Hoppa till innehållet

Sida:Waverley 1879.djvu/183

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
179

har det tyvärr ej för sig, att en dylik ovärdig lott torde bli min stackars väns! — O, att jag i detta ögonblick vore en drottning och kunde befalla den älskvärdaste och värdigaste yngling i mitt rike att mottaga sällheten med Rosa Bradwardines hand!»

»Jag önskar, du, en attendant, ville befalla henne att mottaga min», sade Fergus skrattande.

Jag vet ej af hvilken nyck det kom sig, att denna önskan, ehuru skämtsamt yttrad, gjorde ett obehagligt intryck på Edward, oaktadt hans tillväxande böjelse för Flora och hans likgiltighet för miss Bradwardine. Detta är en af den menskliga naturens besynnerligheter, som vi lemna utan förklaring.

»Din, broder?» svarade Flora, i det hon oafvändt betraktade honom. »Nej, du har en annan brud — äran; och de faror, du måste löpa vid äflandet efter denna rivals ynnest, skulle krossa den stackars Rosas hjerta.»

Under detta samtal anlände de till slottet, och Waverley fick snart i ordning sin skrifvelse till Tully-Veolan. Som han visste, att baronen var nogräknad i dylika saker, ärnade han försegla sitt bref med ett sigill, hvarpå hans vapen var graveradt; men han fann det ej vid sin klocka. Han omnämnde denna förlust, i det han med det samma lånade höfdingens familjesigill. Han trodde, att han glömt sitt vid Tully-Veolan.

»Donald Bean Lean måtte väl inte —» sade miss Mac-Ivor.

»I sådana fall vill jag med mitt lif ansvara för honom», svarade hennes bror; »dessutom skulle han aldrig lemnat klockan qvar.»

»Emellertid, och med din tillåtelse, Fergus», sade Flora, »förvånar det mig högligen, att du kan beskydda denne man.»

»Jag beskydda honom? — Min kära syster här vill kanske intala er, kapten Waverley, att jag tar, hvad folket fordomdags brukade kalla en klöfskatt, eller med tydligare ord, en del af röfvarens byte, som denne betalar till den laird eller höfding, öfver hvars mark han drifver sitt byte: Om jag inte hittar på något medel att binda Floras tunga, så skickar min sann general Blakeney en patrull från Stirling» — detta sade han med en stolt och