Hoppa till innehållet

Sida:Waverley 1879.djvu/157

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
153

som ha den lyckan att kalla er sin anförare?» frågade Waverley.

»I en god sak, och under en anförare, som den älskade, har Ivors stam sällan tågat i fält under fem hundra claymorer[1]. Men ni inser, kapten Waverley, att den för ungefär tjugu år sedan genomdrifna afväpningsakten gjort, att de numera ej kunna vara i ett fullt så rustadt skick, som i forna tider, och jag håller ej flere af min clan under vapen, än som behöfvas att försvara min egen eller mina vänners egendom, då ju landet är oroadt af sådana män, som er värd förliden natt, och emedan styrelsen, som borttagit andra försvarsmedel, måste tillåta, att vi försvara oss sjelfva.»

»Men med er styrka kunde ni snart förstöra eller undertrycka sådana röfvarband, som Donald Bean Leans.»

»Ja, det kunde jag visst, och min belöning blefve en befallning att aflemna de få bredsvärd, vi ännu ha qvar, till general Blakeney i Stirling, hvilket tyckes mig vore föga klokt handladt. — Men kom, kapten, pipornas ljud underrättar mig, att middagen är färdig. Låt mig få den äran att visa er vägen till min okonstlade boning.»


  1. Ett slags i Högländerna brukligt bredsvärd.