TJUGUANDRA KAPITLET.
Högländsk diktkonst.
Sedan de första helsningarna egt rum, sade Fergus till sin syster: »min bästa Flora, innan jag återvänder till våra förfäders barbariska plägseder, måste jag underrätta dig, att kapten Waverley är en dyrkare af den celtiska sångmön, och detta kanske ej minst derför, att han ej förstår ett ord af hennes tungomål. Jag har sagt honom, att du är en utmärkt öfversättarinna af högländsk poesi, och att Mac-Murrough beundrar dina öfversättningar af hans sånger, af samma skäl, som kapten Waverley beundrar deras original — emedan han inte begriper dem. Vill du derför ha den godheten att på engelska uppläsa eller recitera den ofantliga rad med namn, som Mac-Murrough hopsatt på gaeliska. Jag vill våga mitt lif emot en orrfjäder, att du är försedd med en öfversättning; ty jag vet, att du får taga del i alla bardens rådslag och är bekant med hans sånger, långt innan han låter höra dem i salen.»
»Hur kan du säga så, Fergus? Du vet, huru föga dessa verser kunna intressera en engelsk främling, äfven om jag skulle kunna öfversätta dem så, som du påstår.»
»Ja, de intressera mig lika litet, sköna dam. I dag har er gemensamma komposition — ty jag påstår, att du har en del deri — kostat mig den sista silfverbägaren i hela slottet, och som jag förmodar, kommer den att kosta mig något annat, nästa gång jag håller cour plénière, i fall singmön då kommer öfver Mac-Murrough;
