Lindor och Chloris och dylika sånger, som voro på modet vid slutet af den gamle Ludvig den fjortondes regering.
Det troddes allmänt, ehuru ingen vågade låta baronen af Bradwardine förstå något dylikt, att Floras böner ej litet bidragit till att blidka Fergus' vrede vid tillfället af deras tvist. Hon tog sin broder på den ömma sidan genom att först framhålla baronens ålder och derefter föreställa honom den skada, den goda saken kunde lida, äfvensom att det måste blifva menligt för hans egen karaktär i fråga om den för en politisk agent så nödiga försigtigheten, om han framhärdade i att drifva tvisten till det yttersta. Eljest är det sannolikt, att det slutat med en duell, både derför att baronen vid ett föregående tillfälle utgjutit clanens blod, ehuru saken blifvit bilagd i godo, och till följd af hans stora rykte för vapenfärdighet, hvilket Fergus nästan nedlät sig till att afundas honom. Derför hade hon yrkat på deras försoning, hvartill höfdingen så mycket hellre samtyckt, som det gynnade några af hans egna planer.
För denna unga dam, som nu tronade vid tébordet, presenterade Fergus kapten Waverley, och hon mottog honom med vanliga artighetsbetygelser.
