180
eftertrycklig ironi — »för att gripa Vich Ian Vohr, såsom de på spe kalla mig, i mitt eget slott.»
»Hör på, Fergus, måste inte vår gäst märka, att allt detta är dårskap och tillgjordhet? Du har tillräckligt med folk, som tjenar dig, utan att behöfva värfva banditer, och din egen heder är fullkomligt fläckfri. Hvarför kör du då ej genast bort denne Donald Bean Lean, hvilken jag hatar ännu mer för hans halhet och dubbelhet, än för hans röfverier? Ingen orsak skulle kunna förmå mig att tåla en sådan menniska.»
»Ingen orsak, Flora?» sade höfdingen betydelsefullt.
»Ingen orsak, Fergus! ej ens den, som ligger mitt hjerta närmast. Skona den för det ogynnsamma förebudet af sådana försvarare!»
»Men, min syster», genmälte höfdingen glädtigt, »du besinnar inte min vördnad för la belle passion. Evan Dhu Maccombich är kär i Donalds dotter, Alice, och du kan väl ej begära, att jag skall störa honom i hans kärlek? Hela clanen skulle då skämma ut mig. Du vet, att det är ett af deras visa ordspråk, att en frände är en del af en mans kropp, men en fosterbroder är en bit af hans hjerta.»
»Godt, Fergus; det lönar inte mödan att tvista med dig; jag önskar blott, att allt detta måtte ta ett godt slut.»
»En from bön, min kära och profetiska syster, och det bästa sätt i verlden att sluta ett klent bevis. — Men hör ni ej piporna, kapten Waverley? Kanske ni tycker mer om att dansa efter dem i salen, än döfvas af deras välljud utan att deltaga i den öfning, hvartill deras toner inbjuda oss.»
Waverley fattade Floras hand. Under dans, sång och lekar slutade dagens lustbarhet på Vich Ian Vohrs slott. Edward tog slutligen god natt, med sinnet upprördt af en mängd nya och stridiga känslor, som en god stund afhöllo honom från att sofva; han befann sig i denna ej obehagliga sinnesstämning, hvarunder fantasien fattar rodret, och själen snarare sorglöst drifves framåt med betraktelsernas snabba och förvirrade flod, än bemödar sig att motarbeta, granska och ordna dem. Slutligen insomnade han sent omsider och drömde om Flora Mac-Ivor.
