf hon honom sin välsignelse med det gaeliska ordspråket: »må den öppna handen alltid förbli den rikligast fylda!»
Salen, hvari festen var anordnad, intog hela första våningen af Ian nan Chaistels ursprungliga byggnad, och ett väldigt ekbord sträckte sig genom hela dess längd. Tillredelserna för måltiden voro enkla ända till råhet, och sällskapet talrikt, så att det nästan trängdes. Öfverst vid bordet sutto höfdingen sjelf jemte Edward och två eller tre höglandsgäster från angränsande claner. Dernäst sutto hans egen stams äldste, kallade wadsetters och tacksmen,
