162
att afgöra, antingen det skedde mest i afsigt att göra Jakob Stuart till konung eller Fergus Mac-Ivor till grefve. Denna blandning af känslor tillstod han ej ens för sig sjelf, men den förefans likväl i ganska hög grad hos honom.
I Floras bröst deremot lågade konungskhetens nit rent och oblandadt af någon sjelfvisk känsla; hon skulle lika gerna kunnat göra religionen till en mask för ärelystna och egennyttiga afsigter, som bemantla dem under de åsigter, hvilka hon blifvit lärd att anse som fosterlandskärlek. — Dylika exempel på hängifvenhet voro ej ovanliga bland den olyckliga Stuartska familjens anhängare, och många bland mina läsare torde erinra sig märkvärdiga prof derpå. Men den ovanliga uppmärksamhet, som chevalier de S:t George och hans gemål visat Fergus' och
